Log in

Parning.
Jag läste Christers svar på torrlöp angående att tikar ej bör paras om man måste börja laborera med prover. Jag har själv en tik som velat para med en hane men nobbat en annan (vid olika löp så klart). Hanen som hon ville ha, vågade inte på grund av en tik som slet sig vid första parningen. Vi tog prover för att se om vi var för tidigt eller sent ute. Tiken hade ställt sig för sin syster i flera dagar. Provet visade att det var OK, eventuellt för sent. För att spara hundarna inseminerade vi (på 12:e dygnet). Är det fel? Det blev sex valpar.
Det är ju så att det ofta handlar om många mil, ledigt från jobb och så vidare. Inte är det väl då fel att kolla med prover innan?
Nåväl, tiken fick förlösas med kejsarsnitt på 68:e dygnet på grund av att en valp, den första, var död. Nu blir hon 5,5 år innan nästa eventuella valpning kan ske. Min fråga är om hon är för gammal att vara "förstföderska" då?

Jag anser att det var fel att låta inseminera tiken på den indikation du beskriver. Inte vet jag hur den inseminerande veterinären tänkte, men jag skulle definitivt inte ha förordat insemination på en sådan ytterst ”luddig” indikation. Här tycks på något sätt ambitionen att få tiken dräktig helt ha överskuggat frågorna om varför hon inte lät sig betäckas naturligt. Fel, alltså, enligt min mening. Inte minst måste man ju ställa sig frågande till hanhundens förmåga, vilja och – framförallt – duglighet som avelshund!
Kejsarsnittet har förmodligen – eller i vart fall förhoppningsvis – inget att göra med parningsfiaskot. Däremot är det enligt min mening trots detta klart belastande för tiken:
Av ett bra avelsdjur vill jag kräva två saker utan några som helst avkall:
1) Förmågan att själv para sig och producera befruktade ägg i normal omfattning.
2) Hos tiken också att klara såväl dräktighet som förlossning utan yttre inverkan och dessutom att kunna sköta valparnas uppfostran på ett bra sätt.
Den här kombinationen lyckades alltså bryta mot båda dessa föresatser. Om det var min tik, skulle hon inte få någon andra chans, tyvärr.
Christer Nälser


Tappad lukt.
Vi de två senaste spårproven har min tvååriga jaktlabradortik efter cirka 400-500 meter gått rakt in i väggen mentalt. Hon står still och bara tittar som ”kom och hjälp mej”. Före dessa prov har hon två ettor, ett med Hp.
I april hade hon problem med tonsillerna vilket hon fick medicin mot och blev bra. Kan det vara noskvalster eller skall vi låta operera tonsillerna? Hon snörvlar inte eller drar onormalt med luft vi spår. Vid jakt eller träning letar hon upp vilt som vanligt mycket bra.
Bengt Svensson

Knepigt fall. För mig verkar detta kanske snarare vara ett psykologiskt problem än ett medicinskt. Visst kan man väl tänka sig noskvalster till nöds, liksom eventuellt återfall av inflammationen i halsmandlarna. Det konstiga med båda dessa varianter är dock att jag anar (mellan raderna, visserligen) att det tycks gå ganska bra de första 400-500 metrarna.
Här krävs alltså ytterligare utredning för att ge mer ”kött på benen”.
Jag skulle vilja föreslå följande:
1) Behandling med Interceptor mot eventuell förekomst av noskvalster. Medicinen är rimligt billig och i vart fall väsentligt understigande kostnaden för att fastställa förekomsten av kvalster.
2) Undersökning av tonsillerna och eventuellt ytterligare en (förlängd?) kur med antibiotika och/eller ektomi (=operera bort) dem om de är kroniskt inflammerade.
3) Sök metoder att öka jaktlabbens motivation för att fortsätta arbetet längre tid än under den allra första ruschen.
Christer Nälser


Olja på tassarna.
Dum fråga kanske (det är väl bara att se till att hundarna inte går på oljegruset), men nu är det så att båda mina hundar (labradorer) har lyckats klampa runt på småvägarna här hemma som är lagade här och där med oljegrus med den påföljden att tassarna och då framförallt pälsen mellan trampdynorna är alldeles klibbiga, jag har försökt att klippa bort det värsta men får inte bort allt. Finns det något bra "borttagningsmedel" som hundtassar tål?
Inga Fredriksson

Ja, det är klart; ”det är väl bara att se till att inte går på…” Men så enkelt är det väl inte? Frågan är väl snarare vad man kan göra när det väl har hänt och – inte minst – om man kan förebygga hundens problem. Frågan är alltså inte på något sätt ”dum”. Låt oss se, då, hur det blir med svaret!
När det väl har hänt, har vi alltså en situation när tassarnas pälshår har klibbats ihop av oljan i oljegruset. För att få tassarna rena igen krävs då ett fettlösande rengöringsmedel, som dessutom bör ha egenskapen att inte skada tassarnas hud för mycket. Sådana finns. Pröva med till exempel ”Yes” diskmedel. Även andra fettlösande men ändå inte vävnadsretande medel finns, men i mitt tycke är nog just ”Yes” det bästa.
Så till frågan om att förebygga. Nu gäller det alltså att finna ett medel som kan motverka att oljan i oljegruset fastnar i tassarnas pälshår. Det är kanske inte lika enkelt. I första hand skulle jag nog satsa på att försöka mätta tassarna med ett inte lika skadligt fettämne som oljan i oljegruset. Jag skulle i första hand pröva med att smörja in tassarna med vaselin. Även den gamla ”Försvarets hudsalva” borde kunna fungera. Pröva dig gärna fram i detta!
Lycka till med det här, Inga, (och tack för våra gemensamma år i Labradorklubben!).
Christer.

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida