Det kunde varit fyra viltslag… Aya och byte efter vår lilla eftarmiddagsjakt. I bakgrunden bäcken med sina branta, tätbevuxna slänter.

I går var det den 10 november, Mårtensafton (INTE Mårten Gås, som är en seriefigur!). En nästan helig dag i Skåne, alltså. Gåsen är ju, som alla vet, en alltigenom förträfflig fågel. Den har bara ett fel enligt de gamle; en stekt gås är för stor för en men för liten för två.

Om denna kung bland fåglar skaldade Nils-Ludvig Olsson en gång i tiden:
Vildgåsen, en stolt natur, hör till luftens flygga djur. Gåsen håller sig på jorden, men han är en kung på borden. Uti arla morgonstund, göken gal av hjärtats grund. Gåsen uti kvällen särla, dyker, följd av mången pärla.

I dag anses väl inte brännvin vara det rätta att skölja ner gåsen med. Det ska vara andra och ädlare fluida, gärna från Bourgogne, om man har råd.

Nåväl, intagandet av en präktig gås, nersköljd med något affordabelt, men gott och rött och franskt, följt av en redig äpplekaga gör att man blir något trög i starten dagen efter. Så när vi kom ut på jaktmarken för lite frisk luft och en stärkande promenad var det redan efter lunch. Vi jagade först med settrarna i ett fält med ankelhög, frodig raps i hopp om att de skulle finna någon fasan. Men de kammade noll. Det är lika bra att se sanningen i vitögat; när sockerbetorna är upptagna är det också slut på jakten med de stående hundarna här i Skåne.

Men har man en spaniel i bakfickan är säsongen långtifrån slut. Ingen hund är effektivare i de dikeskanter och impediment som återstår att jaga i när grödorna är bärgade. Och ingen är heller mångsidigare, den saken gav dagens lilla jakttur än en gång solklart besked om.

Dagen var långt framskriden när jag släppte Aya i gräsmarken längs energiskogen. Energiskt sluggade hon sig genom nästan meterhög rörflen, halvvissna nässlor och tuvor av klöver och luzern. Efter hundra meter reste hon en fasanhöna alldeles framför mig, sedan en till och en till, men tuppen lyfte långt framför oss och flög in över grannmarken. Vi skjuter bara tuppar så hönorna fick flyga.

Just där gräset tar slut stötte hon så en hare, som rusade ut 15 meter framför mig. Ett lätt skott som jag aldrig avlossade. Vi jagar hare bara två gånger per säsong och den första är nästa helg, så haren fick leva. Men jag kunde inte låta bli att lägga bössmynningen strax framför nosen och låta den följa med en stund.

En bra spaniel ska vara ett mellanting mellan fakir och masochist. Ingen annan hund kan som en jaktspaniel outtröttligt och med synbar glädje pressa sig genom till synes ogenomträngliga snår. Nosen blöder, läpparna blöder, öronen blöder och så svansen, förstås. Ändå tittar hunden med längtan i blicken efter ännu ett taggigt snår att plåga sig igenom.

Längre fram når gräset fram till bäcken. Aya gjorde en tydlig markering mot några kardborrstånd och körde in huvudet. Redan innan jag såg fågeln visste jag att det var en morkulla. Ingen annan fågel låter likadant när den lyfter spikrakt uppåt i tät vegetation. Vingarna liksom klapprar. Kullan erbjöd ett lätt skott där hon plötsligt fladdrade i luften 10 meter framför mig, men också hon fick löpa. Jakten slutade den 31 oktober, av vilken anledning kan man undra. Undrade gjorde också Aya, som ömsom tittade efter kullan och ömsom på mig. Hundar har dålig koll på jakttabellen.

Vi fortsatte längs bäcken. Med ganska täta mellanrum reste Aya tre fasanhönor. Vegetationen i den branta bäckravinen är verkligen tuff – tät intill ogenomtränglighet och ibland småtaggig av ett virrvarr av blåhallonrevor. Där räcker det inte med en spaniel, det krävs en bra spaniel, som sicksackar i slänten ända ner till vattenkanten. Annars finner den knappt några fasaner.

Just där det är som tätast och värst hände det. Aya ålade in under den taggiga blåhallonmattan och ut framför henne kom en rödbrun rackare, som snabbt tog sig upp ur bäckslänten mot mer snabbsprungen, öppen mark. Femton meter framför mig dök räven upp ur ravinen och hann ett par språng medan jag lyfte min Aya till axeln och lade mynningen just i framkant för ett snett bakskott. Nu pratar jag alltså inte om hunden Aya, utan om min AYA i kaliber 20! Pang sade det när 28 gram US6 lämnade loppet och räven gjorde sitt livs sista kullerbytta medan Aya (hunden) satte sig i smällen nere i ravinen och undrade om jag träffat.

Det skulle ta en stund innan hon fick svar på den frågan. Hon fick stanna kvar därnere och jobba vidare. På de hundra meter som återstod av bäcken innan den går i kulvert och blir en underjordisk Styx, stötte hon ytterligare två fasanhönor och en tupp, som fick dela rävens öde.

Ayas mamma Teal fick apportera sin räv.

Det var då jag ångrade att jag inte skjutit haren och morkullan. Vilket minne det kunde blivit: en jakttur på 600-700 meter under tre kvart, fyra skott och fyra vilt av olika slag. Nu fick jag nöja mig med en räv och en fasan.

Det var många år sedan jag sköt en räv för spaniel på klassiskt sätt med stöt inom bösshåll, stadga och så vidare. Jag har gjort det en gång tidigare längs samma bäck, vid en vasskantad damm och i ett betfält. Alla gångerna före rävskabbens tid, så Ayas mamma, mormor och mormorsfar fick apportera sina rävar. Men den här räven, en vuxen tik, var lyckligtvis fin i pälsen och helt utan skabb.

Nu hänger den utanför fönstret i väntan på att mista skinnet. Vid gårdagens gåsagille förklarade en 14 års tjej i släkten att hon gärna ville ha en rävboa till sin nya kappa. Hon anar inte hur nära hennes önskan är att gå i uppfyllelse…
Sten Christoffersson