Log in

Rapport från Doggywood IV.

Jag – en kobra!
Snacka om hundliv! När det blev hundförbud trodde jag i min enfald att jag skulle få vara mer ifred och kunna lata mig i solen. Sommarlov liksom, precis som alla skolungar. Jag har kollat in några högstadieungar som bor i närheten. Dom bara latar sig och har det bra och pratar om att vila upp sig. Från vad? Jag saknar inte koll på vad dom har åstadkommit i skolan under läsåret och det ska jag säga er, det är inte mycket.

  Fy fan vad jag är bra!

Jag däremot kände mig nästan utsliten efter att ha fått springa benen av mig på fälten innan det blev hundförbud. När det inte längre var tillåtet att släppa hundar i markerna, vad tror ni husse gjorde då? Lät mig vila? Nej, inte han inte.

Först började han kasta en sådan där dummy hemma på gräsmattan, och det var kul. Jag for efter (på kommando förstås), kastade mig över den och dödade den ordentligt innan jag tog liket i munnen för att gömma det någonstans. Det begrep naturligtvis inte husse, utan kallade på mig och tog mitt byte från mig! Han har minst tio dummies hängande på väggen, men ändå ska han jämt ha just den jag har, det är så att man kan bli vansinnig.

Ibland släppte jag dummyn på marken när han kallade på mig. Det var en fint från min sida. Jag låtsades bara glömma bort den så att jag skulle kunna ta den igen när han lät mig vara ifred. Men det gick inte husse på, så förståndig är han tydligen i alla fall. Så fort jag släppte började han tjata på mig att jag skulle ta upp den igen och sprang fram och pekade på den, skrek med fånig röst: ”Ta den, ja ta den då!” Ibland ryckte och slängde han med den så att jag nästan trodde den åter fått liv och jag var tvungen att hugga den igen.

Nåväl, ibland blev det som han ville och ibland blev det på mitt sätt, men han var faktiskt ganska snäll varje gång jag kom ända fram till honom med dummyn.

  Bläääh! Apportbocken smakar gammal diskbänk.

I min enfald trodde jag att han snart skulle tröttna på leken och äntligen ge mig sommarlov, men inte! En dag satte han mig i ett hörn i köket, tog fram en liten apportbock och stoppade in den i munnen på mig. Så gör man inte med mig, protesterade jag och spottade genast ut den. Direkt åkte den in igen och jag tyckte så småningom att han väl kunde få sin vilja fram, annars kanske han blev sur och ledsen. Man ska ju vara snäll mot sin husse. Visst smakade apportbocken gammal diskbänk, för det var där han förvarade den, men jag lovar att jag haft äckligare saker i munnen. En gång hittade jag till exempel en död vattensork som legat en vecka på en gödselstad…

Jag är fortfarande ung, men trots att jag inte fyller ett år förrän till hösten vill jag påstå att jag hunnit skaffa mig en hel del livserfarenhet. Exempelvis har jag lärt mig att det trots allt brukar bli ganska kul efteråt om jag gör som husse vill. Därför har jag lagt om taktik lite och låtsas först inte förstå vad han menar, men när han pressar mig gör jag som han vill. Det är faktiskt enklare så, och så slutar han fortare med att försöka domptera mig.

Jag lät honom därför få sin vilja fram och tog slutade spotta ut apportbocken när han sade ”Håll fast!”. Vad tror ni han gjorde då? Tackade mig? Lät mig leka? Bjöd på något gott?

Jämt ska han dra i och peta på apporten som om han ville ta den ifrån mig, men släpper jag blir han sur. Jag undrar om han själv vet hur han vill ha det…

Nej, inte min husse, inte. I stället började han dra och slita i apporten när jag höll den i munnen. Jag släppte naturligtvis, för han ville tydligen ha den tillbaka, men då blev han sur och stoppade in den igen! Kommer jag någonsin att lära mig förstå människor?

Så småningom höll jag kvar hur mycket han än tafsade på apporten och drog i den, kliade mig på huvudet (sköööönt!) och pratade med mig. Inte förrän han sade ”Loss!” släppte jag, och det var visst bra, verkade han tycka.

  Måste jag? O.K. jag måste.

Efter ett tag fattade jag direkt vad det var fråga om och började ta apportbocken innan han hann stoppa den i munnen på mig. För att det inte skulle kännas för tråkigt att sitta där med honom i hörnet av köket låtsades jag att jag var en livsfarlig kungskobra och högg apportbocken så fort husse sade ”Apport!”. Faktiskt en ganska kul lek, speciellt som husse på allvar trodde att jag högg till för att han ville det…

Därefter fick jag göra samma saker med en dummy, och sedan dess har jag knappast sett den där diskbänkstinkande apportbocken igen, och skönt är det. Så här efteråt tänkte jag att min husse nog är ovanligt snäll. Jag har hört att somliga kniper sin hund i örat eller vrider om halslänken för att tvinga hunden ta apporten. Det gjorde inte min husse. Han tycker inte det ska behövas, säger han, och det håller jag med om. Fast alla hundar är kanske inte lika kloka som jag, och då kanske det behövs…

  Mats med betacamen dyker upp överallt.

Det jag nu berättat om tog en hel massa dagar och en dag var Mats med Betacamen, Lars med rull-lådan och dom andra två mystiska figurerna med i köket. De satte upp lampor som nästan bländade mig, men jag låtsades att det var solen i Indien och det gjorde kungskobraleken ännu mer verklig.

Så småningom fick jag jaga dummies igen och då kunde husse tvinga mig att hålla fast dem och komma till honom för att ge honom dem. Ett tag tänkte jag börja bråka, men så tyckte jag att det var lugnare om husse fick som han ville och lydde honom snällt. Det blev faktiskt upptakten till något ganska kul, för då fick jag hämta ute på ängen. Där behövde jag använda näsan och då blev allt mycket roligare.

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida