Log in

Harjakt på Jordberga gods.

Vi samlas vid niosnåret på ladugårdsplan tredje dag jul, ett antal vana skånska jägare och jag. Det är inte Guds bästa väder vill jag lova. Stormen ylar och tjuter och rycker i allt, som för att pröva hållfastheten. Går något att slita loss och ta med i våldsam flykt över vallarna? Jan, godsets jägare, mönstrar oss med van blick. Här är det seklers traditioner och rutiner som råder. Äldst och tyngst postar, ung och rask i benen kommer att få sig ett gott dagsverke i den skånska myllan. Mig vill Jan syna lite närmare, vi har inte träffats tidigare, så jag får äran att stå på pass i allén endast fyra pileträd bort från Jans prövande blick.

Jag kryper upp i lä av den gamla pilen och blickar ut över plöjet. Den svarta myllan ligger fet och glänsande i motljuset och häver sig likt stora rullande dyningar bort mot horisonten. Vinden river då och då med sig ett risnystan eller gammal betblast över en vågtopp. Annars syns bara ett par örnar som rider stormen över ett grane som sparats till viltskydd en bit ut på fältet. Drevet kan snart anas som små svarta prickar i horisontlinjen. De har verkligen ett styvt jobb i den feta leran som likt segt klister suger fast stövlarna. Min blick vandrar fram och tillbaka över plöjet, det gnistrar och blänker och solkatter spelar spratt i den blanka leran. Det här blir inte lätt. Nu smäller det avlägset i drevet. Pang, pang, och strax igen, pang, pang. Tydligen får de harar på fötter där ute men det är alldeles för långt bort för att jag ska kunna urskilja några detaljer i motljuset. Jag får lita till min hörsel och fantasi. Där, var det inte en hare som gick upp? Nä, det var bara ett risnystan som tillsammans med solen spelade mig ännu ett spratt.

Så, plötsligt kommer ett guldglänsande föremål rullande nerför ett svart vågberg säkert tvåhundra meter ut. Vad är det för något och kommer det min väg? Frågorna är många. Solen dunklas för ett ögonblick av ett sargat moln och jag får klart synfält. Visst är det en hare och med kurs rakt på mig. Men varför ska den gå rakt på mig, det är fritt att vika av åt både höger och vänster? Jag börjar försiktigt titta mig omkring, hur planerar jag nu det här då, kursen är fortfarande spikrakt på mig och avståndet har snabbt krympt till under hundra meter. Inget farligt som kan dyka upp på vägen och drevkedjan är fortfarande minst fyrahundra meter bort och plöjet stiger brant uppåt, bra hagelfång. Går den till höger om mig skymmer pilen som jag hukar vid, då får jag vända mig om och skjuta bakåt, där är allt fritt. Bra.

Haren har satt sig ner trettio meter rakt ut. Nu har jag en bra skottchans. Ska jag ta den, i så fall behöver jag ta ett litet steg ut till vänster för att få bössan fri från några pilegrenar. Detta kommer han naturligtvis att upptäcka. Vad gör han då, vart vänder han, är jag tillräckligt snabb och har täckning för flyktskottet? Jag väntar nog stilla. Gå till vänster om mig, snälla. Sakta, sakta tittar han sig kring, lyssnar med sina stora lurar och liksom smakar på vinden. Han anar faran och prövar alternativen noga. Så har han bestämt sig, lyfter ändan och tar några prövande skutt ut mot vänster. Bra, bra. I slutet av plöjet är det en cirka metern bred gräsremsa och där kommer han säkert att tveka lite innan han ger sig upp på vägen. Där ska det ske, så får det bli. Femton meter snett ut till vänster precis där leran blir till gräs saktar han så ner farten och bössan åker rent automatiskt upp mot axeln, det här missar jag aldrig. Pang, och han lägger sig helt lugnt ner i gräskanten.

Jan säger inget men inför nästa plöje får jag besked att jag ska gå med honom, vi två ska hålla hela ena långsidan. Det blir tufft säger han med ett leende och kisar mot mig...
GP.

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida