Log in

Ren-ren i kvadrat

För några höstar sedan när vi var till fjälls, jagade Foxy och jag ensamma då husse tröttnat på mina långa ben (läs: min bättre kondition). Det var en måndag i oktober, då höstens flammande färger övergått i en trist gråbeige ton. Allt kändes väldigt ödsligt, och det enda ljud jag hörde var det som uppstår när den svaga vinden blåser i bössmynningen.

Efter några timmars vandring och en kort lunchpaus, kom jag upp i en dal mellan några fjälltoppar. Jag hade inte sett några ripor, ja inget vilt alls under vandringen, men nu ser jag en ensam ren som springer över fjällsidan långt framför oss och försvinner i fjärran. Foxy visar inget intresse, så jag vandrar bara vidare medan hon kryssar fram i marken framför mig.

Ibland syns settern bara som en vit prick på en fjällsida och ibland försvinner hon över någon kulle, men är strax tillbaka eller står och tittar på mig på någon höjd för att se åt vilket håll jag är på väg.

Foxy lägger upp söket efter vinden, men vill hela tiden vara säker på att vi är på väg åt samma håll. Det är lätt att försjunka i tankar när allt är så dött omkring en och hunden håller bra kontakt. Jag svänger upp mot öster för att gå mot Grönfjällets topp. Hupp! Plötsligt upptäcker jag en ren liggande 15 meter från mig.

Jag vänder tvärt för att gå därifrån men hör ett ilsket råmande bakom mig. Jag vänder om och ser renen komma emot mig. Jag kallar in Foxy som lydigt (tack & lov, här får hon verkligen visa att intyget stämmer - hon är ren-ren) sveper in vid min sida, medan jag funderar vart vi ska ta vägen på ett alldeles kalt fjäll.

Renen börjar cirkla runt oss på cirka fem meters avstånd, medan den ruskar på huvudet med sin stora krona. Hua! Det här har jag aldrig varit med om förr.

Jag försöker snällt och vänligt förklara för renen att det inte var min mening att störa, och föreslår att vi skiljs som vänner och går åt var sitt håll (tur att inte dolda kameran var där). Tyvärr verkar den inte vara nöjd med mitt förslag, och fortsätter sitt snurrande runt oss.

Renen har helt klart vaknat på fel sida och jag funderar snabbt igenom vad jag läst och hört om renar. Jag kan inte påminna mig något om att någon blivit skadad av en ren. Men jag bestämmer mig ändå för att i värsta fall slå den i huvudet med bössan om den kommer närmre. Att skjuta känns inte som ett alternativ, även om jag nog kramar en patron i handen vid något tillfälle.

Renen vänder plötsligt och jag försöker smita iväg. Men se -det gillar inte renen, som börjar cirkla runt oss igen (kanske hade den vallhund i blodet?). Det här är faktiskt obehagligt. Jag har min mobiltelefon i ryggsäcken och kanske kan jag med dess hjälp nå ”civilisationen”. Men jag kan väl inte ringa polisen eller fjällräddningen och begära hjälp för att jag blivit antastad av en ren? Jag kan tänka mig deras hånfulla skratt och kommentarer om ”nollåttor på fjället”, eller vad de nu kallar turister och jägare söderut ifrån.


Medan jag står där och funderar på vår belägenhet, ser jag plötsligt två prickar, en röd och en blå, som rör sig 4-500 meter bort. Två fjällvandrare en ödslig måndag i oktober på samma fjäll som jag!

Renen har också fått syn på dem och verkar tycka att även de ska få veta hur purken han är, och den drar iväg åt deras håll. Jag hinner se att de upptäckt den anstormande renen (renar ser ut som de svävar fram med sin snabba flytande gång), innan jag och Foxy snabbt smiter iväg och försvinner över närmsta fjällkam.

Jag lämnar fjällvandrarna i sticket och ilar bort på snabba ben, trots tyngande skuldkänslor. Inte ens samvetet lyckas få mig att vända tillbaka till turisternas undsättning. De är ju i alla fall två...

Renen hör jag ett tag till, men den kommer inte efter oss mer. Jag kan lugnt säga att även jag är ren-ren efter den upplevelsen, men eftersom jag var ensam lär jag aldrig få något intyg på det.

Reportage & foto: Maud Mattsson

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida