Log in
Det är jag som är Nutro.

Rapport från Doggywood.

Hej,
Jag heter Nutro. Black Luckys Nutro om det ska vara noga. Jag är fem månader gammal och Görgen och Sten på www.birddog.nu påstår att jag ska bli kändis. Filmstjärna kallar dom det. Inte för att jag vet vad det är för något, men är det kul och om man får godis, så ställer jag upp.

Görgen och Sten kom hem till mig och husse Jonas häromdagen tillsammans med två andra halvskumma typer. Dom var nog betjänter av något slag, för dom fick hela tiden bära omkring på en massa tunga prylar.

Jag kan faktiskt läsa lite och det stod Sony Betacam på det tunga klump som han dom kallade Mats bar på. Den andre, Lars, måtte ha väldigt ömtåliga öron, för han hade hela tiden på sig öronvärmare som det gick en sladd från. Sladden ledde till den där stora Sonymackapären Mats bar på hela tiden. Det var nog någon slags koppel, ett sådant som min husse Jonas sätter på mig ibland för att jag inte ska springa runt och busa.

Men varför har Lars koppel om han inte är hund? Han är definitivt en människa, fast han går omkring med en luddig mjukissak på en lång stång hela tiden och har en låda på magen med massor av rattar och grejer som snurrar. Rena snurren, men dom är faktiskt ganska snälla och bjöd mig på kakbitar när husse inte såg på.

Farsan stannar ibland tvärt när han är ute och springer. Det tycker jag är slöseri med tid.

Fast Mats är onekligen lite påträngande. Ibland förföljer han mig med den där stora Sonyklumpen och då kommer Lars hack i häl med sin fåniga mjukisleksak i högsta hugg. Det är mycket man får stå ut med här i världen om man är en liten pointervalp. Tur att man har bra nerver.

Dom, nerverna alltså, har jag fått från mamma som heter Black Luckys Ina Scot. Det säger i alla fall Kent Svensson, som jag bodde hos under mina två första månader. Jonas säger däremot att jag brås på pappa, Fågeljägarens Tjäder, som kallas Erek. Fast Sten kallar honom Erik och det tycker husse inte om.

Mats och Lars är ett par efterhängsna typer som alltid bär på märkliga prylar. Att dom inte tröttnar!

Tjäder-Erek-Erik är en schyst farsa som jag delar hundgård med. Han ska också bli känd, menar Sten, Görgen, Husse, Lars och Mats. Till mig säger farsan att han minsann redan är känd eftersom han har första pris i både unghunds-, öppen och segrarklass. Han skryter också om att han är med på flera bilder i aprilnumret av Svensk Jakt. Jag har frågat vad Svensk Jakt är, men det kan han inte förklara. Det är väl något han hört husse säga och så säger han bara efter. Han är väldigt förtjust i husse och gör precis som han säger. Det tycker jag är lite mesigt. Jag gillar också husse, men gör lite som jag själv vill ibland i alla fall. Och det ska jag fortsätta med. Tror jag…

Jag önskar att jag kunde springa lika fort som pappa. Han nästan flyger över fälten. Men ibland stannar han tvärt och står där alldeles stilla med svansen rakt ut. Det tycker jag är konstigt. Då förlorar han ju all tid han vunnit på att springa fort. När jag blir stor ska jag bara springa och springa och springa och aldrig stanna upp så som pappa. Då blir nog husse glad!

Svansvift och slick från er egen birddogvalp,
Nutro

 

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida