Tisdag den 28 jan 2003
Vi är på väg! I ett nollgradigt, snöblaskigt väder far vi söderut efter att ha lämnat Flame, Cary och Shanty hos Anki. All vår packning ligger stuvad i baksätet, Garbo ligger utsträckt där bak och kartboken uppslagen där fram. Vid tolvtiden knorrar magarna, och i Mantorp stannar vi vid en av alla dessa svenskt lagoma vägkrogar och äter en pastasallad med kyckling.

Vid femtiden närmar vi oss till slut Malmö och börjar leta efter övernattningsställe. Första Scandic ligger mitt på motorvägen, så vi far vidare och nappar på en skylt med Gästgivargård. Det låter ju "pitto", så vi åker dit. "Fasangården" heter den, och ligger utslängd på åkrarna i mitten av ingenstans. Vi ringer på, och en äldre herre tittar ut. Han förklarar att det inte är säsong, men att han kanske kan värma upp ett uthus där det finns ett rum med kök och toalett. Mat var inte att tänka på. Vi velar lite, och då väser lilla frun i bakgrunden, på tyska, att hon inte tycker det är bra alls med övernattningsgäster. Så då drar vi.

Nästa hotell vid motorvägen visar sig vara uthyrt som flyktingförläggning. Eftersom vi inte passar in särskilt bra där heller, så backar vi ut och åker vidare till nästa Scandic. Fullbokat! Nu börjar det bli lite smådesperat, men vi får tips om ett hotell mitt inne i Malmö, som har rum och som kan ta hundar. Ett stort och fint hotell som kostar skjortan för ett ganska så enkelt enkelrum, men vi har inte mycket att välja på. Vi äter en god slätvarsfilÈ med sparris och champinjoner och husets vita därtill. Garbo, som fått vänta i bilen, rastas sedan i ösregn i en lerig allÈ, och för att vara debut i stadsmiljö klarar hon det med ett MVG. Efter en del strul lyckas Bettan också koppla upp datorn och kolla och skicka lite mail. Skön säng, men vad hjälper det när hundrum är lika med rökrum och apotekets smågula inte förmår stänga ute storstadens decibel. Totalt blev det 66 mil, från Rosöga till Malmö.

Onsdag den 29 januari
Ut med Garbo i den nu ännu lerigare allÈn vid kvart i 7, lägger in henne i bilen i garaget så länge, och så äter vi en jättegod frukost strax efter 8. Efter att Bettan har dribblat bort sin hotellnyckel ett par varv så kommer vi iväg vid tiotiden.  Strax före Öresundsbron rastar vi Garbo i en lång pilallÈ där hon kan springa av sig lite. Vädret  är lika trist som igår, snöblaskigt och lite blåsigt.

Så åker vi över bron i grådis, och en bit in i Danmark är det alldeles vitt! Lagom till lunch tar vi färjan över från Rödby till Puttgarden, och äter en härlig sallads- och potatisbuffÈ ombord. Dessutom passar vi på att handla lite vin, whisky och öl för framtida behov och presenter.

Som genom ett under så slipper vi snöblasket på andra sidan Nordsjön. Torra, fina vägbanor och ingen dimma. Trafiken flyter på med ett par smärre stockningar. De disciplinerade tyskarna sätter genast igång varningsblinkers så fort det blir ett snabbt köslut. Smart!

Framåt femtiden börjar vi leta efter ett motell som Erling Skotner rekommenderat, ett par mil norr om Osnabr¸ck. På grund av en jättekö strax innan så kommer vi inte dit förrän vid sextiden. Erling har sagt att det var ett bra ställe för hundar, och trots det kompakta mörkret så förstår vi vad han menar, och ser fram mot att få rasta Garbo i Guds fria natur.

Så går vi för att fråga efter rum i receptionen, som visar sig vara inhyst i cafeteriakassan på en typ City Heron-anläggning med tingeltangel och jätteglasfönster och 17 meter i takhöjd. Grabben i "receptionen" rabblar snabbt upp att det kostar 60 Euro per rum, att det inte ingår frukost eller toa/dusch på rummet och att det inte finns vare sig TV eller telefon på rummet. När han förstår att vi inte gillar konceptet så hjälper han oss snabbt att boka två enkelrum på ett annat hotell i närheten.

Vi försöker följa hans vägbeskrivning efter bästa förmåga, och hamnar på "Jagdhotell", ett döläckert ställe inne i skogen med dyra bilar parkerade lite slarvigt utanför entrÈn. När vi hänvisar till rumsbeställningen förstår dom ingenting. Vi har tyvärr hamnat på fel ställe. Vi gör ett nytt försök, och hamnar till slut rätt. Hotellet heter Zur Post och ligger i en liten, liten stad vid huvudgatan. Inte en gräsmatta så långt ögat når - sorry Garbo! Hotellet visar sig vara jättefräscht, fast i gammal stil. Lugnt, tyst, sköna sängar och billigt (38 Euro per enkelrum). Kompenserar lite för Malmöhotellet.

Vi ger oss ut på jakt efter en restaurang, och spanar efter tre steg in en grekisk sylta tvärsöver gatan. Kreta heter den, och där får vi först en liten bubbel för att fira Bettans födelsedag, sen kommer kyparn med en ouzo on the house och sen äter Lena scampi med vitlök och Bettan sjötunga med tzatziki och ris. Lite vitt vin till detta och så avslutas middan med glass och kaffe. Vid det här laget är dock tanterna lite trötta, och efter snabbrastning av Garbo blir det ett tidigt sänggående. Totalt blev det 56 mil denna dag.

Torsdag den 30 januari
Vaknar utsövd halv sju och går ut med Garbo, ger henne mat och lägger in henne i bilen. God frukost och så iväg kvart över åtta. Det är lite isigt på vägarna och vindrutorna, och periodvis möter vi snöbyar. Temperaturen ligger på nollan. Trafiken flyter relativt lugnt, och vi förundras över hur alla dessa långtradare ligger fem meter från varandra i hundra knyck. Efter en tjock snöby hamnar vi i Holland halvtio och så skiner solen igen. (Vi har förresten upptäckt en sak. När Lena kör är det busväder. Så sätter sig Bettan vid ratten och då blir väglaget okej och solen tittar fram. Det är risk för att Bettan får köra lite mer nu.)

Vi tråcklar oss igenom Holland och når snart Belgien - ett mycket litet och ganska ointressant land med väldigt många bilar. Det går väl ändå hyfsat, trots en del köer. Så plötsligt är vi i Frankrike, och temperaturen sjunker från 3 till 0 grader samtidigt som snön börjar vräka ner på tvären. Inte kul alls! Vi börjar titta efter motorvägshotell, men sånt har tydligen inte fransmännen anammat, för vi kommer ända till Calais innan vi ser en skylt om ett hotell i utkanten av stan. Och under över alla under, det finns rum! Och hunden är välkommen t.o.m. i restaurangen - fast hon får ändå ligga i bilen medan vi äter en marinerad, grillad biff, spenat och grönsallad och så en bit ost efteråt. Husets röda är helt okej. Det stormar och viner runt knutarna, det är lite kyligt i restaurangen men vi är glada att vi kört ända fram till Calais. Totalt blev det 62 mil.

Fredag den 31 januari
Vaknar halv sju. Helt vitt ute, ett decimetertjockt snölager täcker bilarna, och BBC visar snökaosbilder från England. En olycklig karl rapporterar från sin mobil att det tagit honom sju timmar att ta sig en mile (1602 meter!). En kvinna berättar att hennes man, som normalt har trekvarts bilresa hem inte är hemma ännu efter 17 timmar. Folk har övernattat i sina bilar och man varnar allmänt för att överhuvudtaget ta ut bilen idag. Många skolor är stängda.

Vi äter frukost i lugn och ro, och åker ut till färjeläget vid niotiden, det tar oss fem minuter. Incheckningen med Garbos alla papper går smidigt och snabbt, och klockan tio åker vi ombord. Det är ganska så blåsigt fortfarande, men båten tar vågorna från rätt håll och överfarten går bra. Solen lyser på Dovers vita klippor och vi börjar ställa in våra högerstyrda hjärnor på vänster, vänster, vänster.

Fast det visar sig att det går hur bra som helst! Det är motorväg nästan hela vägen, och de enda spår efter det beryktade ovädret är lite övergivna bilar vid vägkanten. Det är bitande kallt och landskapet lyser frostigt vitt. Vi äter lunch på ett jättestort rastställe - kryddig kyckling, riktigt gott. Efter nästan fem timmars körning är vi framme i Bourton on the Water.

Vi hittar vårt Bed & Breakfast "Green Fingers" som visar sig vara en tjusig kåk med en fantastisk trädgård. Vi får en egen avdelning i huset, alldeles nygjord och på gränsen till alltför designat och smakfullt inrett. Vita heltäckningsmattor överallt, vitvaror i rostfritt stål i köket, ett badrum med rottingmöbler och tjock heltäckningsmatta. Och hund inomhus kan vi ju glömma!

Flera minusgrader ute och lite vädjande ord på bästa engelskan bevekar dock den superperfekta värdinnan, så Garbo tas in till natten, trampar luft upp till sovrummet och ligger blick still på sin vetbed, med tredubbla trosskydd i tikskyddet. Hon suckar av lycka.

Innan dess har vi dock handlat på Texacomacken och äter ett improviserat kvällsmål med skinka, ost, oliver och bröd medan vi tittar på teve och undrar över det väderkaos som påstås vara i England. Trötta efter den långa resan och nöjda över att ha kommit fram helskinnade orkar vi inte bry oss.

Lördag den 1 februari
Vaknar av att regnet smattrar mot rutan. Går ut med Garbo på en runda runt fälten, ca 20 minuters promenad. Det är betydligt varmare idag, och fåglarna kvittrar för fullt i buskarna. Solen tittar fram lagom till frukost, och efter att ha studerat lite broschyrer på det designade soffbordet bestämmer vi oss för att gå en vandringsled på 11 km med utgångspunkt Lower Slaughters, någon kilometer bort. Alan och Tess är på jakt hela dagen så vi ska inte upp till kenneln förrän vid femtiden.

Lower Slaughters är en oerhört pittoresk liten by med små, småstenhus och ett par hotell, allt byggt i den typiska, honungsfärgade Cotswold-stilen. Sommartid lär det vara rätt trångt här, idag är det två svenskor med höglöpande labradortik som står för turistinslaget. Utrustade med en karta över vandringsleden och iklädda kängor och stövlar vandrar vi iväg utmed en liten strömmande bäck. Solen värmer riktigt gott, och redan efter någon kilometer har vi lyckats gå vilse - fast det är vi lyckligen ovetande om.

Men efter ett tag korsar sig båda stigar, vägar och hjärnor, och det är dags för den första livlinan i form av en hjälpsam, artig senior som poppar upp ur en trädgård och frågar: Are you lost? Vi bränner till slut alla våra livlinor under den fyra timmar långa promenaden, men även om vi inte vinner några miljoner så får vi några upplevelser som är värda guld.

Det vackra, böljande landskapet, den intensiva grönskan, havet av snödroppar, murgrönan som klär in alla träd och murar. Garbo simmar glatt i de strömmande bäckarna och njuter av att få röra sig lite fritt emellanåt.

Så passerar vi en liten gård i en dalgång och ut springer en uppenbart potent border collie. Lena, som trots ryktet om vissa jaktlabbars ursprung inte tror på kombinationen, tar Garbo i ett stadigt koppeltag och Bettan lyckas få Balla Allan eller Sexiga Sixten eller vad han nu kan heta, att vända hemåt igen.

Så kommer vi fram till ytterligare en av alla dessa grindar som vi forcerar under dagen, men just den här hagen är full med nyfikna ungtjurar, och vi känner oss inte tillräckligt kaxiga för den typen av utmaning, så vi vänder tillbaka. Så hör vi hornstötar och hundars ylanden, och ser ryttare som silhuetter uppe på höjden. Massor av ryttare i rött, vitt och svart! Ett pack fox hounds väller ylande och gläfsande nedför slänten, över murar och staket. Vi har hamnat mitt i en rävjakt och får agera grindvakter! Lena låter digitalkameran jobba för högtryck och det är tur att vi får en dokumentation på det vi ser, annars hade vi nog trott att det var en dröm. Vi noterar för övrigt tacksamt att alla foxhounds i packet är tikar.

Vi fortsätter att gå vilse bland Cotswolds kullar och bäckar, och konstaterar att det hörs skott både här och där. Idag är End of Shooting Season, så alla är ute för att få ner säsongens sista fasaner. Vid tretiden är vi tillbaka till Lower Slaughters, möra i benen och vrålhungriga. Det blir till att stövla in på det fina hotellet där vi parkerat bilen, och snöra av kängorna på uppmaning av ett textat meddelande i entrén.

Två stora brasor är tända, folk sitter nedsjunkna i soffgrupper och dricker te eller öl och läser the Field och andra glassiga tidskrifter. Vi beställer in varsin pint lager och kyckling resp. grillad getost och bara njuter. Lite kaffe efteråt, och så är det dags att åka upp till kennel Willowyck.

Kenneln ligger på en sluttning med en vidunderlig utsikt. Flera stora kennelbyggnader, vi anar hundar överallt, men det är trots det relativt tyst. Vi blir mottagna av en lurcher, men det tar ett tag innan någon kommer och öppnar, och det visar sig att Alan och Tess alldeles nyss kommit hem från säsongens sista jakt. Bössorna ligger slängda på det enorma köksbordet, telefonen ringer i ett och Tess springer ut och in samtidigt som hon lagar mat. W. Henman (Tim) och Jacksnipe kommer in i köket och visar sig vara lika lugna som keliga.

Parningen går bra, papper skrivs och vi provsmakar olika sorters slånbärsgin. Alan lovar att visa oss ett par unghundar i träning i morgon. Vi tackar för oss och åker ner till macken och fixar lite nödkäk i form av pajer för mikron och en "sallad" av ärter och tomater på burk, att avnjutas på Green Fingers. Garbo smugglas upp på rummet, det är svinkallt ute, och är man nyparad så är man.

Trots att det normala är en enda parning har vi blivit utlovade en eventuell parning till med Tim, antingen på måndag morgon eller kväll. Eftersom Henrik Vilendal bjudit in oss till Binfield, en timme härifrån, bestämmer vi oss för att checka ut från Green Fingers på söndag morgon.

Söndag den 2 februari
Vaknar inte förrän vid halvåttatiden av fågelkvitter och dagsljus. Jösses, det gäller att komma ut med Garbo innan Mrs Perfect upptäcker oss! Vi klarar oss precis! Alla pinaler packas in i Volvon och så åker vi den lilla guppvägen upp till kenneln. Samtidigt kommer ett par och lämnar in sina tikar för betäckning, och en belgare ska hämta sin tik som parats med Jacksnipe. Det visar sig för övrigt vara den belgiske domare som dömde ett field trial i Italien föregående helg tillsammans med Andrea Standertskjöld, då Birgitta Bernadotte vann med Scilla. Världen är onekligen rätt liten ibland!

Så kommer Alan och visar oss runt på kenneln. Unghundarna, tio stycken mellan ca 6 och 12 månader, går i en kennel med stora rastgårdar ut mot alla aktiviteter, så att de ska socialiseras vad gäller folk och bilar och andra hundar. De är uppdelade i gult och svart, och verkar trevliga och harmoniska. Inget skäll eller gnäll. De går där i väntan på att bli mogna för regelrätt träning. De tre heltidsanställda kennelhjälparna tar hand om dem.

I nästa kennel finns hundarna som är under träning, ett tiotal. De är dryga året, förutom en kvarsittare som är "a little slow to learn". Träningen på börjas på allvar i samband med End of Shooting Season, dvs i februari. I löptikskenneln sitter ett antal tikar, antingen kennelns egna eller inhysta som är där för att paras. I direkt anslutning till huset finns dessutom ett antal bås för de färdiga hundarna, 17 labbar plus en springer och en cocker. Dom får sitta två och två.

Alan tar ut Gill i ett träningshägn. Gill är son till Jacksnipe, trea vid årets Championship och efter samma tik som Henman. Han börjar med lite basic vad gäller apportering - håll fast och lämna av. Han låter sen Gill halvknalla på apporter som kastas i motvind, på successivt ökande avstånd. Gill apporterar fint och har en härlig intensitet och koncentration i sitt arbete. Så avslutar han med lite minnesmarkeringar. Alan får påminna lite grand för att Gill ska komma raka vägen in med dummien istället för att nosa på marken, men han behöver inte några stora gester eller ord. En trevlig hund!

Så hämtar han Scar, en kullbror till Gill. Scar ser lite mer tryckt ut vid fot och verkar vid apporteringsträningen inte riktigt lika "on-line" som sin bror. När Alan sedan slänger iväg en apport så tar leklusten överhand, då han tydligen ännu inte förstått att det lönar sig bäst att komma raka vägen in med apporterna. Här börjar vi förstå vitsen med att träna i ett hägn. Vi blir förvånade över hur lugnt Alan tar situationen. Han låter Scar hålla på, och styr honom så småningom in i ett hörn och Scar lämnar till slut apporten.

Och sen gör han om samma övning?!? På svenskt rättrådigt vis undrar vi om det inte vore bättre att lära hunden inkallning först. Alan förklarar lugnt att problemet kommer att försvinna av sig självtÖ Han berättar också att han inte tränar stadga på detta stadium för att inte riskera att ta bort hundens glädje i apporteringen.

Unghundsträningen avbryts, och Alan hämtar sin fyrhjuling och kör ut på markerna, som är rena drömmen vad gäller hundträning. Han kör upp på en klippt, rak grässträng och slänger ut dummies med jämna mellanrum. Den längst ut ligger på ca 150 meter. Så brummar han iväg bort mot kennelbyggnaderna och kommer tillbaks med Jacksnipe och en tik på ca 18 månader springandes vid sidan av fyrhjulingen. Tiken ska tränas på linjetag. Hon har tydligen varit lite osäker tidigare, men tar nu tveklöst Alans tecken och drar iväg som en raket. Hon får hämta tre dummies, och Alan är nöjd. Jacksnipe får sedan hämta den som ligger längst ut. Inga problem. Det är en hund med power. Möjligen skulle man velat se mer "bjudande" avlämningar. Sen blir det lite markeringar med störningar, och hinder och teckenövningar i samband med detta. Därefter far Alan iväg till ett fält med fodermärgkål, ca 50 meter brett. Han har dessförinnan slängt iväg en dummy uppe på fältet, ca 100 meter ut från kålen. Han skickar Jack in i kålen, genom kålen och ut ur kålen, ut på det kortklippta fältet. Inga problem, eftersom hunden vet att det ligger en dummy därute.

Tänk att ha dessa träningsmarker utanför knuten!!!

Klockan börjar bli mycket, och vi lämnar kennel Willowyck för att hinna till en duvjakt hos Henrik Vilendal i Binfield, Berkshire. Vi kommer fram i tid, och i regn och rusk står vi sedan med Henrik, goldenhanen Ross och labbehanen Breeze och inväntar duvorna. Den förföriskt doftande Greta Garbo får sitta en bit ifrån. Det blåser kraftigt, duvorna kommer som projektiler i medvind över trädtopparna, och hundarna får träna mycket passivitet.

Vi tillbringar sedan en trevlig kväll hemma hos Henrik med god mat och en och annan whisky. Inne i huset bor Tinker, elva år men oerhört väl bibehållen, Breeze samt Ross och Loppan. Ute i hundgården finns fyra unghundar, varav två efter Tinker. Henriks Lena är tyvärr inte hemma, hennes mamma hade just dött så hon befann sig i Stockholm. Av hänsyn till hanhundarnas nattsömn får Garbo bo ute i bilen, själva kommer vi i säng i tvåtiden.

Måndag den 3 februari
Efter frukost och morgonpromenad åker vi tillbaka till kennel Willowyck för den andra parningen. Vi har dock dagen på oss eftersom vi inte ska vara där förrän vid femtiden. Henrik tipsar oss om att ta vägen runt Burford, en pittoresk liten stad i typisk Cotswold-stil, med massor av trevliga småaffärer.

I en liten trång och charmig affär provar vi oss igenom hela lagret av jackor, västar och halsdukar. Fastnar till slut för varsin väst. Några halsdukar åker med också, och så varsin "priest" (att döda fågel med). En trappa upp fastnar Bettan förhäxad framför ett inramat, numrerat tryck. Motivet är tre labbar på en ljunghed. Vill ha, vill ha, vill ha!!! Prislappen tycks inte alltför avskräckande, och Lenas replik avgör det hela: "Bara inramningen kostar ungefär lika mycket hemma". Ute på gatan igen börjar våra hjärnor fungera igen. 840 pund är inte 840 kronor. Det är över 11.000 spänn! Vilken tavla!!! Det är bara att gå tillbaka in och be att få lämna tillbaka "de tre musketörerna", som tavlan hette. Pinsamt var ordet.

Så kommer vi tillbaka till Tess och Alan för en andra parning med Tim. Strax innan kommer Tess tillbaka från en kvällsrunda med de äldsta hundarna. Vi räknar till 17 labbar och en spaniel, som väller in i kenneln. Tess öppnar bås för bås. Hon namnger två hundar i taget, som disciplinerat går in på sin plats. Spanieln försöker dock smita in i varje bås.

Även den andra parningen går bra, men eftersom klockan börjar bli mycket så vi tackar nej till te och drar istället iväg i riktning Dover. Men efter en timmes körning börjar föregående natts utsvävningar ta ut sin rätt och vi stannar vid ett motell och tar en pizza på rummet. Garbo får sova inomhus och suckar av lycka.

Tisdag den 4 februari
Vi kommer iväg från motellet vid nio och når Dover fyra timmar senare. Vädret är klart, blåsigt och kallt och vi njuter av det vackra landskapet - vi kommer att sakna England. På båten passar vi på att äta en lasagne med blaskigt kaffe. Tax-free-shopen lockar med extrapris på whisky. Samtidigt börjar det gunga lite och Bettan blir yr och kallsvettig. Dags att uppsöka mitten på båten och stirra stint på horisonten ett tag.

Vi når Calais vid fyratiden (inkl tidsomställningen), och vi börjar köra norrut. Väl inne i Belgien börjar vi leta efter ett hotell. Glöm det! Inga hotellhänvisningar på motorvägen, så efter ett tag åker vi av för att hitta något vid sidan om. Belgien är ju ett enormt tättbefolkat land. Nog borde det finnas hotell även utanför Bryssel? Men nej, Belgien är ett stängt, ogästvänligt land. Efter att ha åkt omkring på små illa underhållna vägar genom flera nedsläckta samhällen utan att ha sett en hotellskylt, än mindre en människa, börjar vi tro att vi befinner oss i Håkan Nesser-land. Vi hittar dock ett ljuvligt ställe med bjälkar i taket och tiptop-renoverat, men hundar var bannlysta. Vi tyckte att Garbo skulle få bo inomhus denna natt. Vi kommer till slut till en större stad med storhotell i glas och betong. Men alla dessa bilar, filer och korsningar, neonljus och rödljus, gör att Bettan blir stressad och grinig. Det känns långt från lilla Rimbo, hungern och tröttheten tar ut sin rätt och Lena tar av säkerhetsskäl över ratten.

Vi flyr storstaden, fortsätter norrut och kommer in i Holland vid halvtiotiden, trötta och vrålhungriga. Lena säger sammanbitet att vi nog bör inrikta oss på att köra i skift hela natten. Men en halvtimme senare checkar vi in på ett jättetrevligt hotell, strax norr om Breda. Restaurangen är öppen och vi äter en ångkokad laxfilÈ med hummersås och räkor plus en massa olika grönsaker och potatis att välja mellan. Till detta ett urgott vin, en chardonnay/pinot grigio. Garbo är visserligen välkommen i restaurangen, men är helt nöjd med torrfoder al dente. Efter denna sena men läckra middag stupar vi i säng.

Onsdag den 5 februari
Det visar sig att hotellet förutom trevliga rum och bra restaurang även bjuder på härliga marker för hundrastning. Det är frost på marken och solen flödar. Härligt! Vi bjussar Garbo på en längre rastning än vanligt eftersom hon här får tillfälle att springa av sig lite. Hon får dessutom några linjetag och markeringar och verkar mycket nöjd med tillvaron.

Ut på motorvägen igen! Fina vägar, lagom mycket trafik, och milen rullar undan. Tre timmar senare är vi vid Dammer Berg mellan Osnabr¸ck och Bremen, samma City Heron tingel tangel-place som vi backade ut från på nedresan. I dagsljus känns inte stället lika hysteriskt, så det blir en stor sallad med skinka, ost, grönsallad och rotfrukter. Espresson är lagom stark.

Styrkta av den närande lunchen bränner vi asfalt i bra, torrt väglag och är i L¸beck vid halvfem. Vi ska bo hos Bettans bror Erik som är bosatt i Travem¸nde strax utanför L¸beck sedan många år. Det blir husesyn och en liten whisky innan vi åker ner till favoritkrogen, en ombyggd järnvägsstation - ett urläckert ställe med en väldigt speciell atmosfär. Eriks sambo Jutta ansluter och sen äter vi jätteportioner av pinfärsk torsk respektive biff och vrickar tungorna på en blandning av svenska, tyska och engelska. Hemma igen provsmakar vi Eriks slånbärsbrännvin och nattar oss sen i hyfsad tid på varsitt våningsplan.

Torsdag den 6 februari
Vaknar halvåtta och vi går ner till havet och rastar Garbo. Hon rusar runt på stranden, helt salig av lycka. Kommer tillbaka till en härlig frukost och medan vi äter nyskuren färsk fruktsallad, yoghurt, ägg, skinka m.m. berättar Jutta om totalt snökaos runt Bremen under kvällen och natten. Vi konstaterar att vi tycks ha fortsatt tumme med vädergudarna. Erik guidar oss sen till ett snabbköp där vi bunkrar vin och whisky, och så kör vi ombord på färjan i Puttgarten utan att behöva vänta ens en minut. Fast innan dess har vår biljett ätits upp av en utsvulten automat, men det ordnar sig det med.

Smörgås och kaffe på båten och så bär det upp genom ett delvis snötäckt Danmark. Över Öresundsbron i klart väder. Pampigt! Vi stannar till vid tullen och får de nödvändiga stämplarna i Garbos papper, och så far vi i illande kallt men soligt väder norrut, hemåt, med blandade känslor. I Småland börjar det ta emot och vi tar in på Motell Ljungby. Restaurangen ser så svenskt trist ut så vi handlar lite köttbullar och rödbetssallad på macken och äter på rummet.

Fredag den 7 februari
Iväg vid halvnio. Torra vägbanor och sparsamt med trafik. Vi äter en god lunch på Loftet i Katrineholm, och får sen kaffe hos Anki. Lenas hundar kläms in därbak, Garbo där fram, och vid fyra är vi tillbaka på Rosöga, efter elva dagar och 465 mil. Bettans blåa bil grävs fram ur en snödriva och startar snällt, för att sen forsla upp resans egentliga huvudfigur till Norrbyggeby. Måtte hon nu också vara dräktig...

Text: Elisabet Sahlin
Foto: Lena Bratsberg-Karlsson