Parning.
Jag läste Christers svar på torrlöp angående att
tikar ej bör paras om man måste börja laborera med prover.
Jag har själv en tik som velat para med en hane men nobbat en annan
(vid olika löp så klart). Hanen som hon ville ha, vågade
inte på grund av en tik som slet sig vid första parningen.
Vi tog prover för att se om vi var för tidigt eller sent ute.
Tiken hade ställt sig för sin syster i flera dagar. Provet
visade att det var OK, eventuellt för sent. För att spara
hundarna inseminerade vi (på 12:e dygnet). Är det fel? Det
blev sex valpar.
Det är ju så att det ofta handlar om många mil, ledigt
från jobb och så vidare. Inte är det väl då
fel att kolla med prover innan?
Nåväl, tiken fick förlösas med kejsarsnitt på
68:e dygnet på grund av att en valp, den första, var död.
Nu blir hon 5,5 år innan nästa eventuella valpning kan ske.
Min fråga är om hon är för gammal att vara "förstföderska"
då?
Jag
anser att det var fel att låta inseminera tiken på den indikation
du beskriver. Inte vet jag hur den inseminerande veterinären tänkte,
men jag skulle definitivt inte ha förordat insemination på
en sådan ytterst luddig indikation. Här tycks
på något sätt ambitionen att få tiken dräktig
helt ha överskuggat frågorna om varför hon inte lät
sig betäckas naturligt. Fel, alltså, enligt min mening. Inte
minst måste man ju ställa sig frågande till hanhundens
förmåga, vilja och framförallt duglighet
som avelshund!
Kejsarsnittet har förmodligen eller i vart fall förhoppningsvis
inget att göra med parningsfiaskot. Däremot är
det enligt min mening trots detta klart belastande för tiken:
Av ett bra avelsdjur vill jag kräva två saker utan några
som helst avkall:
1) Förmågan att själv para sig och producera befruktade
ägg i normal omfattning.
2) Hos tiken också att klara såväl dräktighet
som förlossning utan yttre inverkan och dessutom att kunna sköta
valparnas uppfostran på ett bra sätt.
Den här kombinationen lyckades alltså bryta mot båda
dessa föresatser. Om det var min tik, skulle hon inte få
någon andra chans, tyvärr.
Christer Nälser
<< tillbaka
Tappad lukt.
Vi de två senaste spårproven har min tvååriga
jaktlabradortik efter cirka 400-500 meter gått rakt in i väggen
mentalt. Hon står still och bara tittar som kom och hjälp
mej. Före dessa prov har hon två ettor, ett med Hp.
I april hade hon problem med tonsillerna vilket hon fick medicin mot
och blev bra. Kan det vara noskvalster eller skall vi låta operera
tonsillerna? Hon snörvlar inte eller drar onormalt med luft vi
spår. Vid jakt eller träning letar hon upp vilt som vanligt
mycket bra.
Bengt Svensson
Knepigt fall. För mig verkar detta kanske
snarare vara ett psykologiskt problem än ett medicinskt. Visst
kan man väl tänka sig noskvalster till nöds, liksom eventuellt
återfall av inflammationen i halsmandlarna. Det konstiga med båda
dessa varianter är dock att jag anar (mellan raderna, visserligen)
att det tycks gå ganska bra de första 400-500 metrarna.
Här krävs alltså ytterligare utredning för att
ge mer kött på benen.
Jag skulle vilja föreslå följande:
1) Behandling med Interceptor mot eventuell förekomst av noskvalster.
Medicinen är rimligt billig och i vart fall väsentligt understigande
kostnaden för att fastställa förekomsten av kvalster.
2) Undersökning av tonsillerna och eventuellt ytterligare en (förlängd?)
kur med antibiotika och/eller ektomi (=operera bort) dem om de är
kroniskt inflammerade.
3) Sök metoder att öka jaktlabbens motivation för att
fortsätta arbetet längre tid än under den allra första
ruschen.
Christer Nälser
<< tillbaka
Olja på tassarna.
Dum fråga kanske (det är väl bara att se till att hundarna
inte går på oljegruset), men nu är det så att
båda mina hundar (labradorer) har lyckats klampa runt på
småvägarna här hemma som är lagade här och
där med oljegrus med den påföljden att tassarna och
då framförallt pälsen mellan trampdynorna är alldeles
klibbiga, jag har försökt att klippa bort det värsta
men får inte bort allt. Finns det något bra "borttagningsmedel"
som hundtassar tål?
Inga Fredriksson
Ja, det är klart; det är väl bara att se till att
inte går på
Men så enkelt är det
väl inte? Frågan är väl snarare vad man kan göra
när det väl har hänt och inte minst om
man kan förebygga hundens problem. Frågan är alltså
inte på något sätt dum. Låt oss se,
då, hur det blir med svaret!
När det väl har hänt, har vi alltså en situation
när tassarnas pälshår har klibbats ihop av oljan i oljegruset.
För att få tassarna rena igen krävs då ett fettlösande
rengöringsmedel, som dessutom bör ha egenskapen att inte skada
tassarnas hud för mycket. Sådana finns. Pröva med till
exempel Yes diskmedel. Även andra fettlösande
men ändå inte vävnadsretande medel finns, men i mitt
tycke är nog just Yes det bästa.
Så till frågan om att förebygga. Nu gäller det
alltså att finna ett medel som kan motverka att oljan i oljegruset
fastnar i tassarnas pälshår. Det är kanske inte lika
enkelt. I första hand skulle jag nog satsa på att försöka
mätta tassarna med ett inte lika skadligt fettämne som oljan
i oljegruset. Jag skulle i första hand pröva med att smörja
in tassarna med vaselin. Även den gamla Försvarets hudsalva
borde kunna fungera. Pröva dig gärna fram i detta!
Lycka till med det här, Inga, (och tack för våra gemensamma
år i Labradorklubben!).
Christer.
Alla fält utom gröna måste fyllas i.