Log in

Stressad hund?
Jag har en labradorhane som är prick ett år nu. Han har börjat att flåsa och stressa både hemma och ute i skogen efter det att vi avlivade den andra labben för drygt tre veckor sedan.
Nu har det börjat att bli bättre hemma men när vi går ut och går eller är i skogen så stressar han upp sig. Jag tränar inte något alls nu för att han ska lugna ner sig och inte ha en massa förväntningar på att få träna. Vet att han kan apportera och som han var före det här konstiga beteendet så skulle han ta prov etta utan att tveka på jaktprov.
Jag har inte tränat mycket apportering för det har redan funnits där. Nu är frågan, hur ska jag träna honom för att han inte stressar upp sig? Ska jag inte träna apportering alls nu? Är det här "bara" en sorg som gör han konstig? Alla som jag har pratat med säger att jag inte ska träna honom alls nu, men jag tränade bara apportering tre gånger i månaden MAX. Kan det vara så att jag tränar för lite och att han stressar upp sig för det?

Vem vet?
Den här frågan berör ett mycket svårt och verkligen komplicerat område med många bottnar; Den om reaktionen på sorg från hund och människa.
Här har vi en unghund som "stressar upp sig" när han ska utföra arbete i perioden strax efter förlusten av en äldre hund i familjen. Hur mycket saknar han den äldre hunden? Hur mycket beror det förändrade beteendet på att hans husse och/eller matte saknar den förlorade hunden? Och hur stor del av hans beteende beror på helt andra orsaker? - Vem vet??!!
Redan av själva frågeställningen framgår det ju att frågeställaren ifråga tycks ha mött ett antal "experter" som - mer eller mindre tvärsäkert, tycks det - har uttalat sig i frågan. För min egen del känner jag mig ytterst osäker, måsta jag medge: Jag är verkligen inte mannen att utläsa vad som döljer sig innerst inne i en hund när han förlorat en äldre ledsagare. Det är därför jag finner frågan likaväl svår som intressant!
Under mina år som veterinär har jag lärt mig en sak: En hund - eller katt eller annat djur som kommit ifråga - verkar inte drabbas av samma typ av ångest som vi människor ofta har inför mötet med döden. Varje gång jag avlivat ett djur - andras eller mitt eget - har jag mött ångest, men aldrig hos djuret, bara hos dess ägare. Vid flera tillfällen har jag själv låtit mina kvarlevande djur - liksom jag uppmanat andra djurägare att låta deras kvarvarande djur - medverka vid avlivningen. För åtgärden att avliva - själva mötet med döden, om man så vill - har jag ALDRIG mött ångest hos varken det djur som avlivas eller hos något av de andra närvarande djuren. Men ALLTID hos den människa som "äger" dessa djur. Varför? Går det en skiljelinje mellan djur och människa här??
I några få fall har jag sett en viss reaktion med aggressivt inslag (rest ragg, morrande, cirklande rörelser kring det döda djuret) hos ett kvarlevande djur framförallt om det döda djuret har legat såpass länge att det har hunnit stelna i muskulaturen, dvs att "rigor mortis" har inträtt. Men jag har aldrig någonsin sett en reaktion - annan än ett snabbt och (nästan oförskämt diskret och sakligt (?)) konstaterande att: "Jaså, jaha. Du är död nu". Inte ens ett "Det var ju synd" verkar komma med! - Varför?
När jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter, så tror jag att djur som hundar varken känner - eller därför visar - sorg på samma plan som vi. Det innebär inte nödvändigtvis att de inte känner den - bara att vi i så fall inte förmår tolka deras sorgreaktion! Det omvända - att hundägare upplever sina djur som kloka, eftertänksamma, kalkylerande, beräknande, hämmande och ibland sluga samt, inte minst, sörjande, stöter jag på i stort sett dagligen. Själv har jag dock aldrig någonsin kunnat hitta stöd för en sådan tolkning i en granskning som jag alltid försökt hålla på en objektiv och (själv)kritisk grund. Därmed inte sagt jag har rätt och de andra har fel, ty, som jag frågar både mig själv och läsaren i ingressen - vem vet?
Trots allt är jag - utifrån mina alldeles egna erfarenheter både som (åtminstone förr) aktiv retrievertränare, kurshållare men framförallt som veterinär - benägen att instämma med de råd som givits av de andra "experterna" på denna, verkligen ödesmättade och för mig svårbesvarade, fråga: Träna inte apportering just nu!

Jag tror INTE att hundens reaktion har något att göra med en självupplevd sorg efter den andra hunden - möjligen dock med en reaktion på er egen sorg efter den. Att hunden råkar vara just i ettårsåldern tror jag för min egen del har större betydelse för det tokiga beteendet. Träna därför gärna hunden! Men inte i apportering, utan i LYDNAD, KONTROLL OCH DISCIPLIN. Min åsikt är nämligen att ni – rätt och slätt – har att göra med en ”desorienterad yngling” som behöver stöd och säkerhet i sitt agerande. Det är lätt att tro att din hunds beteende beror på sorg, men det är mycket sannolikt att han helt enkelt behöver klara och enkla regler i hur han förväntas uppföra sig. Det TROR jag ger en mycket större chans till en i framtiden kapabel apportör och harmonisk familjemedlem än att bara ge upp och lägga honom i malpåse tills oron (eventuellt) har blåst över. Men VET, det gör jag verkligen inte.
Hur som helst: Jag sänder mitt beklagande över den förlorade hunden och önskar lycka till med denna!
Christer Nälser


Fästingbekämpning.
Stämmer det att man inte kan behandla hundar som har epilepsi med Exspot och i så fall finns det något annat medel man kan använda sig av istället?

Kort fråga – långt svar, är jag rädd.
Det finns för närvarande på marknaden två preparat med konstaterad förebyggande effekt mot fästingangrepp på hund och katt: ”Exspot vet.”, med aktiv substans permentin och ”Frontline Spot-On vet.”, med aktiv substans fipronil.
Båda preparaten appliceras på huden och fördelas inom en kort period (< 24 timmar) över hela hudytan utan att absorberas (upptas) genom huden i nämnvärd utsträckning. Båda preparaten har repellerande (avstötande) effekt på fästingar (och även loppor och blodsugande löss) genom kontaktverkan. Effekten på parasiterna sker genom att deras nervsystem påverkas; i praktiken uppstår en andningsförlamning som leder till att parasiten dör.
Frekvensen biverkningar är låg för båda preparaten. Min egen erfarenhet talar för att ”Frontline Spot-On” ger något lägre frekvens av biverkningar men verkar å andra sidan inte vara fullt lika effektivt som ”Exspot”. På min egen klinik är därför ”Frontline” ”the drug of choice”, mitt förstahandsval.
Båda preparaten kännetecknas av låg absorptionsgrad genom huden, vilket minskar risken för biverkningar. ”Exspot” förefaller ge en något högre frekvens av lokal biverkan i forma av rodnad, ibland sårighet, i huden på själva applikationsstället. Detta är mycket ovanligt hos ”Frontline”.
I de fall man får absorption, det vill säga upptag genom huden till det allmänna cirkulationssytemet, kan allvarligare symtom uppkomma. Eftersom parasiternas nervsystem påverkas av substanserna, påverkas också värddjurets – den behandlade hundens – nervsystem i sådana fall av substansen. Både ifråga om fibronil (”Frontline”) och permentil (”Exspot”) kan det då uppstå centralnervösa symtom i form av vinglighet, trötthet med mera. Även kramper kan nog påräknas i ett sådant fall., och det är nog här kopplingen till epilepsi har uppkommit.
Epilepsi är en funktionell sjukdom, där kramper och krampliknande tillstånd utlöses från centrala nervsystemet utan att det föreligger någon påvisbar morfologisk sjukdom, vilket innebär att nervvävnaden ser normal ut i såväl makroskopisk som mikroskopisk undersökning. Man kan helt enkelt inte påvisa vad som är fel och epilepsi anses därför vara en så kallat ”funktionell” sjukdom. Det finns alltså inget fel som kan påvisas i vävnaden, utan den fungerar på ett felaktigt sätt.
Att kramper kan uppkomma vid behandling med fästingförebyggande preparat har därför troligen ingenting alls att göra med epilepsi och med stor sannolikhet har preparaten heller inte större biverkningsrisk för epileptiker än för andra. En epileptiker borde inte löpa större risk än någon annan att absorbera substansen genom huden, något som alltså är en förutsättning för att biverkan ska uppstå! För min egen del tror jag att uppgiften om att man inte ska använda fästingförebyggande medel på en epileptiker härstammar från en tankekedja av typen:
”Exspot” kan – i sällsynta fall – ge kramper (sant!). – Epilepsi är en sjukdom med kramper (sant!). – Alltså: Använd inte ”Exspot” på en hund med epilepsi! (falskt!). Man lyckas alltså här på något sätt (troligen av okunskap) blanda ihop de berömda ”äpplena med ”päronen” och utgår från att ”de är nog samma sak”?!
Innan du beslutar dig för att be din veterinär om recept på endera ”Exspot” eller ”Frontline” bör du överväga följande:
Båda preparaten kan ge upphov till biverkningar. I fråga om ”Exspot” främst i form av lokala hudreaktioner på applikationsstället. Båda preparaten kan ge centralnervösa symtom, främst i form av spontant övergående vinglighet – i sällsynta fall i form av kramper eller krampliknande symtom. (Ett dödsfall i centralnervösa symtom finns rapporterat, men utan att man har lyckats påvisa den aktiva substansen ifråga i nervvävnanden – slumpfall, det vill säga död av annan orsak?).
Notera också att båda preparaten används mycket flitigt – åtminstone i fästingtäta områden – och att åtminstone jag för min egen del inte har sett annat än något enstaka fall av lokal lindrig och övergående hudreaktion på behandlade hundar. Allvarliga biverkningar förekommer, men är mycket sällsynta.
Om du vill pröva något annat förebyggande medel finns det alternativ:
1. Behandla inte alls. Det är den princip jag själv använder på mina egna hundar, framförallt för att jag bor strax norr om Dalälven, vilken är en av vårt lands viktigaste biologiska barrriärer mot spridning av söderut vanligare infektionsämnen. Såväl borrelia som ehrlichia är sällsynt här, och fästingar därmed ett rätt litet problem.
2. Använd andra utvärtes medel. Med tips från allmänheten har vi ibland rekommenderat blandningar av vinäger, rosmarin och vatten som blandas i en spray som (oftast dagligen) duschas över hundens päls. Vissa är jättenöjda men de flesta som prövat har snart bett om effektivare medel.
3. Prova vitlök. Få substanser i det dagliga hushållet tillmäts så stor läkande effekt som just denna lökväxt. I det senaste avsnittet av ”radioveterinären” här i Dalarna fick jag rapport av en belåten användare som gett sin hund en daglig skiva vitlökskorv och han hade inte haft någon enda fästing på sin hund. ”Why not”?
Hur du än väljer: Avväg eventuell behandling mot behovet. Bor du i ett område där det förekommer borrelia eller ehrlichia kan behandling vara lämplig, annars kan du nog avstå. Välj sedan metod efter effekt kontra risk.
Christer Nälser


Angående nya HD status.
Har en fråga om HD status C. Är det den gamla 1:an? Det står bara HD status C är det då på bägge höfterna?
Hälsningar
Kristina

Ungefär så här är den nya HD-koden visavi den gamla:
A = Normala höfter Motsvarar gamla ”u.a.” (med tillägget ”utmärkta”?)
B = Nästan normala höfter Gamla ”u.a.”
C = Lindrig höftledsdysplasi Gamla ”dysplasi grad 1”
D = Måttlig höftledsdysplasi Gamla ”dysplasi grad 2”
E = Kraftig höftledsdysplasi Gamla ”dysplasi grad 3” och ”dysplasi grad 4”
Status ”A” och ”B” betyder alltså att höfterna är normala eller nästan normala och får anses vara okey för avel. Status ”C”, ”D” eller ”E” betyder någon grad av påvisad dysplasi och därmed mindre lämplig för avel.
Din hunds status C betyder alltså att den har en lindrig dysplasi, motsvarande grad 1 i det äldre systemet. Inte lämplig för avel således, men heller inte någon större risk för kliniska problem inom en överskådlig framtid.
Christer Nälser

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida