När
Min labradortik är tre år. Hon har haft flera normala löp,
men eftersom hon inte ska gå i avel har jag tänkt kastrera
henne. När är bästa tidpunkten? Precis efter ett löp,
mellan två löp eller?
Berit
Mitt
mellan två löp är den optimala tidpunkten. Då
har tiken inte mjölk i juvren och då är heller inte
hennes äggstockar aktiva. Det fungerar dock i regel bra med en
operation oberoende av var hon befinner sig i löpcykeln, men optimalt
är det alltså i den anöstrala perioden.
Christer Nälser
<< tillbaka
Kastrering av tik.
Vi har en snart åtta-årig flattik, som vi har funderingar
på att kastrera på grund av hennes stora besvär med
skendräktighet. Hon påverkas dessutom mycket negativt av
själva löpningen. Redan en månad före löpet
förvandlas hon till en "sovande flat". Vill inte göra
något inte ens gå till skogen. Vid senaste löpet
var hon en helt innan hund i cirka fyra månader! Hon är som
förbytt. Det verkar dessutom bli värre ju äldre hon blir.
Hon kan inte ens apportera normalt under denna tid. För övrigt
är hon jakttränad och en hejare på att jobba övriga
perioder vilket ju inte är så många månader,
men ändå.
Nackdelarna som jag läst om i ett annat svar dålig
päls och ännu bättre matlust antar jag gäller även
här. Men finns det flera nackdelar? Är det lämpligt att
kastrera en så pass gammal tik, eller skall vi härda ut de
år hon har kvar?
Tacksam för svar,
Fias matte Mona-lisa
För
mig förefaller det som mycket lämpligt med en kastrering av
er tik. Det är dock helt riktigt att pälsens kvalitet sjunker
och aptiten stiger. Dessutom finns det en viss risk för urinläckage
(inkontinens) efter något år, men för det finns det
väl fungerande medicinering.
Vore det min tik, skulle jag alltså inte tveka. En mycket negativ
påverkan av löpning kan här kanske med lite tur förbytas
i en stor och njutbar harmoni!
Lycka till önskas i vilket fall som helst.
Christer Nälser
<< tillbaka
Tack för hjälpen!
Hej veterinären,
Tack
för ditt svar på min fråga från i slutet av sommaren
om tappad lukt. Du rekommenderade behandling med Interceptor mot eventuell
förekomst av noskvalster och undersökning av tonsillerna.
Hjälpte inte detta rekommenderade du oss att söka metoder
att öka jaktlabbens motivation för att fortsätta arbetet
längre tid än under den allra första ruschen.
Vi provade allt som du föreslog. Efter interceptorkuren provade vi igen med ett blodspår, men med samma nedslående resultat. Vi gick åter in i den så kallade väggen efter 400 500 meter.
I slutet av september ringde en jaktgranne och sade att ett rådjur blivit påkört och gått in på vår jaktmark. Han undrade om jag ville spåra det. Cirka tre timmar efter olyckan var vi på plats. Jag gjorde en undersökning av olycksplatsen och fann lite blod och några hårstrån från djuret. Inte mycket, men tillräckligt för att visa att vi var på rätt plats.
Efter en timmas spårning hade vi kommit ett par kilometer och stötte djuret, som visade sig vara en liten sextaggare. Jag såg då att han hade mycket svårt att gå, så vi pausade i tio minuter för att ge honom tid att lägga sig innan vi fortsatte förföljandet. Samtidigt började jag filosofera över varför hunden nu låg i som en blodigel, och inte slutade spåra som när vi gick artificiella spår.
Kallt vilt, blodspår och dummies var tydligen inget kul, men den äkta varan tände gnistan i henne!
Efter denna första, lyckade spårning har hon letat reda på fem rådjur, två hjortar och sju vildsvin. Tre av rådjuren och båda hjortarna har hon gått ifatt och tagit själv sedan jag släppt henne på spåret. Hon har avlivat dem själv och verkar tycka om att göra det. Även på de två senaste grisarna släppte vi henne för att få veta om hon hade vett och sans nog att hålla sig på behörigt avstånd. Hon klarade det fint och höll sig ett par, tre meter från vildsvinet, samtidigt som hon skällde som en tokig. Hon som aldrig ger ett ljud ifrån sig annars!
Tyvärr har det hela gett upphov till ett nytt problem. Hela hennes kropp själver av jaktlust om hon får se en hare eller kanin, och hon är nästan på väg att rusa efter dem ibland. Släpper jag henne efter en skadskjuten hare skakar hon ihjäl den, men lyckligtvis är hon fortfarande mjuk i mun när det gäller fåglar, även om de lever.
Du
hade alltså helt rätt när du misstänkte att felet
kanske inte var medicinskt, utan mentalt. Hon hade tydligen inget fel
på näsan och tonsillerna satte inga käppar i hjulet.
I stället var det precis som du också misstänkte
motivationen det var fel på!
Bengt Svensson
Okej
Bengt. Tack för svaret och lycka till med henne i framtiden!
Christer N
Alla fält utom gröna måste fyllas i.