Log in

Säsongslut.


Caj, hundar och byte efter ett fullt dagsverke på Trolleberg.

Slut på säsongen, i alla fall så gott som. Sista januarihelgen är alltid hektisk. Det är alltid någon jakt man skjutit upp, och plötsligt har man bara en eller två dagar på sig. Men å andra sidan brukar sista januarihelgen alltid bli både trevlig och händelserik.

Så var det i år också. Några dagar i förväg ringde Caj Lindblom och tyckte att han och jag skulle skjuta några tuppar på Trolleberg, alldeles utanför Lund. Vi började i ogräsmarkerna kring Lunds reningsverk. Dammarna kryllade av änder och svanar och stränderna av ornitologer. Som vanligt alltså. Caj och jag jobbade i bredd med våra hundar längs raden av dammar. Direkt kom en kanin hoppande i lugn fart mot mig. Den var inte stött av någon hund och kom så långsamt och omisstänksamt, att den inte lyckades utlösa någon jaktreflex hos mig. Så den fick skutta vidare.

Värre gick det för nästa kanin, som min springertik Aya stötte, och som sprintade bakåt mellan Caj och mig i högsta fart. Den gången utlöstes reflexen och i skottet tumlade den varv på varv och blev liggande död.

Apport, och den var i hand. Vi hade kontakt med flera kaniner och ett antal fasanhönor, men tupparna kom vi i kapp först på slutet. Fem, sex stycken lättade framför mig, men jag kunde inte skjuta på grund av risken att sätta hagel i någon söndagsflanör.


Gipsy, Cajs duktiga springertik, under en av höstens duvjakter på Trolleberg.

Så blev det häcken utmed Skolhusvägen. Cajs duktiga tik Gipsy fick jobba inne i häcken med mig till vänster och Caj till höger. Hon stötte flera fasaner, och alla tuppar utom en gick ut på Cajs sida. Det blev 3 – 1 till Caj.

Ravinen längs Höje å blev nästa markavsnitt. Vi gick högt uppe på kanten och lät hundarna turas om att jobba långt därnere. Det brukar bjuda på trevliga skott snett neråt mot fasaner som raketstartar ut mot ån. På grund av den kraftiga strömmen kunde vi inte tillåta dem att komma så långt. När jag sköt den första tuppen, gick en räv ut femtio meter framför mig. Hade tuppen inte legat där, hade Aya stött räven i stället och vi hade sannolikt fått den. Det var många år sedan jag sköt en räv på stöt för spaniel, och jag hade svårt att förlåta Aya för att hon inte missat tuppen.

Ravinen gav fyra tuppar, alla mina. Så kan det gå.

Parken. Caj tre tuppar, jag ingen. Så kan det också gå.

Nere vid Brysshög lyckades fem rådjur nästan springa på mig. Men hållet blev för långt och jag höll inne skottet. Några tuppar och en höna (ett misstag händer så lätt…) hade sämre tur.


Här stöter Aya sitt livs första fasan. Det var åtta år sedan och sedan dess har hon skrämt ett och annat flygfä på vingarna.

Åkanten. Rekordvattenstånd gjorde att ån svämmat över sina breddar. Men fasaner fanns där ändå. Det var en säregen upplevelse att vada längs åkanten med en spaniel som ömsom simmade och ömsom hoppade i blötan och som markerade fasaner i tuvor flera meter från land. Först trodde jag inte på hunden, och tuppen kom undan. Andra fasanen fick jag inte heller till skott mot för att jag trodde att den första var ett undantag. Den tredje fick betala högsta priset och bjöd på en spektakulär apport i åns snabba strömvirvlar. Vid fjärde markeringen släppte jag den skjutna fasanen, och Aya stötte en höna. Då jag böjde mig med bruten bössa för att plocka upp tuppen, gick en tupp upp där hönan legat, och så klarade den livhanken.

Dagen avslutades med ett ogräsparti som bjöd på säkert 25 fasanhönor och två tuppar, som båda nedlades av Caj. Summa summarum 19 fasaner, en kanin och en kråka, som råkade flyga för lågt. Tack för en trevlig dag, Caj. Jag ställer gärna upp nästa år också…


Slättrådjuren är alltid svåra att komma åt.

 

På söndagen åkte jag ner till den egna marken för att försöka få ett sista rådjur. Vi har en stam på inemot 25 djur och hade bara skjutit tre, så vi låg verkligen efter i avskjutningen. Blåsten gjorde det utsiktslöst att sitta och vänta ut djuren ur energiskogen, så jag beslöt mig för att smyga längs en pilevall.

Med mig hade jag min splitt nya Kahles 8x40 handkikare. Där ni på Zeiss, har ni fått konkurrens! Knivskarpt tecknade den en utstickande rådjursrumpa 150 meter längre fram. Djuret låg i det vissna gräset.

Ansmygningen började. 100 meter från djuret lade jag ifrån mig allt utom studsaren, och fortsatte. 50 meter från djuret smygkikade jag genom siktet från en pilstam och såg två rådjurshuvuden. På 40 meter såg jag att de var tre, sannolikt rå med två lamm. Att skjuta mot liggande rådjur är inte att tänka på, jag såg bara huvudena. Jag beslöt mig för att vänta ut dem, och satte mig ner. Efter en kvart insåg jag att jag inte skulle ha en chans att resa mig obemärkt om de ställde sig upp, och skjuta sittande var det inte tal om på grund av alla gårdar och hus längs horisontlinjen.


Plötsligt var de uppe och iväg, utan synbar anledning. Full fart direkt och ingen chans att skjuta.

Jag ställde mig upp, men blev snart trött på att stå i färdigställning. OK, tänkte jag, jag försöker på dem på benen.

– Ohoj!

Spetsade öron, men ingen rörelse.

Ohoj, hallå, upp och hoppa! skrek jag av mina lungors fulla kraft från 40 meter. Ingen ytterligare reaktion från djuren.

Men plötsligt var de uppe och iväg, utan synbar anledning. Kanske hade min sneda medvind virvlat några doftmolekyler från mig till råets känsliga nos. Full fart direkt och ingen chans att skjuta. Rå och två lamm, precis som jag antagit. Så kan det gå.
Sten Ch

 

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida