För enkelt svar?
Jag har en undring angående svaret på "Hjälper kastrering". Jag anser att Christer Nälsers svar var lite för enkelt! Man får lätt uppfattningen av att kastrering är enda saliggörande metoden om man inte klarar av sin hund. Jag ifrågasätter givetvis inte Christer Nälsers fackkunskaper, men anser att han borde utvecklat andra alternativ! En hanhund på ett år är ju långt ifrån färdigutvecklad som individ, och att då föreslå kastrering som första och enda alternativ tycker jag är fel. Men det var kanske inte det som menades trots att man uppfattar det så!

Nej, jag anser inte att kastrering är den enda saliggörande metoden om man inte klarar av sin hund. Däremot är det, i ett fall som frågeställningen gällde, den överlägset bästa och enligt min mening den enda som kan fungera. Alla andra metoder kan här förväntas ge sämre och oftast otillräcklig eller rent av utebliven effekt på hunden. Därför uppfattade du mig helt rätt i det här fallet: Jag föreslår verkligen att just den hunden kastreras!
Rent allmänt anser jag att alldeles för få hypersexuella hundar kastreras i tid. Det är tyvärr inte ovanligt att man möter svårhanterliga och stökiga hanhundar med mer eller mindre tydligt framträdande inslag av aggressivitet i sitt beteende. Jag ser dem dagligen på min klinik, på hundkurser och till och med på jaktprov. De stackars ägarna försöker förtvivlat att hålla igen sina testosteronstinna hanar men med obetydlig framgång. Mer eller mindre desperat gräver de ofta efter godis(!) i fickorna och försöker helt enkelt att muta(?) hunden till att uppföra sig bättre. Ingen uppbygglig syn, tycker jag, och definitivt oftast fråga om en hund – och hundägare – som skulle mått mycket bättre och haft en trevligare tillvaro, om hunden hade kastreras i tid. Och med ”i tid” menas då innan hunden har påverkats så länge, att inlärningseffekten av det tokiga beteendet har blivit för stor, helst före två eller högst tre års ålder. Det är tyvärr inte lika mycket vunnet att kastrera en sexåring, även om jag för egen del blev positivt överraskad av effekten på min egen sjuåriga labrador.
Sedan finns det förstås en mängd beteendestörningar som inte har någon koppling till gonaderna och för dessa gör ju kastration ingen nytta. Dit hör bland annat det stora flertalet hundar som är rädda för både folk och annat. Också där ser man alltför ofta hur hundägarna står och öser godis över det stackars vettskrämda djuret utan annan effekt än att öka dess frustration. Men det är ju ett helt annat problem.
Till familjen med den ettåriga flatten säger jag alltså igen: Mitt råd är att ni låter kastrera hunden och vänta inte för länge med det!
Christer Nälser
<< tillbaka


Tassproblem.
Hej,
Jag har en ung hane som fått stafylokocker (vet ej stavningen) i tassarna. Detta är andra gången på kort tid. Undrar om ni har några teorier om vad det kan bero på – dåligt immunförsvar kanske? – och om ni har tips på någon förebyggande behandling. Verkar inte vara någon lysande idé om han skall gå på penicillin med jämna mellanrum. För närvarande har jag fått en salva från veterinären att smörja in tassarna med, då det just nu är tämligen lindrigt, tidigare har han fått penicillin. Till saken hör att han tillsammans med "tassproblemen" får röda ögon samt förhudskatarr. Finns det något samband?
Med vänlig hälsning,
Karin

Din stavning är helt korrekt.
Stafylokocker är runda, bärliknande bakterier (grekiskans kokkos betyder just bär) som växer tillsammans ihopklumpade likt druvklasar (staphyle är grekiskans ord för druvklase). Det finns olika undergrupper av stafylokocker som kan drabba huden på hund, exempelvis Stafylococcus intermedius. Även andra typer av bakterier kan drabba huden inklusive tassarna, till exempel kedjeformigt växande streptokocker (av streptos, kedja).
Gemensamt för alla dessa infektioner i framförallt tassarna, ibland också på hakan, är att de bildar relativt små bölder som, åtminstone när det gäller tassarna, kan vara påtagligt smärtande för hunden. De små bölderna kallas vanligtvis furunkler och sjukdomen benämns följdriktigt då furunkulos.
Infektionen drabbar vanligtvis de små hårsäckarna (hårfolliklarna), som sprängs sönder av bakteriernas invasion. Man får då en samling av bakterier, var och delar av hår och hårsäck i huden, vilket framkallar en våldsam inflammatorisk reaktion på platsen. Det är den våldsamma inflammationen – vars kardinaltecken är svullnad, rodnad, värme och smärta – som gör ont för hunden.
Furunkulos kallades förr i världen ofta ”boxersjuka”, eftersom lidandet var mycket vanligt hos boxer. Nuförtiden förekommer furunkulos ofta hos flera andra raser exempelvis engelsk bulldog, labrador retriever och hamiltonstövare. Gemensamt för alla dessa raser är ett kort hårlag, vilket jag anser kan disponera för sjukdomen. Långhåriga hundraser förefaller drabbas mer sporadiskt.
Inte minst på grund av den kraftiga inflammatoriska reaktionen i infektionshärden, är det mycket svårt att få bukt med en furunkulos. Det krävs i regel intensiv och långvarig behandling med antibiotika som förmår att verkligen döda bakterierna. Preparatet bör vara av så kallat baktericid typ och behandlingen kan inte sällan behöva utsträckas i flera månader.
Du skriver att detta är andra gången din hund har drabbats och det talar tyvärr för att han nog kan drabbas igen. Vissa hundar får väldiga problem av den här sjukdomen, och jag hoppas att du inte har fått en sådan. Orsaken till att vissa hundar drabbas i större omfattning ä andra är inte klarlagd, men mycket talar för att genetiska faktorer har stor betydelse. Som vanligt gäller det därför att man i raserna ser till att hålla så stor genetisk variation som möjligt i avelsarbetet, så att bland annat den här typen av problem inte tillåts att breda ut sig. En enda hanhund med anlag för furunkulos kan ju – utan att han ens behöver vara särskilt drabbad själv – sprida ut sjukdomen till ett stort antal avkommor, bara för att han är så bra på något annat.
En annan faktor som har betydelse för hundens grad av besvär är vikten som belastar de furunkulossjuka tassarna. Grova, tunga hundtyper får generellt större besvär än lätta och smidiga. Till sist anses också immunförsvaret spela roll i sammanhanget – okänt dock vilken. En del anser att det hela rör sig om en överreaktion på hudens bakterier medan andra säger som du själv: ”Dåligt immunförsvar, kanske”.
Jag delar helt din uppfattning att det inte är någon lysande idé med upprepade penicillinkurer. I det här skedet bör man dock odla på hans stafylokocker så att man efter resistensbestämning kan sätta in en adekvat baktericid medicin i 6-8 veckor eller längre i ett försök att verkligen utplåna problemet. Har du tur, så kommer det sedan inte tillbaka. Om det trots allt gör det, bör behandlingen inriktas mer på att lindra symtom och förebygga nya utbrott.
Själv använder jag preparat med hydrokortison lokalt (exempelvis Celeston valerat lösning) för att hålla ner symtomen, alternativt kan man försöka surgöra tasshuden med vanlig ättika eller ättiksprit spädd med lika delar vatten en till två gånger dagligen. Allt för att undvika onödigt täta kurer med antibiotika och – framförallt – alltför stora besvär för hunden.
De röda ögonen har inget med det här att göra, utan beror på att hunden är ung och att hans immunförsvar lokalt överreagerar på naturligt förekommande störningar. Ofta är symtomen mest uttalade blåsiga dagar. I vanliga fall försvinner den typen av symtom efter två till tre års ålder. Undvik helst behandling med läkemedel för den typen av problem, eftersom hundens lokala immunsystem ges mindre möjlighet att anpassa sig till den omgivning han skall leva i. Om det verkligen behövs, men bara då, bör man använda läkemedel för den typen av åkommor, och i så fall oftast i kombination med någon åtgärd mot det överaktiva immunsystemet på insidan av det tredje ögonlocket, blinkhinnan.
Förhudskatarren, till sist, uppträder nog hos samtliga hanhundar. Endast om besvären verkligen är omfattande finns det anledning att behandla.
Christer Nälser
<< tillbaka


Noskvalster.
Hej och tack för en bra sida! Jag skulle vilja veta er syn på noskvalster. Jag har varit aktiv hundägare i 20 år och regelbundet vistats på jaktprov, utställningar, kurser och så vidare med mina hundar. Under de senaste åren har det cirkulerat ”noskvalster” regelbundet. Förr hörde man inte ens talas om detta. Symtomen hundarna har när de får denna diagnos varierar från ”snorklingar”, inåtvändna nysningar, näsflöde, irritation i nosen till förlorat/försämrat luktsinne (utan andra symtom) som visar sig vid träning. Problemet är att hundarna inte bildar någon immunitet vid behandling och ibland smittas gång på gång, enligt vår lokala veterinär. Det är ett elände när det bara går runt, runt. Det kan väl knappast var bra med upprepade behandlingar med till exempel Interceptor? Vad göra? Finns det geografiska skillnader inom landet? Och varför fanns inte(?) detta problem förr?
Tacksam för svar.
Mvh
Ingrid

Förekomsten av noskvalster (Pneumonysses caninum) har under de senaste 20 åren ökat dramatiskt – från några få procent till nu kanske 30-35 procent av hundarna. Orsakerna till detta är bland annat att man i allt större utsträckning har åkt runt med hundarna till utställningar och andra sammankomster och därigenom ökat möjligheten för kvalstren att sprida sig. Symtombilden är i stort den du anger, även om jag för egen del anser begreppet ”inåtvända nysningar” (som ursprungligen myntades i USA – var annars – som ”inverted sneezing”) vara rent nonsens. Att nysa inåt låter sig ju knappast göras. Det som här åsyftas är snarare att hundarna försöker dra snor genom sina långa näsor och jag brukar helt enkelt kalla det för att man snörvlar.
Noskvalster tycks vara ofarligt för den drabbade hunden och främst ge upphov till irriterande symtom (klåda?) i näs- och bihålor. Framförallt om näsans slemhinna svullnar, kan symtom i form av nedsatt luktsinne sammankopplas med förekomsten av kvalster. Min egen erfarenhet talar också för att det finns en stor individuell variation i fråga om de drabbade hundarnas grad av symtom. Vissa tycks det inte bekomma något alls.
Korrekt diagnos kräver att kvalstren påvisas – oftast med hjälp av genomspolning av näsan – vilket innebär sövd hund. En omständlig och kostnadskrävande procedur De flesta veterinärer behandlar därför troligen, liksom jag själv, med ledning av hundens symtombild. Eftersom antalet kvalsterangripna hundar har blivit så stort är det ju uppenbart att en och samma hund kan behöva behandlas om och om igen, precis som du skriver. Upprepade behandlingar med läkemedel är aldrig bra, även om vi hittills inte har sett några direkt negativa konsekvenser av upprepade kurer med Interceptor-tabletter. För närvarande tillämpar jag följande strategi för mina egna hundar och patienterna på kliniken:
Endast hundar som visar påtagliga och ihållande symtom – med besvär eller nedsatt funktion för djuret – behandlas. Samtidigt behandlas de hundar dessa regelbundet vistas tillsammans med, exempelvis hela kenneln eller alla hundar i samma hushåll.
För övriga hundar rekommenderar jag att man avstår från behandling, eftersom hundens symtom är små, parasiten ofarlig och man får räkna med relativt snabbt återsmitta efter fullgjord behandling.
Till sist: Långtifrån alla hundar med nedsatt jaktlig förmåga har det på grund av noskvalster. Till det kan det finnas en mängd olika andra orsaker minst lika troliga som noskvalster. Därför har säkerligen åtskilliga hundar fått – och kommer framgent att få – behandling för ett noskvalsterangrepp de inte drabbats av. Det är naturligtvis nackdelen med en utebliven korrekt diagnos, men å andra sidan: Det kan åtminstone i vissa fall bokstavligen gälla livet för den stackars hund som tappat sin lust att jaga. Och det i sig kan ju motivera ett försök med behandling mot noskvalster.
Christer Nälser

  << tillbaka

 
Startsida