Log in

Torr löpning.
Hej
Jag skulle vilja veta lite om sk "torr löpning". Jag har hört talas om tikar som blivit tjuvparade på grund av detta men har inga egna erfarenheter av det. Däremot upplevde jag för en tid sedan hur mina hanhundar var våldsamt intresserade av en av mina tikar, som själv verkade högst road av uppvaktningen och ofta till och med ställde upp sig. Tikens vulva var hela tiden normalstor och jag kunde inte upptäcka någon blödning trots täta kontroller. Tilläggas bör att hanhundarna är vuxna, vana vid tikar och brukar visa tydligt när det är höglöpdagar. Nu betedde de sig alltså precis som om tiken hade ett löp och under ungefär lika lång tid. Om tiken, vid detta tillfälle, hade ett "torrt löp" ser jag problemen med framtida parningar eftersom det handlar om en avelstik, som också har haft normala löpningar och en kull valpar utan problem. Hur vanligt förekommande är detta fenomen? Ersätter en "torr löpning" en vanlig löpning eller förekommer det mellan två normala? Kan man kontrollera (utstryk, blodtest etcetera) om tiken verkligen löper om detta händer igen? Är torr löpning ärftlig?
Tacksam för svar och övrig information i frågan.
Mvh
Ingrid

En något delikat fråga och definitivt ett kontroversiellt svar!
Begreppet ”torr” löpning hänför sig till en löpning som inte kan iakttas av hundägaren. Hunden visar inte de vanliga löpsymtomen och löpningen borde därför snarare kallas symtomfri (eller asymtomatisk, atypisk eller ”tyst” ) löpning. Men strunt samma. Löpningen sker således utan att du som tikägare kan följa den, men dessbättre, får man kanske ändå tillägga!, så tycks hanhundarna göra det. Om just detta fenomen skall betecknas som vanligt eller inte kan jag inte avgöra, men helt klart tycks det vara så, åtminstone på min klinik, att störningar i reproduktionsorganen ökar i omfattning.
Oftast beror dessa störningar i en tiks löpcykler på att det bildas cystor (= hormoninnehållande blåsor) på äggstockarna, ibland också i själva livmoderväggen. Om dessa cystor producerar brunsthormon (östrogen), kommer självfallet hanhundarna att attraheras till tiken och man kan nog också tänka sig både parning och dräktighet vid ett sådant tillfälle. För att förstå detta, bör man ha tikens normala brunstcykel i åtanke. Den är i korthet som följer:
Under inverkan av ett follikelstimulerande hormon (FSH) från hypofysen, sker en tillväxt av ett antal äggblåsor i äggstockarna. Dessa blåsor (”folliklar”) producerar ”brunsthormonet” östrogen. När blåsan blivit tillräckligt stor – och därmed halten östrogen tillräckligt hög – börjar hanarna intressera sig för tiken. Hon närmar sig höglöp! Dessutom reagerar hypofysen hos tiken genom att bland annat åstadkomma en kraftig ökning av halten gulkroppsbildande hormon (luteniserande hormon, LH, efter ”corpus luteum” = gul kropp). Denna kraftiga ökning av LH – ofta benämnd ”LH-peaken” – gör att äggblåsan sprängs och ägget släpps ut i äggledaren. Samtidigt sjunker då halten östrogen drastiskt. Resterna av äggblåsan omvandlas till en ”gul kropp”, som nu istället börjar utsöndra ”dräktighetshormonet” progesteron. Detta hormon syftar till att möjliggöra och vidmakthålla en eventuell dräktighet. Själva höglöpet inträffar ungefär när kurvorna för det sjunkande östrogenet och det stigande progesteronet korsar varandra. Just det kan man mäta med hjälp av blodprov, och således på den vägen få en god uppfattning om när det är dags att para tiken. Det man mäter är egentligen när progesteronet har nått upp till en viss nivå.
Detta hormonella förlopp hos tiken återspeglas alltså inte bara hos hanhundar i hennes omgivning. Det märks också hos tiken. Dels i form av en ändrad hormonspegel i blodet enligt ovan. Den växande nivån av östrogen under äggblåsornas tillväxt avspeglas också normalt i form av en ökad vätskesvullnad i vulva på tiken, som därigenom blir markant större. Vid högbrunsten skall man också normalt utan tvekan kunna vägledas av hennes omisskännligt parningsvilliga beteende – uttalad ståreflex med undanvikning av svansen med mera.
Det är inte bara blodbild och beteende som förändras. Även utseendet på cellerna i slidan förändras påtagligt när högbrunsten inträder. De röda blodkropparna försvinner (löpflytningen klarnar och tapper sin röda färg), slemhinnans celler tappar cellkärnorna och får ett mer kantigt utseende med mera. Det är den här förändrade bilden man letar efter när man gör en så kallad cytologisk bedömning av tikens status med hjälp av ett utstryk av vaginalceller.
Med såväl utstryk som blodprov har man alltså en god möjlighet att bevaka tikens löpstatus. Men, och nu kommer vi till ett viktigt men.
Det kanske mest bekymmersamma i din fråga: Du ser problem med framtida parningar, eftersom det handlar om en avelstik. Jag ser också problem med framtida parningar.
Jag skrev tidigare att jag på min egen klinik under åren sett en ökande frekvens av störningar i reproduktionsvägarna på tikarna. I regel handlar det om just cystiska förändringar på äggstockar och livmoder. Det är väl känt att detta är förstadier till uttalade infektioner i livmodern I själva verket är det så, att jag idag utför fler livmoderoperationer på indikationen ”cystiska förändringar” än på indikationen ”akut livmoderinflammation”!
Och ja, jag anser tyvärr att det är ärftligt och sannolikt också starkt ärftligt. Jag har flera fall med återkommande manifesta livmoderinflammationer hos unga tikar i generation efter generation. I vissa fall kan infektionerna uppkomma redan i samband med något av de allra första löpen.
Det är därför min bestämda uppfattning att man som tikägare bör vara ytterst kritisk i fråga om alla störningar i det naturliga löp- och parningsbeteendet hos alla sina avelstikar. Redan när man behöver tillgripa endera utstryk eller blodprov för att ”hitta rätt parningsdag” är det enligt min mening dags att ”dra öronen åt sig” och fråga sig varför tiken endera inte tydligt nog signalerar till täckhunden att det är dags eller varför hon inte av andra orsaker vill eller kan bete sig normalt under löpet.
Som genetiker vill jag ställa ett krav högre än alla andra, som meriter av allehanda slag och annat, på ett bra avelsdjur: Den att naturligt kunna reproducera sig själv. Kan den inte göra det på ett normalt och naturligt sätt, reduceras alla andra kvaliteter till något som bidrar till ett bra djur i allmänhet, eller kanske rent av i synnerhet. Men ett bra avelsdjur, det är det inte! Inte i mina ögon.
Så hur ska du då göra med den här tiken? Hon har redan haft en kull. Behöll du en tikvalp? Gå hellre vidare med den! Får du samma problem med henne? Byt tiklinje! Du verkar i så fall att vara på väg in i en återvändsgränd, är jag rädd. Hur du än gör med detta: Lycka till!
Christer Nälser


Armbågar.
Hej. Jag har bara en liten undring. Min labradortik har blivit röntgad och fått grad A på höfter, UA höger armbåge och LBP vänster armbåge (härstammar från Osteochondros hon hade när hon var sex, sju månader, hon visar ingen hälta nu). Kan detta vålla henne några problem i framtiden, och bör man avstå från att ta valpar på henne?
Sara

Ja, det kan förmodas ge henne problem i framtiden, men den framtiden är sannolikt ännu mycket avlägsen och problemen blir förmodligen både begränsade och – med rimliga medel – möjliga att lindra. Och, ja, du bör absolut avstå från att ta valpar efter henne.
De pålagringar (=artros) som man nu kan urskilja kommer med åren att öka i omfattning. En dag, kanske när hon är någonstans mellan sex och åtta år vorden, kommer du nog lägga märke till att hon är lite stel och kanske haltar de första stegen när hon rest sig och skall igång igen efter en stunds vila, för att sedan snart röra sig normalt igen. Det är troligen det första tillfälle hon själv känner av att hennes ena armbågsled inte längre verkar fungera lika bra som den andra. Den är lite stelare, men kanske ändå inte särskilt smärtande. För just kroniskt inflammerade leder är detta så typiskt: En stelhet och hälta som är mest uttalad efter vila – särskilt om den har föregåtts av någon ansträngande aktivitet – men som dock relativt snabbt ”värms” bort efter en stunds aktivitet igen.
Det är då jag tycker att du ska boka tid hos din veterinär, så att han eller hon kan undersöka leden lite närmare, kanske röntga den, och föreslå lämplig form av symtomlindring. Redan nu finns det mycket goda möjligheter till det (läs till exempel mitt tidigare svar om vitamin C), och när din tik blir aktuell för behandling, har sannolikt nya och ännu bättre metoder redan kommit ut på marknaden.
Inget att oroa sig för nu, alltså!
Däremot är det viktigt att du inte använder tiken i avel. Osteochondros i armbågsleden rör sig hos labradorer oftast om en lossbrytning, fraktionering, av ett litet ledutskott – processus coronoideus -- på armbågsbenets ledyta; vanligen kallat FPC, vilket står för just fraktionerad processus coronoideus. Jag tvivlar dock på att din tik verkligen hade en uttalad FPC i sin armbågsled! I så fall borde hon nämligen inte ha blivit ohalt utan föregående operation. Däremot tror jag att hon företedde symtom på den process som anses ligga bakom uppkomsten av FPC; en ojämn tillväxt av arbågsbenet (ulna) i förhållande till det andra underarmsbenet, strålbenet (radius). Om ulna växer snabbare än radius, kommer just ledutskottet processus coronoideus att utsättas för en större belastning och därmed en större risk att brytas (fraktioneras).
I fallet med din hund tror jag att det har förelegat en ojämn tillväxt och att därmed ledutskottet har utsatts för en ökad påfrestning, men att det ändå har hållit. Den ökade belastningen har i stället lett till en ökad benpålagring, artros, vilken alltså avslöjades på röntgenplåten. Och eftersom just uppkomstmekansimen är den ärftliga, tycker jag definitivt att du bör avstå från all avel på tiken.
Alltså: Oroa dig inte för detta nu. Återkom den dag hon får problem. Ta inga valpar efter henne. Men i allt övrigt: Inga begränsningar!
Christer Nälser


Löpningsrubbningar.
Det tycks som om det blir allt vanligare med problem i samband med löpningar hos våra hundar i dag, eller är det så att man pratar mera om det? Jag har fått höra att det skulle kunna ha ett samband med att vi i dag använder oss av foder som innehåller tillväxthormoner från till exempel kyckling och att detta då skulle inverka negativt på våra hundar med påföljande löpningsrubbningar. Kan det ligga någonting i detta?
Eva

Nej, det tror jag inte. Snarare tvärtom i så fall, eftersom tillväxthormon inte bara påverkar själva tillväxten utan också ämnesomsättningen (metabolismen) i största allmänhet. Tillförsel av tillväxthormoner borde därför snarare öka fertiliteten än minska den, såvida inte doserna är väldigt höga. Just höga doser kan dock uteslutas, eftersom det i vilket fall rimligen borde röra sig om ytterst små restsubstanser av eventuellt tillförda hormoner till de djur som i sin tur utgör basen för hundmaten. Och – inte att förglömma i sammanhanget – djurfoder produceras av de slaktrester som inte kan tillvaratas i produktionen av livsmedel för människorna. Om alltså resthalterna av hormoner i slaktresterna skulle leda till nedsatt fruktsamhet hos hundarna, hur mycket mera sådana störningar skulle vi väl inte se hos människorna som ju ändå konsumerar merparten av djurkropparna?
För min egen del tror jag att den ökande frekvens av störd fruktsamhet, som också jag tycker mig se, snarare beror på genetiska faktorer än externt tillförda. Jag tror att det i grund och botten rör sig om dels för lågt ställda kvalitetskrav på avelstikarna i det här avseendet (exempelvis kan vissa meriter tillåtas väga mer än en naturlig reproduktionsförmåga), dels en för snävt tilltagen genetisk bas rent allmänt, med för få (framförallt hanhundar) i aveln.
Med bättre fokusering på bra avelstikar, breddad avelsbas och mindre petimetertänkande i fråga om exteriöra och andra detaljer, så tror jag att problemen av den här typen skulle gå att åtgärda, åtminstone på lite längre sikt. Framförallt tror jag att uppfödarna behöver bli bättre på att skilja bra avelsdjur från bra bruksdjur. Ibland – bara ibland – kan de vara ett och samma, men långtifrån så ofta som mången uppfödare tycks tro.
För min egen del skulle jag därför bli glad den dag allehanda championat for all världens väg. De ger måhända glädje åt människans fåfänga, men för djuren själva har de ringa värde och de utgör sannolikt heller inte något bra kriterium för avelsurvalet. Bättre då att ge fler individer chansen att komma till och att öka avelsinsatsen för de djur som verkligen lämnar bra avkomma.
Christer Nälser

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida