Log in

Höftledsröntgen.
Jag undrar om det ligger någon sanning i att man bör röntga sin tik när hon befinner sig mellan två löp. Har fått höra att om röntgen sker i närhet av löpet skulle detta göra att resultatet härmed kunde bli sämre då bäckenet är mjukare i samband med löpet. Kan detta stämma?
Eva

Här rör det sig nog om en myt, är jag rädd.
I samband med löp sker visserligen – under inverkan av brunsthormonet östrogen (östradiol) – en viss uppluckring (försvagning) av bland annat bäckenets sammanhållande strukturer av bindväv (ligament). Det leder alltså till en viss ökad rörlighet i de skelettdelar som hålls samman med ligament. Denna ökade rörlighet är dock ytterst marginell och torde sakna praktisk betydelse när det gäller röntgenresultat för höftlederna. Du kan alltså lugnt låta röntgenundersöka din hunds höftleder oavsett var hion befinner sig i löpcykeln.

Låt mig få ställa en -- kanske lite provocerande -- motfråga: Vilket primärt mål har just du med att låta röntga höftlederna på din hund? Gör du det därför att traditionen så kräver i just din ras? Eller gör du det därför att du verkligen vill veta hur det förhåller sig med höftledernas status hos just din hund i förhållande till övriga inom rasen? Eller, slutligen, gör du det i förhoppningen att just din hund skall visa sig fri eller åtminstone ”slinka igenom” trots att det kanske kan föreligga ett litet fel?

Då och då träffar jag på djurägare som önskar en förnyad röntgenundersökning av en tidigare röntgad hund. I samtliga fall har det hos mig rört sig om fall där hunden ifråga har fått någon anmärkning på höftlederna. Jag väntar ännu – tålmodigt och med intresse – på mitt första fall där en hundägare önskar omröntgen för att verkligen bekräfta att det friande utlåtandet varit korrekt.
Den dagen har hundaveln tagit ett stort steg framåt, anser
Christer Nälser


AD-röntgen.
Hej,
Jag har en fundering vad det gäller AD-röntgen. Min 15 månaders flatcoated retrieverhane har blivit både AD- och HD-röntgad helt nyligen. Det visade sig att han har LBP på höger armbågsled och UA på vänster. Bör jag helt slå eventuella avelstankar ur hågen? Exteriört ser han mycket bra ut för åldern och fungerar dessutom bra under apportering och tävlingslydnad. Hur pass mycket problem har flattar med AD och är ärflighetsfaktorn lika stor som vid HD?
Hälsningar,
Ulla

Hej Ulla,
AD – som står för armbågsledsartros (egentligen står D:et för dysplasi) = benpålagring påvisad på processus anconeus i armbågsleden – är ärftligt hos hund med ungefär samma ärvbarhet som HD, höftledsdysplasi. I båda fallen betecknar uttrycket "dysplasi" en felaktig utveckling av leden ifråga.

När det rör sig om armbågsleden uppkommer benpålagringen (artrosen) på grund av att underarmens benpar (strålbenet/radius repsektive armbågsbenet /ulna) växer i otakt, så att armbågsbenets ledyta under en period ligger högre än strålbenets. När benet belastas i steget, kommer då trycket från överarmsbenet /humerus att i större eller mindre utsträckning att överbelasta armbågsbenet/ulna, som alltså har den högst belägna ledytan.

Om differensen mellan underarmsbenen är tillräckligt stor, kan ulnas ledutskott (proceccus coronoideus) ge efter för belastningen och brytas av. I princip återstår då enbart kirurgisk behandling för att ge hunden en rimlig framtida funktion som apportör. I grund och botten är chansen ungefär 70 % att operationen lyckas fullt ut.

Fenomenet AD är alltså inte oviktigt i sig i avelshänseende. Tvärtom förhåller det sig enligt min mening så, att betydligt fler hundar med AD än med HD får problem med sin framtida funktion, något som möjligen skulle kunna ha att göra med att just apporterande hundar är mer beroende av frambenens funktion, som är mer belastade på grund av apportens vikt, än andra.

Armbågsledsartros är i likhet med höftledsdysplasi polygent nedärvt, vilket innebär att fler gener än ett enstaka genpar svarar för nedärvningen. Arvbarheten för HD har genom en studie som omfattade cirka 2 000 schäfrar visats var omkring 0,45. En studie som omfattade ungefär lika många hundar ur raserna rottweiler, berner sennenhund och grosser schweizer sennenhund gav en arvbarhet av samma storleksordning för AD.

Siffran 0,45 eller 45 %, är en hög siffra i genetiska sammanhang. Det beror främst på att defekterna först under senare tid – de senaste tio till tjugo åren – varit föremål för genetisk bekämpning. Siffran anger hur stor del av skillnaden mellan vuxna individer i en generation som kan överföras till nästa. Beroende på den tilltänkta partnerns status varierar genomslaget i nästa generation, men du måste se det som att du bidrar med defekta gener också till framtida generationer. Risken för defekta valpar i första generationen kan grovt skattas så här:

UA x UA leder i stort sett till att andelen drabbade valpar överrenstämmer med rasens medelvärde
UA x ANM leder till att antalet valpar med anmärkning fördubblas jämfört med rasmedelvärdet
ANM x ANM innebär ungefär 50 - 75 % risk för anmärkning hos valparna, det vill säga mer än varannan valp får anm.

Generellt sett är andelen drabbade hundar i din ras låg. Det rör sig om 5 % eller färre för både HD och AD. I sådana fall måste man vara extra noga med att inte medverka till en ökning av defektfrekvensen i rasen, eftersom varje sådan förändring kan få stor betydelse för framtiden.

I klartext innebär det här att du sitter inne med en hund som har en tämligen ovanlig (mindre än en hund på 20!) felaktig utveckling av sina armbågar. Detta är viktigt ur genetisk synvinkel, mer än i fråga om den praktiska användbarheten för hunden. DETTA ÄR EN HUND SOM DU ABSOLUT INTE BÖR ANVÄNDA TILL AVEL. ALDRIG NÅGONSIN, OAVSETT HUR BRA HAN KAN BLI I ETT ELLER ANNAT AVSEENDE I ÖVRIGT. Ett omdöme som för säkerhets skull skrivits med versaler, just eftersom rasen flatcoated är en av de få raser i retrievergruppen som – än så länge och om defekta individer inte får chansen att föröka sig – har en acceptabelt låg frekvens HD och AD. Något som är värt att offra något för att kunna bevara.

Han har fått omdömet LBP på höger ben. Det innebär att han har den lindrigaste formen av anmärkning där. Det innebär att det inte finns någon som helst begränsning när det gäller träning och användning som apportör. Från medelåldern och uppåt, säg från kanske sju-åtta års ålder eller så, kan han kanske visa sig behöva lite stöd av ett då lämpligt medikament för att fungera bra i skogen, men den dagen, den sorgen.

Jag har för övrigt själv i min ägo en mycket duktig och kapabel – nu 11-årig jaktlabrador -- som har en för sin ras mycket ovanlig defekt i ländryggen. Från fem års ålder har han stått på daglig symtomlindrande behandling för det, och fungerar utmärkt med hjälp av den. Senast idag gjorde han en fin insats med en tjädertupp i skogen. Men trots detta har han alltså inget avelsvärde för rasen, tyvärr. Det gäller att kunna skilja en bra jakt- och familjehund från en lämplig avleshund!

Min slutsats blir alltså i detta fall lika kristallklar som obönhörlig: Oavsett hur snygg han är, hur trevlig han är eller hur duktig han är - ANVÄND HONOM INTE I AVEL! I allt övrigt kan han leva helt normalt.
Jag hoppas att han kommer att ge er mycket!
Christer Nälser


Analsäckar.
Jag har en ung hanne som ofta måste få hjälp att tömma sina analsäckar. Han åker ofta kana och biter sig mot baken. Vilken funktion har analsäckarna? Kan problemet bero på fodret? Han får ofta lös avföring efter en längre motions runda. Kan det påverka den normala tömningen av analsäckarna? Eller kan det ha något att göra med att han är en ganska dominant hanne? Är analsäcksproblem ärftliga?
Tacksam för svar.
Hälsningar,
Ulrika

Många frågor i samma ärende, men alla har de relevans, tycker jag.
Viss har du sett hur hundar ofta intresserar sig för varandras bakdelar när de möts? Och visst har du sett hur din hund sniffar extra noga på en hög med exkrementer en annan hund har lämnat efter sig? Kanske har du rent av sett hur vissa hundar envisas med att lämna sin spillning högt på någon tuva eller så, varje gång de ska göra ifrån sig? Där har du också svaret på frågan om analsäckarnas funktion. Säckarna innehåller ett sekret, och i normalfallet skall den defekerande hunden avsluta sin tarmtömning med att släppa någon eller några droppar analsäcksekret ovanpå sin spillning. I motljus kan man av och till få se just hur de där dropparna släpps iväg genom en eller några extra sammandragningar med slutarmuskeln hos hunden. Sekretet är en signalsubstans och förmedlar information till efterföljande om hundens status och – framförallt – att det är han som gör anspråk på reviret. En del i deras naturliga revirmarkering, alltså!

Att han ofta åker på baken tyder på att säckarnas mynning svullnat igen och att han därigenom ha fått svårt att tömma ur sitt sekret. Vi brukar kalla det analsäckinflammation. Åtgärdas lämpligen genom att säckarna töms och spolas ur med något lämpligt preparat. I svåra fall, med täta återfall av problemen, brukar jag föreslå bortopererande av säckarna, framförallt när det gäller unga hundar som ofta får problem. Enklare fall kan man själv lära sig hur man kan hjälpa hunden med att tömma säckarna.

Problem med analsäckarna KAN enligt min mening ha med fodret att göra, även om jag medger att den åsikten nog är något kontroversiell. Vilket eller vilka fodermedel som ger mer problem är dock nog individuellt för varje hund, och det är ju inte så lätt att pröva sig fram till vad som fungerar bäst, eftersom utbudet av foder är så stort på marknaden. Men, som sagt, jag tror att valet av fodermedel kan spela roll.

Att det gör det för din nästa synpunkt, att han blir lös i magen efter en stunds motionering, är tveklöst sant. Oftast beror den här typen av lösare avföring på en mild inflammation i grovtarmen och självklart blir också tömningen av säckarna sämre om avföringen är lösare än normalt: När slutarmuskeln ska klämma ut dropparna ur säckarna, pressar den ju faktiskt respektive säck mot just innehållet i tarmen, och ju lösare tarminnehåll, desto sämre gensvar och därmed sämre tömning. I regel kan man förbättra tillståndet genom en ökad fiberhalt i fodret.

Dominansen tror jag endast indirekt kan påverka det här. Dominanta djur har inte sällan ett större behov än andra att hävda sin position och detta kan alltså bidra till en försämrad tarmfunktion (”stressmage”) och därigenom inverka på säckarnas tömning enligt ovan. Däremot tror jag inte på något direkt samband.

Problem med analsäckarna är definitivt ärftligt såtillvida att vissa raser (exempelvis cavalier king charles spaniels) är betydligt mer utsatta än andra. Speciellt den lite fetare modellen av cavalier. Och som sagt, hundar med tarmproblem (som i sig kan vara ärftliga) får oftare problem med sina analsäckar än andra.

Du har en ung hane, skriver du. Här kan kanske operation vara lämplig. Se bara till att få det fastställt att det verkligen är säckarna som är problemet före operationen. I vissa fall kan det vara nog så knepigt att särskilja om felet primärt ligger i analsäckarna eller i grovtarmen, exempelvis i form av en erosiv kolit.
Christer Nälser

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida