Brun färg kring munnen
Hejsan!!
Jag har en vän som har en bichon frisé. Den har fått brun färg runt munnen, "skägget" och lite på ryggen. Hunden får Hills foder och har fått tillskott av B-vitamin för att få bättre päls. Kan missfärgningen bero på B-vitaminen eller beror den på något annat?
Tacksam för svar!
Med vänlig hälsning,
Angelika

Om färgen är rostbrun, är det förmodligen saliven som ger upphov till färgningen av pälsen i "skägget". Möjligen är det också förklaringen till färgomslaget på ryggen, om hunden slickar sig där. Att saliv ger en brunfärgning av pälsen beror på att saliven är basisk (högt pH) men huden är sur (lågt pH). Saliven verkar neutraliserande på den sura huden och man får en brunfärgning. Detta är den troligaste (vanligaste) orsaken till att ljust pälsade hundar får brunaktig päls runt mun, tassar, analregion och - inte sällan hos bichon frisé - bruna ränder nedanför ögonen på grund av rinnande ögon (tårvätskan är också basisk). Andra orsaker, men mindre vanliga, kan vara hudinfektioner mm. Knappast dock B-vitaminerna.
Christer Nälser
<< tillbaka

>Gräsätare
Min hund äter gräs, endast gräs han hittar utomhus. Han gräver upp tovor i gräsmattan och äter ibland också rötterna(?). Men han spyr inte upp det. Jag läste i Frågor & Svar att det kan bero på mild kronisk magkatarr. Detta har hänt förut men började nu strax efter han tappat sin vinterpäls, det kan inte bero på järnbrist?
Tack!
Henrik Ampel

Frågar man som du om "det kan", så blir väl svaret "ja", eftersom väldigt många varianter "kan" förekomma. Hade du istället frågat om det kunde bero på järnöverskott hade svaret blivit detsamma.

Därmed vill jag säga att det sannolikt inte beror på brist av vare sig järn eller någon annan metall. Vi ser inte mycket av bristsjukdomar nuförtiden. Den enda "bristen" som förekommer i nämnvärd utsträckning är en relativ kalkbrist på grund av för högt proteinintag, vilket medför ökad utsöndring av fosfor via njurarna och mobilisering av calcium från skelettet, som därigenom blir svagare. Nutritionell sekundär hyper-paratyreoidism heter tillståndet och är alltså egentligen inte en bristsjukdom utan snarare en övergödnings- eller vällevnadssjukdom.

I första hand tror jag att din hunds beteende har med smakämnen i gräset att göra: Han tycker helt enkelt om det. Även irritation i magsäck (gastrit) och/eller halsmandlar (tonsillit) kan jag tänka mig som orsaker långt troligare än järnbrist.
Christer Nälser
<< tillbaka

Okontrollerbara huvudskakningar
Hej!
Jag har en sjuårs strävhårig vorstehtik som för ca tre och ett halvt år sedan fick så kallade huvudskakningar. Enbart huvudet skakade okontrollerat men hon var fortfarande kontaktbar. Det gick över om jag aktiverade henne eller "pratade" med henne och masserade kroppen.

Sedan dess har hon fått återfall vid ett par tillfällen, men det har alltid gått över sedan man "aktiverat" henne.

Det hela gjorde mig självklart väldigt orolig, speciellt som hon började rycka i kroppen för cirka åtta månader sedan. Från början gick också detta att bryta. Men i januari ryckte hon så mycket att hon nästan föll omkull. Sedan dess har det bara hänt en gång till, men då var symptomen lyckligtvis mycket lindrigare.

Jag har besökt flera olika veterinärer men har aldrig fått något bra svar. Kan det vara någon lindrig typ av epilepsi? Före anfallen har hon alltid druckit vatten och gått runt lite oroligt, så nu tror jag mig kunna förutse anfallen som verkar gå över om man går ut med henne på en rejäl promenad.

Men kanske är det bara som jag tror. Jag är förstås väldigt orolig att det ska vara något allvarligt, till exempel ett neurologiskt fel, att det sitter i hjärnan och så vidare. Min morbror hade ett strävhår med den allvarligaste formen av epilepsi. Kan det vara ärftligt? Hundarna är dock inte besläktade.
Jag vore jätte tacksam för svar!
Nicola

Det troligaste är att det rör sig om en atypisk lindrig form av epilepsi med så kallad petit-mal anfall. Även andra orsaker kan tänkas, men är mindre troliga: Nedsatt njur- eller leverfunktion, lågt blodsockervärde etcetera. Även något så allvarligt som en tumör på hjärnan är naturligtvis möjligt, men trots allt ytterligt ovanligt och dessutom mycket svårt att fastställa på hund (i princip krävs röntgen med magnetresaonanskamera, vilket inte förekommer i någon stor utsträckning i vanlig veterinärmedicin).

Om det inte är gjort tidigare, bör du beställa tid hos en veterinär som kan ta ett blodprov, jag brukar ta ett "normalprov" som screenar röd och vit blodbild, trombocyter, njur- och levervärden samt blodsocker. Eventuellt kan man också ta elektrolytvärden (Na, K och Ca) samt proteinvärden.

Om alla värden är normala, kan du nog anse att det rör sig om epilepsi, som hos din hund debuterat relativt sent och därför bör klassas som en "senil" form, något som jag tycker understryks av att hundens anfall verka tillta något i omfattning. Min erfarenhet är att sådana fall bör behandlas tidigt med krampmotverkande läkemedel (själv använder jag Mysoline som förstahandspreparat). Behandlingen är livslång och hunden bör kontrolleras någon gång per år när inställningen av läkemedelsdosen (som är individuell) är avklarad.

Som regel kan man utan problem fortsätta att jaga med en hund med behandlad och kontrollerad epilepsi. Tillståndet är ärftligt.
Christer Nälser
<< tillbaka

Första löp
Jag har en egenuppfödd labbetik på 14 månader som inte har börjat löpa ännu. Övriga syskon började vid 7-8 månaders ålder. Jag har två äldre hundar till och hon är mkt ranglåg.

Jag väntade mig att hennes mors löp nu skulle "dra med” henne, men inte.

Jag har trott att det haft med hennes rang att göra, men nu börjar jag faktiskt undra.
Vad tror du?
Malin

Om ungtiken verkar mycket nertryckt kan det nog fördröja löpdebuten ett tag, men förr eller senare kommer hon säkert att börja löpa. Det enda du kan göra är att avvakta utvecklingen.
Christer Nälser
<< tillbaka

Kastrering av tik
Hejsan,
Först en bamsekram för en veterinärsida som är så klar och tydlig. Nu kanske jag kan bli av med ett huvudbry. När kan man kastrera en tik?

Min greyhound är nu ett år, beräknas inte löpa fören nästa vinter, vid cirka 22 månader. Uppfödaren säger att hon ska löpa en gång innan vi låter kastrera henne så att allt kan ”ramla på plats”. Jag antar det är identiteten hon menar. Detta resonemang fördes även på kattsidan förut, men numera kastreras hane/hona vid sex månader.

Jag vill inte ha en fertil tik med risk för livmoderproblem. Nu är hon inne i en period då hon är otroligt stressig, matfrisk till tusen och tuppig! Hon är dessutom otroligt jobbig när hon sover och får för sig något, skäller, morrar och hugger i luften. Det finns mycket mer som jag inte tycker är normalt.

Är detta hormonellt betingat eller är det normala beteenden för unghundar? Hur blir det med aptit, päls och så vidare efter kastrering?
Vänliga hälsningar,
Mona och Bea

En del av de beteenden du ser hos tiken nu kan ha med hormonsvängningar att göra, men det kan naturligtvis vara fråga om andra ”unghundsfasoner” också.

Jag tycker inte att det finns skäl att vänta ut första löpet före kastrering. Undersökningar på kastrerade tikar i USA har visat att om tiken kastreras före första löpet är risken för framtida juvertumörer i stort sett noll, efter första men före andra löpet reducerad risk till cirka 65 procent, därefter ingen påvisbar riskminskning.

Det finns alltså medicinska skäl att inte vänta, så jag säger: ”Go for it!”
Christer Nälser
<< tillbaka

Kastrering?
Sedan vi flyttat in till stan samt även skaffat en tik så har vår hanhund blivit svår att ha att göra med under löpperioderna i området. När jag skriver svår så menar jag fullkomligt okontaktbar _ ledarskapet inte alls når fram. Han är till åren kommen, fyller tio nu i vår, men är frisk och stark som en oxe. Är han för gammal för kastrering? Vad innebär kemisk kastrering? Skulle det vara ett bättre alternativ med tanke på åldern? Har kemisk kastrering några biverkningar?
Hälsningar Mimmi

Den höga åldern är väl i och för sig inte diskvalificerande för ingreppet, som är relativt enkelt, men ditt beslut bör ju i någon mån ändå baseras på vilken ras det rör sig om. Småvuxna hundraser blir ofta mycket äldre än storvuxna, och rent generellt tycker jag att du ska anse att hunden normalt ska hänga med så pass länge att ingreppet ”lönar sig”.

Tid till effekt är tre, fyra veckor och full effekt efter cirka sex månader, men du får nog räkna med att resultatet inte blir lika bra som om hunden vore ung.

Med ”kemisk kastrering” menas att man behandlar hunden med p-sprutor (metylprogesteron), vilka upprepas vid behov. Om effekten av p-sprutan sitter i fyra till sex månader eller längre kanske det är metoden att föredra i detta fall.
Christer Nälser

  << tillbaka

 
Startsida