Stressad hund?
Jag har en labradorhane som är prick ett år nu. Han har börjat
att flåsa och stressa både hemma och ute i skogen efter
det att vi avlivade den andra labben för drygt tre veckor sedan.
Nu har det börjat att bli bättre hemma men när vi går
ut och går eller är i skogen så stressar han upp sig.
Jag tränar inte något alls nu för att han ska lugna
ner sig och inte ha en massa förväntningar på att få
träna. Vet att han kan apportera och som han var före det
här konstiga beteendet så skulle han ta prov etta utan att
tveka på jaktprov.
Jag har inte tränat mycket apportering för det har redan funnits
där. Nu är frågan, hur ska jag träna honom för
att han inte stressar upp sig? Ska jag inte träna apportering alls
nu? Är det här "bara" en sorg som gör han konstig?
Alla som jag har pratat med säger att jag inte ska träna honom
alls nu, men jag tränade bara apportering tre gånger i månaden
MAX. Kan det vara så att jag tränar för lite och att
han stressar upp sig för det?
Vem vet?
Den här frågan berör ett mycket svårt och verkligen
komplicerat område med många bottnar; Den om reaktionen
på sorg från hund och människa.
Här har vi en unghund som "stressar upp sig" när
han ska utföra arbete i perioden strax efter förlusten av
en äldre hund i familjen. Hur mycket saknar han den äldre
hunden? Hur mycket beror det förändrade beteendet på
att hans husse och/eller matte saknar den förlorade hunden? Och
hur stor del av hans beteende beror på helt andra orsaker? - Vem
vet??!!
Redan av själva frågeställningen framgår det ju
att frågeställaren ifråga tycks ha mött ett antal
"experter" som - mer eller mindre tvärsäkert, tycks
det - har uttalat sig i frågan. För min egen del känner
jag mig ytterst osäker, måsta jag medge: Jag är verkligen
inte mannen att utläsa vad som döljer sig innerst inne i en
hund när han förlorat en äldre ledsagare. Det är
därför jag finner frågan likaväl svår som
intressant!
Under mina år som veterinär har jag lärt mig en sak:
En hund - eller katt eller annat djur som kommit ifråga - verkar
inte drabbas av samma typ av ångest som vi människor ofta
har inför mötet med döden. Varje gång jag avlivat
ett djur - andras eller mitt eget - har jag mött ångest,
men aldrig hos djuret, bara hos dess ägare. Vid flera tillfällen
har jag själv låtit mina kvarlevande djur - liksom jag uppmanat
andra djurägare att låta deras kvarvarande djur - medverka
vid avlivningen. För åtgärden att avliva - själva
mötet med döden, om man så vill - har jag ALDRIG mött
ångest hos varken det djur som avlivas eller hos något av
de andra närvarande djuren. Men ALLTID hos den människa som
"äger" dessa djur. Varför? Går det en skiljelinje
mellan djur och människa här??
I några få fall har jag sett en viss reaktion med aggressivt
inslag (rest ragg, morrande, cirklande rörelser kring det döda
djuret) hos ett kvarlevande djur framförallt om det döda djuret
har legat såpass länge att det har hunnit stelna i muskulaturen,
dvs att "rigor mortis" har inträtt. Men jag har aldrig
någonsin sett en reaktion - annan än ett snabbt och (nästan
oförskämt diskret och sakligt (?)) konstaterande att: "Jaså,
jaha. Du är död nu". Inte ens ett "Det var ju synd"
verkar komma med! - Varför?
När jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter, så
tror jag att djur som hundar varken känner - eller därför
visar - sorg på samma plan som vi. Det innebär inte nödvändigtvis
att de inte känner den - bara att vi i så fall inte förmår
tolka deras sorgreaktion! Det omvända - att hundägare upplever
sina djur som kloka, eftertänksamma, kalkylerande, beräknande,
hämmande och ibland sluga samt, inte minst, sörjande, stöter
jag på i stort sett dagligen. Själv har jag dock aldrig någonsin
kunnat hitta stöd för en sådan tolkning i en granskning
som jag alltid försökt hålla på en objektiv och
(själv)kritisk grund. Därmed inte sagt jag har rätt och
de andra har fel, ty, som jag frågar både mig själv
och läsaren i ingressen - vem vet?
Trots allt är jag - utifrån mina alldeles egna erfarenheter
både som (åtminstone förr) aktiv retrievertränare,
kurshållare men framförallt som veterinär - benägen
att instämma med de råd som givits av de andra "experterna"
på denna, verkligen ödesmättade och för mig svårbesvarade,
fråga: Träna inte apportering just nu!
Jag tror INTE att hundens reaktion har något att göra med
en självupplevd sorg efter den andra hunden - möjligen dock
med en reaktion på er egen sorg efter den. Att hunden råkar
vara just i ettårsåldern tror jag för min egen del
har större betydelse för det tokiga beteendet. Träna
därför gärna hunden! Men inte i apportering, utan i LYDNAD,
KONTROLL OCH DISCIPLIN. Min åsikt är nämligen att ni
rätt och slätt har att göra med en desorienterad
yngling som behöver stöd och säkerhet i sitt agerande.
Det är lätt att tro att din hunds beteende beror på
sorg, men det är mycket sannolikt att han helt enkelt behöver
klara och enkla regler i hur han förväntas uppföra sig.
Det TROR jag ger en mycket större chans till en i framtiden kapabel
apportör och harmonisk familjemedlem än att bara ge upp och
lägga honom i malpåse tills oron (eventuellt) har blåst
över. Men VET, det gör jag verkligen inte.
Hur som helst: Jag sänder mitt beklagande över den förlorade
hunden och önskar lycka till med denna!
Christer Nälser
<< tillbaka
Fästingbekämpning.
Stämmer det att man inte kan behandla hundar som har epilepsi med
Exspot och i så fall finns det något annat medel man kan
använda sig av istället?
Kort fråga långt svar, är jag rädd.
Det finns för närvarande på marknaden två preparat
med konstaterad förebyggande effekt mot fästingangrepp på
hund och katt: Exspot vet., med aktiv substans permentin
och Frontline Spot-On vet., med aktiv substans fipronil.
Båda preparaten appliceras på huden och fördelas inom
en kort period (< 24 timmar) över hela hudytan utan att absorberas
(upptas) genom huden i nämnvärd utsträckning. Båda
preparaten har repellerande (avstötande) effekt på fästingar
(och även loppor och blodsugande löss) genom kontaktverkan.
Effekten på parasiterna sker genom att deras nervsystem påverkas;
i praktiken uppstår en andningsförlamning som leder till
att parasiten dör.
Frekvensen biverkningar är låg för båda preparaten.
Min egen erfarenhet talar för att Frontline Spot-On
ger något lägre frekvens av biverkningar men verkar å
andra sidan inte vara fullt lika effektivt som Exspot. På
min egen klinik är därför Frontline the
drug of choice, mitt förstahandsval.
Båda preparaten kännetecknas av låg absorptionsgrad
genom huden, vilket minskar risken för biverkningar. Exspot
förefaller ge en något högre frekvens av lokal biverkan
i forma av rodnad, ibland sårighet, i huden på själva
applikationsstället. Detta är mycket ovanligt hos Frontline.
I de fall man får absorption, det vill säga upptag genom
huden till det allmänna cirkulationssytemet, kan allvarligare symtom
uppkomma. Eftersom parasiternas nervsystem påverkas av substanserna,
påverkas också värddjurets den behandlade hundens
nervsystem i sådana fall av substansen. Både ifråga
om fibronil (Frontline) och permentil (Exspot)
kan det då uppstå centralnervösa symtom i form av vinglighet,
trötthet med mera. Även kramper kan nog påräknas
i ett sådant fall., och det är nog här kopplingen till
epilepsi har uppkommit.
Epilepsi är en funktionell sjukdom, där kramper och krampliknande
tillstånd utlöses från centrala nervsystemet utan att
det föreligger någon påvisbar morfologisk sjukdom,
vilket innebär att nervvävnaden ser normal ut i såväl
makroskopisk som mikroskopisk undersökning. Man kan helt enkelt
inte påvisa vad som är fel och epilepsi anses därför
vara en så kallat funktionell sjukdom. Det finns alltså
inget fel som kan påvisas i vävnaden, utan den fungerar på
ett felaktigt sätt.
Att kramper kan uppkomma vid behandling med fästingförebyggande
preparat har därför troligen ingenting alls att göra
med epilepsi och med stor sannolikhet har preparaten heller inte större
biverkningsrisk för epileptiker än för andra. En epileptiker
borde inte löpa större risk än någon annan att
absorbera substansen genom huden, något som alltså är
en förutsättning för att biverkan ska uppstå! För
min egen del tror jag att uppgiften om att man inte ska använda
fästingförebyggande medel på en epileptiker härstammar
från en tankekedja av typen:
Exspot kan i sällsynta fall ge kramper
(sant!). Epilepsi är en sjukdom med kramper (sant!).
Alltså: Använd inte Exspot på en hund med
epilepsi! (falskt!). Man lyckas alltså här på något
sätt (troligen av okunskap) blanda ihop de berömda äpplena
med päronen och utgår från att de
är nog samma sak?!
Innan du beslutar dig för att be din veterinär om recept på
endera Exspot eller Frontline bör du överväga
följande:
Båda preparaten kan ge upphov till biverkningar. I fråga
om Exspot främst i form av lokala hudreaktioner på
applikationsstället. Båda preparaten kan ge centralnervösa
symtom, främst i form av spontant övergående vinglighet
i sällsynta fall i form av kramper eller krampliknande symtom.
(Ett dödsfall i centralnervösa symtom finns rapporterat, men
utan att man har lyckats påvisa den aktiva substansen ifråga
i nervvävnanden slumpfall, det vill säga död av
annan orsak?).
Notera också att båda preparaten används mycket flitigt
åtminstone i fästingtäta områden
och att åtminstone jag för min egen del inte har sett annat
än något enstaka fall av lokal lindrig och övergående
hudreaktion på behandlade hundar. Allvarliga biverkningar förekommer,
men är mycket sällsynta.
Om du vill pröva något annat förebyggande medel finns
det alternativ:
1. Behandla inte alls. Det är den princip jag själv använder
på mina egna hundar, framförallt för att jag bor strax
norr om Dalälven, vilken är en av vårt lands viktigaste
biologiska barrriärer mot spridning av söderut vanligare infektionsämnen.
Såväl borrelia som ehrlichia är sällsynt här,
och fästingar därmed ett rätt litet problem.
2. Använd andra utvärtes medel. Med tips från allmänheten
har vi ibland rekommenderat blandningar av vinäger, rosmarin och
vatten som blandas i en spray som (oftast dagligen) duschas över
hundens päls. Vissa är jättenöjda men de flesta
som prövat har snart bett om effektivare medel.
3. Prova vitlök. Få substanser i det dagliga hushållet
tillmäts så stor läkande effekt som just denna lökväxt.
I det senaste avsnittet av radioveterinären här
i Dalarna fick jag rapport av en belåten användare som gett
sin hund en daglig skiva vitlökskorv och han hade inte haft någon
enda fästing på sin hund. Why not?
Hur du än väljer: Avväg eventuell behandling mot behovet.
Bor du i ett område där det förekommer borrelia eller
ehrlichia kan behandling vara lämplig, annars kan du nog avstå.
Välj sedan metod efter effekt kontra risk.
Christer Nälser
<< tillbaka
Angående nya HD status.
Har en fråga om HD status C. Är det den gamla 1:an? Det står
bara HD status C är det då på bägge höfterna?
Hälsningar
Kristina
Ungefär så här är den nya HD-koden visavi den gamla:
A = Normala höfter Motsvarar gamla u.a. (med tillägget
utmärkta?)
B = Nästan normala höfter Gamla u.a.
C = Lindrig höftledsdysplasi Gamla dysplasi grad 1
D = Måttlig höftledsdysplasi Gamla dysplasi grad 2
E = Kraftig höftledsdysplasi Gamla dysplasi grad 3
och dysplasi grad 4
Status A och B betyder alltså att höfterna
är normala eller nästan normala och får anses vara okey
för avel. Status C, D eller E
betyder någon grad av påvisad dysplasi och därmed mindre
lämplig för avel.
Din hunds status C betyder alltså att den har en lindrig dysplasi,
motsvarande grad 1 i det äldre systemet. Inte lämplig för
avel således, men heller inte någon större risk för
kliniska problem inom en överskådlig framtid.
Christer Nälser
Alla fält utom gröna måste fyllas i.