Iakttagelser vid spanieljaktprov.
Vi tänker i kommande reportage och på annat sätt belysa olika jaktprov inför höstens jaktprovsäsong. Jag och min cockerspaniel Toddy då 18 månader gammal startade i höstas på vårt första jaktprov någonsin. Det var i unghundsklass en vacker oktoberdag, här följer mina iakttagelser och reflektioner över vad som hände.

Vi startar som andra ekipage i en cirka 30 meter bred gräsmark, till vänster är det manshög vass och till höger kort gräs, vind snett framifrån. Domaren säger varsågod och jag ger Toddy jaktsökkommando. Han vet vad det handlar om och söker ut i god fart, det här startar bra hinner jag tänka. Vips är han på väg in i vassen, där vet ALLA att det finns gott om fågel, vi har hört dem tidigare, men där inne har jag noll koll på hunden och får han fågel på vingarna kommer de att flyga bort över vassen utan chans för skytten. Vissel i pipan. Toddy kommer lydigt fram ur vassen och sätter sig vid mina fötter. Jag prövar och skickar åt andra hållet mot gräskanten. Jodå han söker däråt också, jag märker att det gått undan mycket fågel framför oss för Toddy vill sticksöka hela tiden och följa löpor, helst in i vassen. Det blir mycket blås i pipan och ingen snygg reviering och dålig marktäckning.

Plötsligt har han fågelkontakt snett ut till vänster. En fasanhöna, men hon lyfter inte och Toddy stöter henne igen direkt med nosen i rumpan. Hon försöker bara att komma undan på marken så vi förstår att det är något fel. Kanske är hon skadeskjuten tidigare eller varit utsatt för en rovfågelattack. Nu säger reglerna att skadat vilt ska ofördröjligen apporteras in till föraren. Här står nu Toddy inför en situation som man svårligen etiskt kan träna inför och han aldrig varit utsatt för tidigare. Vad gör han! Vad kommer nu att hända, jag prövar ett lamt apportkommando. Jo, hans apporteringslust tar överhand och han kommer efter lite palaver in med hönan. Jag blek och kallsvettig lyckas överräcka en något sargad fasanhöna till domaren. Han, domarn alltså tittar neutralt på mig och säger det går bra att fortsätta.

Närmaste fem minuterna har jag inget minne av men Toddy har fått blodad tand och söker nu målmedvetet och riktigt bra. Han kastar plötsligt höger ut mot gräskanten och stöter en tupp som tar till vingarna. Pang, skytten fäller tuppen elegant, jag sen som vanligt fumlar efter pipan för att sätta Toddy. Vad ser jag då, Toddy sitter blickstilla och tittar på mig och väntar på kommando. Stolt ser jag mig själv ta emot ett förstapris ur domarens hand. Nu ska bara apporten bärgas sedan är priset i hamn. Men Toddy har inte sett var fågeln föll, det är ganska högt gräs och han är bara en liten cockerspaniel. Vi själva ser ganska väl var fågeln ligger och jag tror i min enfald att Toddy sett den. Jag skickar honom alltså på apportkommando och han söker ut men inte tillräcklig lång, sedan börjar han cirkla men lägger söket orutinerat felaktigt. Jag försöker stötta honom men det går inget vidare och han går över i stundtals jaktsök och stundtals apportsök om vartannat, det har rört sig mycket vilt i marken. Jag kallar in honom och försöker skicka honom på en rak linje men det går inte så mycket bättre, så plötsligt mer av en slump än av metodiskt arbete får han vittring och strax är fågeln inne.

Domarens kommentar över vårt arbete blir ett tredje pris. Pris på vår första start någonsin det känns trevligt, både Toddy och jag är mycket utmattade och nöjda. Om jag nu själv funderar över vad jag nyss har skrivit så kan jag utkristallisera vissa saker som jag tycker är av stor betydelse för att lyckas på spanieljaktprov. Värda att träna extra på.Kort kan man uttrycka det så här. Hunden måste finna vilt, presentera det bra för skytten, stadga i skott och snabbt inleverans av bytet med ett korrekt apportgrepp. Enkelt och självklart kan tyckas men vad innebär då detta, att finna vilt.

Ibland går man efter ett ekipage på prov där hunden söker fint med bra reviering från sida till sida men inget händer, inget vilt går upp, till slut tröttnar domaren och byter hund. Strax är det vilt på ben eller vingar och skott faller. Då kan man tycka vilken tur den föraren hade eller himla otur för den förre startande, bara någon minut till och hans hund hade fått viltkontakt. Kanske det, kanske inte. Den senare hunden hade troligen ett bättre sök med mer tryck på marken och tillät inte viltet att smyga undan.

Att presentera vilt för skytten. Ian Openshaw lärde mig, att ska du ha chans att vinna måste vilt fällas. Och att gå skytt på jaktprov är ofta ett hedersuppdrag, skyttens skicklighet kan variera. Bäst är alltså om hunden stöter viltet maximallt tio meter framför skytten. Detta betyder ett mycket snävt sök med högt tryck på marken så att viltet går upp i sista stund och absolut inga rusningar i några långa löpor.

Stadga i skott. Hunden måste vara bergfast i skott och uppflog utan några kommandon från dig. Vid SM 97 stöter Bengt Rödsehts hund Split en fasantupp bakom ett buskage utom synhåll för Bengt och domaren, skytten missar dessutom. Vad ser domaren när han springande kommer fram runt busken, jo där sitter Split lugnt och väntar på Bengts nästa kommando. Sånt vinner man på.

Apportering. När skottet har fallit och bytet ligger någonstans där ute i terrängen blir det ofta stopp. Domaren ska omgruppera, kanske informera sig med skytten om vad som verkligen hände, anteckna. Tid går och hunden kan tappa sin markering men oftast blir du informerad om var viltet ligger. Då gäller det att ha bra dirigerbarhet på sin hund, det ideala är snabbt rakt ut och direkt hem. Att då skicka sin hund på fritt apportsök är inte så lyckat, den kan stöta annat vilt och gå ur hand. Oftast tar det också för lång tid och kan blir lite irriterat med pipa och viftande händer. Hunden bör ha tränats i linjetagning som en retriever och med små medel kunna dirigeras inom metrar från bytet för en effektiv apportering och sedan vid inleveransen bjuda dig apporten på ett trevligt sätt. (läs Lasse Jonssons första mening i sitt frågesvar ”När träna avlämning”)

Som synes är jakt och spanieljaktprov två helt olika saker, men går din hund bra på jaktprov då vet du att du har en utomordentlig jakthund.
GP.

  << tillbaka

 
Startsida