Log in

Bävern på Lilla Ornäs

Tiden lider.
Lördagen den 18 mars i år. En fin vårvinterdag med uppklarnande himmel efter ett lätt, tidigt snöfall, som gav några centimeters snötäcke över en annars avtinande vårmarksyta. På morgonen satt jag med livskamraten E på pass på den nypudrade iskanten längs den å som utgör kärnan i (det som åtminstone förr var) sjön Faxen och vakade bäver. Ingen aktivitet. Jaktvärden J hade farit till skogs för att leta efter lospår. Dalom hade fått extra tilldelning på fyra nya djur i en annars avslutad jakt på lo.

Vi hade varit på plats vid ån ett antal kvällar dessförinnan, sett några simmande bävrar men ingen på land. Nu vankades fullmåne. Hjärtat E satt på post efter räv i ett torn i skogen någon kilometer bort och såg rådjur efter rådjur passera revy under sig, efter ett inledande möte med en ensam bock under vägen fram till passet. För övrigt medlemmar av en de senaste åren av just lodjur kraftigt decimerad stam: I våra trakter måste numera såväl rådjur som – framförallt hundägande – jägare hålla ett vakande öga på risken för rov, ty här går både björn och varg, förutom lo.

Själv satt jag och labradoren Guinea och försökte komma i så vettig position som möjligt i förhållande till den, under ett tilltagande månsken, äntligen mojnande lätta vinden från nord. Efter alla tidigare resultatlösa bävervak var jaktlusten möjligen en smula uppskruvad: Den här kvällen skulle det kanske, till sist, bli något av i alla fall.
Hunden och jag fattade posto på samma ställe som ledsagarinnan E tidigare hade besuttit under morgonpasset. Tätt intill det tätaste buskaget, för att ge bästa möjliga chans att undvika bäverns känsliga näsa. Och, faktiskt, vid omkring klockan sju sågs den mörka massan av en bäver uppe och betade i vassen något hundratal meter nedströms hyddan, troligen inne på grannmarkens sida av ån och i vilket fall som helst inte skjutbar, vare sig med hänsyn till skotthåll eller kulfångande terräng i bakgrunden. Därefter inte en skymt.
Och tiden led.

Bävern
Solen hade för länge sedan försvunnit och tagit alla sina egna ljusrester med sig när den till sist dök upp. När ljuset hade sjunkit undan till en sådan nivå att det blev nödvändigt, hade jag och min hund skiftat position från den ursprungliga till en som låg betydligt närmare platsen för den önskade bäverns förhoppningsvisa uppdykande: En avstickare i åns huvudfåra med några nyligen delvis avgnagda, ganska grova aspstammar. Två meter framför passet låg J:s båt uppdragen på strandremsan.

Trots att månen var näst intill full, tack och lov, kastade skogen från den bevuxna holmen åttiotalet meter framför oss en hel del mörka skuggor över nejden.
Jag såg den aldrig ta sig upp på isen, men jag hörde den: Ett stilla men bestämt, lite klirrande plaskande ljud, som jag inte kunde härleda till något annat än en bäver som hävde sig upp. Ljudet kom från andra sidan ån, just där man kunde hoppas och tro att den skulle dyka upp. Men varför så sent? Den förra synkontakten med bäver hade ägt rum nästan timmen tidigare och däremellan inga som helst tecken på aktivitet. Åtta sångsvanar hade visserligen tutande passerat över oss och ett par gräsänder hade kvackat sig ner och landat i dunklet, liksom ett par troliga knipor. Av bävrar dock inte en skymt.

Men nu hade den alltså hörts. En av skuggorna i månskenet förefall obekant och lite djupare än de andra och en inriktning av det nya ljusstarka kikarsiktet 5–15x50 gav i tio gångers förstoring besked: Det verkar vara bäver! I siktet sågs skuggan ha formen av en ihopkrupen bäver som betade i sittande ställning. Men den satt stilla. Anmärkningsvärt stilla. Jag sänkte kolven och såg bara en gråsvart skuggprofil. Stirrade länge med nakna ögon utan att bli säker i skumrasket. Kikarsiktet igen. Det verkade verkligen som om figuren var en bäver, sittande vriden lite snett åt höger från min position och ihopkrupen i betande ställning. Men den var stilla. Jag fixerade den länge genom kikaren, innan den till sist reste upp sig och bekräftade vad den var och hur den satt. Så återtog den tryggt sin betande, hukande position. Jag höll andan.

Skottet
Länge, länge prövade jag olika ställningar med vapnet utan att lyckas bli riktigt nöjd. Skotthållet var inte långt, kanske sjuttiotalet meter, det hade avståndsmätaren tidigare berättat, men ljuset var svårhanterligt!
Gång på gång kontrollerades kulfånget. Jodå, bävern mot den bevuxna skogsholmen som borde ge ett betryggande upptag av en förlöpande kula.

Åter och åter igen studerades bävern i kikarsiktet. Jodå, den satt ett gott stycke upp på isen, på ett till synes helt betryggande avstånd från åkanten.
Om och om igen gjordes anläggning, med och utan stöd, med och utan säkrat vapen. Taget var bra, men klarheten för ögat ville aldrig bli fullgod. Till sist, efter att först ha bestämt mig och sedan dessutom försökt avfyra vapnet säkrat(!), fick skottet gå mot den punkt av det skuggiga målet som uppenbarligen borde vara rätt målområde.
Mynningsflamman överträffade vida ljudets överraskande effekt i mörkret. Hjärtevännen E däremot, som redan hade börjat förbereda reträtten från sitt i mörker försjunkna rävtorn upplevde inget av ljusblixten men, trots avståndet, skottljudet oerhört tydligt i tystnaden. Själv fick jag, med viss nöd, stopp på den apporteringsivrige labradoren, som ju hade sett några änder svischa förbi och inte hade den minsta tanke på att det kunde röra sig om bäver, något som tidigare annars hade visat sig ha mycket god dämpande inverkan på hans lust att utföra apporteringsuppdrag.

Kulan var en Norma Oryx, 6,5x55, en ammunition som borde ge ett mycket bra resultat på en bäver. Mynningsflamman ryckte omedelbart undan alla möjligheter att exakt kunna se vad som hände med bytet i skottet. En kontroll med kikarsiktet visade dock att det var tomt på platsen där den nyss hade suttit. Samtidigt hördes ett ivrigt plaskande med bäversvans, typiskt för ett djur oförmöget att kunna kontrollera sina rörelser och därför inte kapabelt att lämna platsen. Klatschandet med svansen klingade av. Bävern kunde bedömas som död. Det var illa att den lyckats ta sig tillbaka ner i vattnet, men den var ju av allt att döma dessbättre död på platsen!

Jag gick med min hund längs ån på vår sida till i höjd med skottplatsen, kikade över till andra sidan, men kunde inte urskilja bävern i åkanten. Skicka hunden? – Ingen bäver för mig, tack! Båten? Den var tyvärr vattenfylld sedan hösten, vilket vintern hade förvandlat till isfylld. Inget att tänka på, alltså. Guinea och jag påbörjade vandringen runt till andra sidan. Jag ringde upp min E: ”Jag har skjutit en bäver!”

På skottplatsen
Livskamraten berättade då att hon hade hört den fruktansvärda smällen på sin färd tillbaka till bilen och att hon nu var på väg in för att hämta upp där hon lämnat av oss. Jag sa som det var och att vi var på väg runt för att hämta upp den skjutna bävern. Vi stämde träff till bron, som låg halvvägs runt till andra sidan, för gemensam bilfärd vidare därifrån till J:s gård för att därifrån gå ner och ta hem det åtrådda bytet, som ju säkert måste ligga alldeles i kanten av ån, även om de flesta jägare nog har lärt sig att känna en ilning av ond aning om att saker och ting allt som oftast kan ta en annan väg än den förväntade. Framme på skottplatsen: Ingen bäver!

Isen var tom på byte och lika tom syntes ån. ”Jag är bergsäker på att bävern är död. Den är dödligt träffad.” Försökte jag övertyga E, vilken dock ansåg att frånvaron av såväl blod på isen som andra tecken på skottskada talade för att bävern nog sluppit undan osårad, möjligen med en förhoppningsvis övergående skrämselhicka. Jag tyckte att vi nog skulle återfinna min bäver nästa dag, när dagsljuset skulle sprida nytt ljus över mysteriet med den försvunna bävern!

Ringde upp J som kom ner med ficklampa för att ge skottplatsundersökningen större möjligheter. Samma slutsats: Inget blod och ingen päls. Det talar nog för en förlupen kula och vital bäver. E frågade visserligen vad det var som skymtade på åns botten, men det såg vi i alla fall snabbt att det bara var en stock (eller rot). Däremot ansåg jag att det lossbrutna isflak vi såg på platsen troligen bröts loss av bävern under dess (nu bara enligt mig) uppenbara dödskamp.
Så det blev hem för natten. Själv i stark tro om att jag måste (eller i vart fall borde?) ha träffat och att bävern måste (eller i vart fall borde?) vara död. I vart fall att det helt klart (eller åtminstone borde?) varit en bäver jag beskjutit och inget annat! Det är många tankar man tänker en sådan kväll!

Dagen efter
Är ju som de flesta vet som regel inte en lika bra dag som den som var igår. Så även denna gång?
Det började ju lovande. J ringde upp. Han hade på morgonen undersökt skottplatsen igen, nu i ett dagsljus som kunde avslöja underliga ting; Kulan hade genomborrat isen underifrån (!) och passerat upp genom ett snår, där två kvistar hade brutits av, för att därefter tacksamt ha uppslukats av den barmhärtighetens famn som holmens täta granskog lyckats erbjuda. Ingen bäver. Allt talade för ett för lågt skott som rikoschetterats på vattenytan, troligen på betryggande avstånd från en eventuell bäver. Däremot hade några anddun återfunnits i området, det kunde väl inte vara…”Jag kommer över” sa jag. ”Och jag tar med vadarbyxor för säkerhets skull. Det är en bäver och den måste rimligen vara död!”

Mycket riktigt. Isen var genomskjuten underifrån och kulan hade studsat upp från vattenytan i 15-20 graders vinkel, genom ett buskage och tacknämligt nog stoppats av granskogen. Och visst fanns det andfjädrar på platsen! Kunde emellertid bävern ha tagit sig in under iskanten inan den dog? Det var då J upptäckte den: I utgångshålet i den underifrån genomskjutna isen låg en snöblandad ynka liten hårtuss. Bäverhår! För första gången blev det i alla fall klart att en bäver varit där och dessutom tycktes den ha blivit träffad. Nu äntligen började det kännas som att det kanske skulle bli något vettigt av detta i alla fall.

J tog en björkstör och slog loss ett flak av isen. Ingen bäver där. Så sköt vi undan flaket vi sett kvällen för skottet. Såg åter ”roten” som hjärtats utvalda hade sett redan skottkvällen och försökte med den. Och si! Perfekt skjuten genom brösthålan, visade det sig, hade den stora bäverhannen (20,4 kg) fått tillbringa sin första natt ”på andra sidan” på åns botten. Men nu var den äntligen bärgad. Att jag kvällen före i ficklampans sken för säkerhets skull diskret hade undersökt en mossig gammal stubbe efter färska skottecken tilläts nu snabbt falla ner i glömskans barmhärtigt uppslukande mörker.

Ny analys och sensmoral
Jag hade alltså inte skjutit för lågt på bävern, vilket kulhålet i den kvarvarande isen antytt. I stället tycks det ha varit så, att kulan gick igenom bävern på isen, träffade isen bortom den och bröt då loss ett stort isflak, på vilket bävern satt. Alltså föll den i vattnet och dog där och inte som tänkt var på isen. Kulan träffade sedan vattnet under isen, studsade och genomborrade den kvarvarande iskanten underifrån och steg genom buskaget innan den själv ”dog” i granskogen. Inte en droppe blod på isen (den sköljdes kanske av i ån, men framförallt var utgångshålet på bävern blekt, trots mycket blod under huden). Men tack och lov för den ynka lilla hårtussen på isen!

Resten av dagen gick i ljusare tecken än jaktdagens avslutning: Bjässen flåddes, låren frystes för framtida rökning och tänderna kokades loss för en trofé över ett ovanligt jaktminne. Sensmoral: Slutet gott – allting gott? Tja, kanske det.

Det avgivna skottet, hur perfekt det än satt i bävern, borde kanske aldrig ha avlossats? Det gick ju inte att helt säkert se bävern utan optiska hjälpmedel och det fanns ingen möjlighet att avgöra vad som hände med bytesdjuret i skottögonblicket. Det var kanske ett skitskott jag inte borde ha tagit? En smula tur, eller i vart fall utebliven otur, bidrog måhända till att det gick vägen, den här gången. Någon vecka tidigare hade jag på väg hem från ett rävvak klivit rakt ner i en åkerbrunn på marken. Efter denna korta men intensiva insats som temporär brunnsborrare på gården får man väl vara glad över att man nu inte trampade igenom isen också! Det här skottet togs dock efter så moget övervägande som jag mäktade med. Mer än så kan en jägare trots allt inte göra när det verkligen gäller. Bävern på Lilla Ornäs ger en god bild av jaktens själ.
CN


  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida