För enkelt svar?
Jag har en undring angående svaret på "Hjälper
kastrering". Jag anser att Christer Nälsers svar var lite
för enkelt! Man får lätt uppfattningen av att kastrering
är enda saliggörande metoden om man inte klarar av sin hund.
Jag ifrågasätter givetvis inte Christer Nälsers fackkunskaper,
men anser att han borde utvecklat andra alternativ! En hanhund på
ett år är ju långt ifrån färdigutvecklad
som individ, och att då föreslå kastrering som första
och enda alternativ tycker jag är fel. Men det var kanske inte
det som menades trots att man uppfattar det så!
Nej, jag anser inte att kastrering är den enda saliggörande
metoden om man inte klarar av sin hund. Däremot är det, i
ett fall som frågeställningen gällde, den överlägset
bästa och enligt min mening den enda som kan fungera. Alla andra
metoder kan här förväntas ge sämre och oftast otillräcklig
eller rent av utebliven effekt på hunden. Därför uppfattade
du mig helt rätt i det här fallet: Jag föreslår
verkligen att just den hunden kastreras!
Rent allmänt anser jag att alldeles för få hypersexuella
hundar kastreras i tid. Det är tyvärr inte ovanligt att man
möter svårhanterliga och stökiga hanhundar med mer eller
mindre tydligt framträdande inslag av aggressivitet i sitt beteende.
Jag ser dem dagligen på min klinik, på hundkurser och till
och med på jaktprov. De stackars ägarna försöker
förtvivlat att hålla igen sina testosteronstinna hanar men
med obetydlig framgång. Mer eller mindre desperat gräver
de ofta efter godis(!) i fickorna och försöker helt enkelt
att muta(?) hunden till att uppföra sig bättre. Ingen uppbygglig
syn, tycker jag, och definitivt oftast fråga om en hund
och hundägare som skulle mått mycket bättre och
haft en trevligare tillvaro, om hunden hade kastreras i tid. Och med
i tid menas då innan hunden har påverkats så
länge, att inlärningseffekten av det tokiga beteendet har
blivit för stor, helst före två eller högst tre
års ålder. Det är tyvärr inte lika mycket vunnet
att kastrera en sexåring, även om jag för egen del blev
positivt överraskad av effekten på min egen sjuåriga
labrador.
Sedan finns det förstås en mängd beteendestörningar
som inte har någon koppling till gonaderna och för dessa
gör ju kastration ingen nytta. Dit hör bland annat det stora
flertalet hundar som är rädda för både folk och
annat. Också där ser man alltför ofta hur hundägarna
står och öser godis över det stackars vettskrämda
djuret utan annan effekt än att öka dess frustration. Men
det är ju ett helt annat problem.
Till familjen med den ettåriga flatten säger jag alltså
igen: Mitt råd är att ni låter kastrera hunden och
vänta inte för länge med det!
Christer Nälser
<< tillbaka
Tassproblem.
Hej,
Jag har en ung hane som fått stafylokocker (vet ej stavningen)
i tassarna. Detta är andra gången på kort tid. Undrar
om ni har några teorier om vad det kan bero på dåligt
immunförsvar kanske? och om ni har tips på någon
förebyggande behandling. Verkar inte vara någon lysande idé
om han skall gå på penicillin med jämna mellanrum.
För närvarande har jag fått en salva från veterinären
att smörja in tassarna med, då det just nu är tämligen
lindrigt, tidigare har han fått penicillin. Till saken hör
att han tillsammans med "tassproblemen" får röda
ögon samt förhudskatarr. Finns det något samband?
Med vänlig hälsning,
Karin
Din stavning är helt korrekt.
Stafylokocker är runda, bärliknande bakterier (grekiskans
kokkos betyder just bär) som växer tillsammans ihopklumpade
likt druvklasar (staphyle är grekiskans ord för druvklase).
Det finns olika undergrupper av stafylokocker som kan drabba huden på
hund, exempelvis Stafylococcus intermedius. Även andra typer av
bakterier kan drabba huden inklusive tassarna, till exempel kedjeformigt
växande streptokocker (av streptos, kedja).
Gemensamt för alla dessa infektioner i framförallt tassarna,
ibland också på hakan, är att de bildar relativt små
bölder som, åtminstone när det gäller tassarna,
kan vara påtagligt smärtande för hunden. De små
bölderna kallas vanligtvis furunkler och sjukdomen benämns
följdriktigt då furunkulos.
Infektionen drabbar vanligtvis de små hårsäckarna (hårfolliklarna),
som sprängs sönder av bakteriernas invasion. Man får
då en samling av bakterier, var och delar av hår och hårsäck
i huden, vilket framkallar en våldsam inflammatorisk reaktion
på platsen. Det är den våldsamma inflammationen
vars kardinaltecken är svullnad, rodnad, värme och smärta
som gör ont för hunden.
Furunkulos kallades förr i världen ofta boxersjuka,
eftersom lidandet var mycket vanligt hos boxer. Nuförtiden förekommer
furunkulos ofta hos flera andra raser exempelvis engelsk bulldog, labrador
retriever och hamiltonstövare. Gemensamt för alla dessa raser
är ett kort hårlag, vilket jag anser kan disponera för
sjukdomen. Långhåriga hundraser förefaller drabbas
mer sporadiskt.
Inte minst på grund av den kraftiga inflammatoriska reaktionen
i infektionshärden, är det mycket svårt att få
bukt med en furunkulos. Det krävs i regel intensiv och långvarig
behandling med antibiotika som förmår att verkligen döda
bakterierna. Preparatet bör vara av så kallat baktericid
typ och behandlingen kan inte sällan behöva utsträckas
i flera månader.
Du skriver att detta är andra gången din hund har drabbats
och det talar tyvärr för att han nog kan drabbas igen. Vissa
hundar får väldiga problem av den här sjukdomen, och
jag hoppas att du inte har fått en sådan. Orsaken till att
vissa hundar drabbas i större omfattning ä andra är inte
klarlagd, men mycket talar för att genetiska faktorer har stor
betydelse. Som vanligt gäller det därför att man i raserna
ser till att hålla så stor genetisk variation som möjligt
i avelsarbetet, så att bland annat den här typen av problem
inte tillåts att breda ut sig. En enda hanhund med anlag för
furunkulos kan ju utan att han ens behöver vara särskilt
drabbad själv sprida ut sjukdomen till ett stort antal avkommor,
bara för att han är så bra på något annat.
En annan faktor som har betydelse för hundens grad av besvär
är vikten som belastar de furunkulossjuka tassarna. Grova, tunga
hundtyper får generellt större besvär än lätta
och smidiga. Till sist anses också immunförsvaret spela roll
i sammanhanget okänt dock vilken. En del anser att det hela
rör sig om en överreaktion på hudens bakterier medan
andra säger som du själv: Dåligt immunförsvar,
kanske.
Jag delar helt din uppfattning att det inte är någon lysande
idé med upprepade penicillinkurer. I det här skedet bör
man dock odla på hans stafylokocker så att man efter resistensbestämning
kan sätta in en adekvat baktericid medicin i 6-8 veckor eller längre
i ett försök att verkligen utplåna problemet. Har du
tur, så kommer det sedan inte tillbaka. Om det trots allt gör
det, bör behandlingen inriktas mer på att lindra symtom och
förebygga nya utbrott.
Själv använder jag preparat med hydrokortison lokalt (exempelvis
Celeston valerat lösning) för att hålla ner symtomen,
alternativt kan man försöka surgöra tasshuden med vanlig
ättika eller ättiksprit spädd med lika delar vatten en
till två gånger dagligen. Allt för att undvika onödigt
täta kurer med antibiotika och framförallt alltför
stora besvär för hunden.
De röda ögonen har inget med det här att göra, utan
beror på att hunden är ung och att hans immunförsvar
lokalt överreagerar på naturligt förekommande störningar.
Ofta är symtomen mest uttalade blåsiga dagar. I vanliga fall
försvinner den typen av symtom efter två till tre års
ålder. Undvik helst behandling med läkemedel för den
typen av problem, eftersom hundens lokala immunsystem ges mindre möjlighet
att anpassa sig till den omgivning han skall leva i. Om det verkligen
behövs, men bara då, bör man använda läkemedel
för den typen av åkommor, och i så fall oftast i kombination
med någon åtgärd mot det överaktiva immunsystemet
på insidan av det tredje ögonlocket, blinkhinnan.
Förhudskatarren, till sist, uppträder nog hos samtliga hanhundar.
Endast om besvären verkligen är omfattande finns det anledning
att behandla.
Christer Nälser
<< tillbaka
Noskvalster.
Hej och tack för en bra sida!
Jag skulle vilja veta er syn på noskvalster. Jag har varit aktiv
hundägare i 20 år och regelbundet vistats på jaktprov,
utställningar, kurser och så vidare med mina hundar. Under
de senaste åren har det cirkulerat noskvalster regelbundet.
Förr hörde man inte ens talas om detta. Symtomen hundarna
har när de får denna diagnos varierar från snorklingar,
inåtvändna nysningar, näsflöde, irritation i nosen
till förlorat/försämrat luktsinne (utan andra symtom)
som visar sig vid träning. Problemet är att hundarna inte
bildar någon immunitet vid behandling och ibland smittas gång
på gång, enligt vår lokala veterinär. Det är
ett elände när det bara går runt, runt. Det kan väl
knappast var bra med upprepade behandlingar med till exempel Interceptor?
Vad göra? Finns det geografiska skillnader inom landet? Och varför
fanns inte(?) detta problem förr?
Tacksam för svar.
Mvh
Ingrid
Förekomsten av noskvalster (Pneumonysses caninum) har under de
senaste 20 åren ökat dramatiskt från några
få procent till nu kanske 30-35 procent av hundarna. Orsakerna
till detta är bland annat att man i allt större utsträckning
har åkt runt med hundarna till utställningar och andra sammankomster
och därigenom ökat möjligheten för kvalstren att
sprida sig. Symtombilden är i stort den du anger, även om
jag för egen del anser begreppet inåtvända nysningar
(som ursprungligen myntades i USA var annars som inverted
sneezing) vara rent nonsens. Att nysa inåt låter sig
ju knappast göras. Det som här åsyftas är snarare
att hundarna försöker dra snor genom sina långa näsor
och jag brukar helt enkelt kalla det för att man snörvlar.
Noskvalster tycks vara ofarligt för den drabbade hunden och främst
ge upphov till irriterande symtom (klåda?) i näs- och bihålor.
Framförallt om näsans slemhinna svullnar, kan symtom i form
av nedsatt luktsinne sammankopplas med förekomsten av kvalster.
Min egen erfarenhet talar också för att det finns en stor
individuell variation i fråga om de drabbade hundarnas grad av
symtom. Vissa tycks det inte bekomma något alls.
Korrekt diagnos kräver att kvalstren påvisas oftast
med hjälp av genomspolning av näsan vilket innebär
sövd hund. En omständlig och kostnadskrävande procedur
De flesta veterinärer behandlar därför troligen, liksom
jag själv, med ledning av hundens symtombild. Eftersom antalet
kvalsterangripna hundar har blivit så stort är det ju uppenbart
att en och samma hund kan behöva behandlas om och om igen, precis
som du skriver. Upprepade behandlingar med läkemedel är aldrig
bra, även om vi hittills inte har sett några direkt negativa
konsekvenser av upprepade kurer med Interceptor-tabletter. För
närvarande tillämpar jag följande strategi för mina
egna hundar och patienterna på kliniken:
Endast hundar som visar påtagliga och ihållande symtom
med besvär eller nedsatt funktion för djuret behandlas.
Samtidigt behandlas de hundar dessa regelbundet vistas tillsammans med,
exempelvis hela kenneln eller alla hundar i samma hushåll.
För övriga hundar rekommenderar jag att man avstår från
behandling, eftersom hundens symtom är små, parasiten ofarlig
och man får räkna med relativt snabbt återsmitta efter
fullgjord behandling.
Till sist: Långtifrån alla hundar med nedsatt jaktlig förmåga
har det på grund av noskvalster. Till det kan det finnas en mängd
olika andra orsaker minst lika troliga som noskvalster. Därför
har säkerligen åtskilliga hundar fått och kommer
framgent att få behandling för ett noskvalsterangrepp
de inte drabbats av. Det är naturligtvis nackdelen med en utebliven
korrekt diagnos, men å andra sidan: Det kan åtminstone i
vissa fall bokstavligen gälla livet för den stackars hund
som tappat sin lust att jaga. Och det i sig kan ju motivera ett försök
med behandling mot noskvalster.
Christer Nälser
Alla fält utom gröna måste fyllas i.