Log in

Nybörjarjakt i vinterfjäll.
I ett ymnigt snöfall och med snörök på vägen ger vi oss av mot Skäckerfjällen på fredag kväll i slutet av februari. Det är två otåliga gordonsettrar som sitter bak i bilen. Annat som finns med är kalvsylta och god korv - Ängebiten - som ska vara på mackorna. Det var inga större problem att komma fram, men visst fick vi användning av snökedjorna då vi skulle de sista fyra kilometrarna till Per-Anders.

På lördagen väcks jag klockan tre, klockan fyra, klockan kvart i fem och halv sex innan jag ger upp och stiger upp kl halv sju. Två otåliga hundar hjälps åt att få upp en husse efter arbetsveckan. Gröten kokas och färdväg kontrolleras. Det är bestämt att vi ska hämtas med skoter så det gäller att hålla tiden. Ryggsäcken packas upp på kälken och tre förväntansfulla jägare sätter sig tillrätta. Inga större problem med att åka skoter för hundarna, men visst var det en ny bekantskap. Framme vid markerna kan man konstatera ett snödjup på cirka 120 centimeter. Det tar oss ca en timme att komma upp till första släpp. Djupsnön och 200 höjdmeter besegras med en geist som bara en som jagar med fågelhund kan ha. I sitt andra släpp kryper Cooper ihop samtidigt som jag kan höra en riptupp kalla. Retningen är för stor och han tjuvreser och går cirka 20 meter efter. Detta resulterar i ett antal väl valda ord till hunden och andhämtning för husse efter en spurt på skidorna.

Under dagen ligger molnen kvar kring oss och gör att sikten är cirka två kilometer. Jag kan ändå beundra en otroligt vacker fjälldal i vinterskrud. Cooper lyckas bättre senare och har två fågelarbeten. För den andra hunden, Alpha, vill det sig inte. Han stöter och går efter i en väldig fart. För att komma till hämtningsplatsen för hemfärden så bär det rejält utför, men hundarna är så trötta att det tar tid att ta sig ner. Väl tillbaka i stugan summerar jag dagen och kan konstatera att den enda skottchansen försvann då ripan lyfte på fel sida av granen. Det har dock varit fint ändå, vilket firas med en whiskey och top-20 listan som spelas på norska radion.

På söndagen väljer vi att jaga i ett annat område. På radion har dom talat om hård vind på kalfjället och vi möts också av 15 meter i sekunden i byarna då vi kommer upp. Det går dock att hålla sig lite i skogskanten och där hittar Alpha också en ripa i sitt första släpp. I ett stramt stånd pekar han in mot foten på en gran. På resningsorder kommer det en ensam ripa, som jag missar! Hur är detta möjligt. I upphetsningen av skottet kan inte hunden hålla sig utan far upp från sittande och ger sig ut i sök igen. Husse får kalla en hel del innan han kan besinna sig och kommer tillbaka. I den starka motvinden fortsätter vi mot sydväst. Cooper fattar stånd mot ett björkris. När jag kommer upp ser jag att det går hundspår rakt igenom riset. På resningsorder kommer det inte heller upp några ripor. Jag frågar Alpha var han var i förra släppet då han var borta i fem min i samma område. Visst ser han lite skyldig ut.

Lunchen intas i skydd av några stora granar. Snön yr i vinden i den annars soliga dalen och det bildas regnbågar på himlen. Just nu existerar bara jag och mina hundar. Efter lunch byter vi färdriktning och går nu mot norr med vinden i ryggen. Alpha söker nu riktigt bra och då och då kostar han till och med på sig en blick vilken rikting vi ska åt. Så är han plötsigt borta. Jag går försiktigt in i skogen där han försvann. Visst står han där! Medan jag laddar bössan, blir ripan varsk och passar på att lätta. Jag kan se det i ögonvrån. Innan jag hinner kommendera sitt så respekterar Alpha spontant. Vilken glädje jag känner, och hunden får rikligt med beröm. Under eftermiddagen har vi ytterligare fem fågelarbeten. Hundarna sköter sig, men det blir bara ett skottillfälle till och då bom igen. Jag förstår att hundarna är besvikna och lovar dem dyrt och heligt att träna bättre på skjutbanan. Jag tror dock att det var ovanan att skjuta med skidor och ryggsäck på, samtidigt som stavarna hänger runt handlederna, som gör att det bara blir två hål i luften.

Under nerfarten till mötesplatsen ser vi spår av järv, så vi har inte varit helt ensamma i markerna. I bilen på väg hem sover två hundar gott. De märker inte att vi skrämmer ripor på fem ställen och får bromsa för en älgko med kalv som blivit kvar i fjällterrängen. En nöjd ägare kan konstatera att som nybörjare har vi nu fått fram två hundar som vi nog kan få en hel del kul med i höst. Visst är man glad och stolt då man inte haft någon erfarenhet av jakt innan vi skaffade den första hunden för tre år sedan. Jag hoppas också att mina två bomskott ska resultera i ytterligare en kull med ripa till hösten. Det ska bli bättre skjutet då!
Niklas Bergkvist

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida