Log in

Rapport från Doggywood II.

Hej, det är jag igen. Nutro alltså.
Häromdagen kom dom igen, ni vet det där gänget med kamera, mikrofon, bandspelare och en massa annat onödigt krafs. Jag förstår inte hur dom orkar dra omkring på allt. Men så rör dom sig inte så fort heller. Inte så fort som jag i alla fall. Jag kan faktiskt sätta iväg ganska ordentligt nu, jag är ju nästan sex månader gammal och benen blir längre för varje dag. Mats är snäll och hjälper Lars när han inte hinner med. Då springer Mats så fort han kan efter mig med Sonyn i högsta hugg och drar Lars med sig med hjälp as sladden till bandspelarmackapären Lars har på magen. Att de inte trampar fel och faller pladask är ett under. Mats ser sig knappast för. Han kikar hela tiden i ett litet hål i den där Sonyn och Lars kollar mest alla de snurrande hjulen i sin maglåda.

Jag sprang och sprang och hade inte tid att se mig omkring.

Vi åkte ut till något de kallade hjorthägnet för att där var öppen mark för mig att springa i. Allez, sade Jonas, och jag satte igång att springa så där som vi fågelhundsvalpar med rätt stamtavla älskar att springa. Tvärs över vinden alltså. När jag sprungit en bit pep husse i sin pipa. Vad vill han nu, tänkte jag och vände så att jag sprang mot honom. Då började han springa åt samma håll. Aha, tävling, tänkte jag och lade på ett extra kol, och sprang förbi honom som en pil. Just som jag trodde jag vunnit såg jag mig om, och vad tror ni jag fick se? Jo, husse som sprang åt andra hållet! Sånt tycker jag är fusk. Det var bara för mig att vända och än en gång visa vem som är snabbast.

Husse är faktiskt ganska klok. Det dröjde inte länge förrän han insåg att han inte hade en chans. Då började han gå mer rakt fram, men jag fortsatte att springa fram och tillbaka framför honom i alla fall. Det är kul att springa så. På det sättet känner man allt som luktar.

Varför ska husse jämt stoppa mig när det börjar bli kul? Fast hjortarna blev skiträdda för mig, haha!

I hjorthägnet luktade det faktiskt ganska mycket. Dom där djuren som bor där kallas säkert hjort för att dom gjort så mycket på marken. Kulor överallt. Faktiskt ganska goda. Lite torra kanske, men smaken är det inget fel på. Fast husse lockar mig att fortsätta att springa när jag vill stanna och ta ett mellanmål. Jag såg på TV att dom fick mellanmål på Vasaloppet, men jag får varken hjortkulor eller blåbärssoppa. Jag tror jag ska klaga hos kennelklubben.

När jag hade sprungit fram och tillbaka en stund, började jag tröttna lite. Det hände ju ingenting. Fast så trött som Mats och Lars och Sten var jag förstås inte. Hur som helst tänkte jag sakta ner lite när jag fick varm och god doft i näsan. När jag tittade upp stod ett helt gäng jättehjortar och glodde på mig.

Då vaknade rovdjuret i mig, för jag är ett sådant, fast ett snällt ett. Ni står minsann inte och glor länge till, för nu kommer jag och tar er, tänkte jag och lade i accelerationsväxeln. Men vad tror ni hände? Piiiiip, lät det från husses pipa, och där stod jag. Det har liksom blivit en vana det där att tvärnita när husse piper, både när jag är ute och springer och när han kastar en sådan där dummy. Så jag satte mig.

Varför heter det så, egentligen? Dummy, alltså. Jag tycker inte dom verkar dummare än andra tygpåsar.

Nåväl, där satt jag. Men hjortarna sprang i alla fall. Dom vet hur ett vilddjur ser ut när dom ser ett, tänkte jag och lyfte lite på överläppen för att ge dem bättre fart. Dom ska inte tro något bara för att dom är stora. Ni kom undan med blotta förskräckelsen den här gången, men vänta ni bara!

Detta ska hädanefter bli min melodi!
Husse vill jämt att jag ska sitta, men jag vill springa. Jag tror jag ringer BRIS. Nej, VRIJ menar jag förstås, Valpars Rätt I Jaktmarken.

Sedan åkte vi hem och just som vi stannade bilen utanför huset blev det ett fasligt liv på Lars, Mats, Sten, Görgen och Jonas. Det sa kirrick-kirrick inne bland buskarna och gräset intill staketet till hjorthägnet. Mats fick fram sin Sony, Lars sina snurrullar, Sten sin Canon och husse började fäkta med armarna för att få mig att ge mig in bland alla de otäcka kvistarna. Kiiirrrrick, sade det igen, och just då tyckte jag att det kom en liten aning av en alldeles fantastisk doft därifrån. O.K. jag kollar väl vad det är, tänkte jag och kilade ditåt.

Doften tilltog och när jag följde den blev den plötsligt alldeles överväldigande. Jag tvärstannade ett ögonblick, inte vet jag varför, och sedan tog jag ett skutt rakt mot den plats där lukten kom från. Kirrrick-kirrrick-kiiiirrrrrick-kirrrrick, sade det och flaxade och gick på. Två stycken härliga doftpaket fladdrade rakt upp i luften så mina öron ett ögonblick stod rakt ut av luftdraget. Iväg for dom och jag efter! Fy fan va häftigt! I hastigheten hann jag faktiskt i tankarna citera Karl XII: ”Detta ska hädanefter bliva min melodi.”

Fast då menade jag inte att klubba moskoviter, precis. Men aldrig får man ha riktigt kul! Efter två meter kom den igen, signalen från husses pipa. Att han inte fattade att jag hade viktiga saker för mig. Varför lät han mig inte springa efter dom där doftbomberna som människogänget ömsom kallade rapphöns och ömsom parhöns? Han kan väl blåsa när jag inte har någonting för mig i stället. Då får vi båda ha vårt roliga.

Jag hoppas verkligen han visar mig mera hänsyn nästa gång jag träffar på sådana där rapparhöns, eller vad de nu heter. Då ska jag ta dem!

Slick och slafs från er egen,
Nutro

 

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida