Kennelhosta.
Jag tar hand om en rottweiler ibland. Hunden med husse var förra
helgen på valpträff och nu har det visat sig att hos uppfödaren
hade flera hundar insjuknat i kennelhosta efter träffen.
Denna rottis som är här nu är tydligen vaccinerad mot
kennelhosta men om det blir någonting när händer
det? Jag har två retriever som ej är vaccinerade just mot
kennelhosta, de har aldrig haft kennelhosta.
Vore tacksam om du berättade lite allmänt om kennelhosta.
Hälsningar Laura
Begreppet
kennelhosta hänför sig till en grupp smittsamma
sjukdomar som drabbar främst de övre luftvägarna. Smittämnet
är i regel ett virus, men även vissa former av bakterier förekommer,
exempelvis olika varianter av Pasteurella. Symtomen inleds ofta med
en intensiv irritation från de övre luftvägarna i form
av en hosta som inte sällan liknar kräkningar. Typiskt upplever
djurägaren det som att något har fastnat i halsen
på hunden. Efterhand övergår de kräkningsliknande
symtomen i en mer ihärdig men torrare hosta.
Smittan överförs, liksom hos människa, genom att smittämnet
utsöndras i samband med nysning, fnysning eller hosta hos den drabbade
hunden.. Mottagaren måste därför i regel befinna sig
någorlunda i den redan sjuka hundens närhet, för att
smittämnet ska kunna överföras. Tiden från smitta
till symtom inkubationstiden är ungefär 1-2
veckor, beroende på vilket smittämne det rör sig om.
Gruppen av virus företer en större variation än vad i
marknaden förekommande vacciner kan täcka in. Rent allmänt
fungerar ett vaccin så, att de aktuella smittämnena har renodlats
och, vid behov, dämpats för sin förmåga att framkalla
sjukdom. Därefter injiceras de i hunden som skall skyddas. Den
vaccinerade hunden kan då, utan att själv smittas av vaccinet,
producera antikroppar som förmår att eliminera smittämnet
om det senare skulle angripa hunden.
Problemet är bara att det inte finns färdigt vaccin mot samtliga
förekommande smittämnen och att de olika, redan existerande
virusformerna genom bland annat mutationer ändrar form då
och då. Till sist uppstår former, mot vilket det ursprungliga
vaccinet inte längre kan erbjuda tillräckligt skydd mot en
infektion. Dagens vacciner förmår att skydda mot ungefär
_ av de förekommande infektionsämnena. Vaccinering mot kennelhosta
utgör därför inte något hundraprocentigt skydd
mot infektionerna.
Om den aktuelle rottweilern sprider smittan till kennelns övriga
medlemmar utan att själv visa symtom, är den en så kallad
symtomfri smittbärare. Huruvida sjukdomssymtom ska uppstå
eller ej är alltid en fråga om tre faktorer:
1. Smittämnets virulens, dvs förmåga att överföra
sjukdom och angripa mottagaren
2. Dosen av smittämnet vid låga doser lyckas inte
smittämnet få fäste hos mottagaren
3. Mottagarens immunförsvars kapacitet det är här
bland annat vaccineringen kommer in.
Därtill kan egentligen en fjärde faktor läggas, nämligen
den att risken för kontakt med smittämnet skall uppstå.
Det är därför typiskt att smittan hemfördes till
kenneln från en valpträff, där ju chansen att träffa
på en smittbärare är stor, liksom vid alla former av
större sammankomster av hundar (exempelvis utställningar,
jaktprov mm).
Tyvärr är virussjukdomar i regel inte behandlingsbara. Det
enda man kan göra om någon hund visar symtom är att
vänta ut sjukdomen. I ovanliga fall kan sekundära infektioner
av framförallt bakterier uppstå, och det kan då krävas
behandling med antibiotika mot dessa. I riktigt svåra fall kan
hunden kräva mer intensiv understödjande symtomatisk behandling,
men detta är dessbättre sällsynt.
Kennelhosta går i regel spontant över inom loppet till 1-3
veckor. Under den tid som sjukdomen ger symtom i form av hosta, är
hunden naturligtvis smittbärande. Under den perioden, och helst
under två symtomfria veckor därefter, bör kontakter
med andra hundar undvikas, för att smittan inte skall föras
vidare.
För dina vaccinerade retriever gäller alltså chansen
en på fyra eller 25 procent att de inte ska drabbas. I nuläget
kan du alltså bara vänta och se. Och hålla dina hundar
borta från kontakt med andra under den närmaste månaden.
Christer N
<< tillbaka
HÖRSELSKADOR AV SKJUTANDE.
Hur vanligt är det att hundar får nedsatt hörsel
på grund av skottlossning? En apportör som är med i
gömsle på till exempel duvjakt kommer ju nära inpå
smällarna hela tiden. Å andra sidan inte närmre än
skytten, så frågan får väl bli: Löper hundar
större risk att skada hörseln än människor som vistas
under samma förhållanden?
Hälsningar
Mats
Det
du tar upp är en intressant fråga, som nog de flesta jägare
av och till ställer sig. Och svaret på frågan är
nog så enkelt: Jakthundar drabbas nästan aldrig av kliniskt
betydelsefulla hörselskador på grund av att man skjuter över
dem. Förklaringen till att det förhåller sig så
är dock inte alls lika enkel som själva svaret!
Låt mig först konstatera: Hundar drabbas, liksom människa
av en med tilltagande ålder nedsatt hörsel. Det är i
och för sig inget märkligt med det. Tidens tand. Vi brukar
kalla den typen av hörselnedsättning för senil
dövhet. Den beror väsentligen på att nervcellerna
i hörselsnäckan tillbakabildas och tappar allt större
del av sin funktion. Dessutom finns det några former av mer eller
mindre total dövhet med genetisk bakgrund. Åter så
till svaret på din fråga:
Dels finns det några rent anatomiska skillnader mellan hund och
människa, som mycket väl kan förklara varför hunden,
till skillnad från människan, inte i samma omfattning tycks
drabbas av nedsatt hörsel orsakad av skottbuller: Hos människa
utgörs ytterörat av en kort horisontell gång som leder
ljudvågorna direkt in till trumhinnan och det där innanför
belägna mellan- och innerörat. Ljudet överförs därför
starkare till människans inre hörselorgan, vilka
därför utsätts för en större belastning
och därmed ökad skaderisk framförallt vid höga
toppar i ljudnivån. Hos hund utgörs ytterörat i kontrast
mot detta av en lång vertikal gång, utformad som en tratt.
Denna yttre hörselgång är också försedd med
ett antal hudveck som bidrar till att kapa av toppen av den ljudvåg
som skapas av skottet. Hos vissa hundraser förstärks också
den ljuddämpande effekten något lite av att öronlappen
hänger som ett lock över den yttre hörselgången.
Risken för skador i de inre hörselorganen är därför
mindre hos hund än hos människa, beroende på anatomiska
skillnader.
Det går, trots detta, att experimentellt framkalla nedsatt hörsel
även hos hund med hjälp av kraftigt buller, som exempelvis
intensiv skottlossning. Det krävs emellertid i regel mycket intensiv
skottlossning för att åstadkomma detta och hörseln nedsätts
i regel bara inom ett begränsat frekvensområde. Hundar har
som bekant känsligare öron än människa
och har större förmåga att uppfatta toner med höga
frekvenser. Omfånget når upp till tonarter med 50.000
60.000 Hertz, mot människans 20.000.
Förutom de anatomiska skillnaderna föreligger också
en betydande skillnad i livslängd mellan hund och människa:
Av buller orsakad hörselnedsättning uppkommer hos människa
i regel från medelåldern och uppåt, säg från
40-50 års ålder. Inverkan av skottlossning börjar oftast
först vid 15-20 års ålder, så vi får en
jaktlig påverkan på hörselorganet under 25-30 år
innan någon tydlig hörselskada uppstår. Så länge
lever ingen hund!
Hunden skyddas alltså mot hörselskador på minst två
sätt i förhållande till människa: Anatomin har
en gynnsammare utformning och de lever helt inte tillräckligt länge
för att hinna utveckla några hörselskador av betydelse.
Dessutom befinner de sig i regel, som du själv påtalar, längre
bort från ljudkällan. Lite skadad kan hörseln nog bli
av jakten, men knappast en omfattning som märks i praktiken. Du
kan därför lugnt jaga vidare över din hund. Däremot
är det ju kanske inte så klokt att ha den med vid övningarna
på skjutbanan.
Christer Nälser
<< tillbaka
Hjälper kastrering?
Hej!
Har en flathane på ett år som är mycket jobbig. Vårt
mål med vår hund är att ha en hund som fungerar bra
med oss i familjen. Vi har inga ambitioner att jaga eller starta på
prov men aktiverar honom gärna. Han är dels oerhört intresserad
av tikar och kan inte tänka på något annat än
att rida på dem men den är inte bara på det viset han
är jobbig. Han fungerar bra med oss ensamma men så fort det
är andra hundar med oavsett kön blir han fullkomligt splittrad
och kan inte koncentrera sig utan bara flänger omkring.
Vi är medvetna om att flatten är en livlig ras men detta är
inte bara livlighet och dåligt ledarskap. Det går inte att
nå hunden när han är som mest uppspelt/stressad/flamsig.
Vi funderar på om kastrering kan vara ngt att ta till. Vid vilken
ålder kan man utföra det och vad får det för konsekvenser
för hunden? Är operationen omfattande och när kan man
förvänta sig något resultat efter den?
Tacksam för svar.
Det
ni beskriver är en unghund som tveklöst skulle må bra
av att kastreras.
Vid ettårsåldern befinner han sig nu under stark och växande
påverkan från testosteronet och ett sådant här
beteende representerar urtypen för en kastrationskandidat. Han
är uppenbart hypersexuell och han är ännu tillräckligt
ung för att inte ha hunnit befäst sina tokigheter alltför
djupt. Hos en sådan hund bör kastrering ha mycket stor chans
att åstadkomma en radikal förändring till det bättre.
Att kastrera en hanhund är ett relativt enkelt ingrepp. Testiklarna
avlägsnas, vanligtvis genom ett relativt litet snitt just framför
pungen. Såret kan strama någon dag, men läker i regel
utan komplikationer på tio dagar.
Ni får räkna med följande konsekvenser för hunden:
1) Han blir fulare i pälsen, som ofta blir mattare och ibland ulligare
2) Han blir fetare räkna med en rejält stegrad matlust,
vilken ni måste motverka med energisnålare kost
3) Han blir lugnare och mer harmonisk vilket ju också är
syftet med ingreppet.
Begreppet lugnare ska här inte missförstås: Det blir
inte så att han blir mindre vare sig benägen eller förmögen
att arbeta som exempelvis apportör. Alla de av mina egna hanhundar
som har kastrerats har bibehållit full kapacitet att arbeta. Däremot
är det inte troligt att ALL livlighet tonar ner, det blir ju i
första hand bara de delar okänt vilka som har
anknytning till hans sexualitet. Framtiden får utvisa vilka. Slutligen:
Det är en stor fördel att han är ung vid tillfället
för kastreringen. Detta ökar väsentligt att chansen att
ni ska slippa problem med aggressivitet mot andra hanhundar, något
som ni annars också det troligen hade fått ta med i symtombilden
från två till tre års ålder. Min nuvarande hanhund
började vid sju års ålder att bli så amorös
att han började bege sig ut på uppvaktningar här i byn.
Trots den relativt höga åldern svarade han mycket bra på
kastreringen och han är ännu vid 10 års ålder
en god jakthund. Och han slutade alltså upp med att gå på
friarstråt vilket ju liksom inte längre var någon
idé.
Effekten av en kastrering börjar i regel synas inom tre veckor
efter ingreppet och full effekt har i regel nåtts efter tre månader.
Observera dock att det kan finnas vitala spermier kvar i hans sädesledare
efter ingreppet, så ta honom inte till någon löpande
tik under sig den första månaden efter operationen. Till
er som har denna jobbiga hund säger jag alltså: Go
for it!
Christer Nälser
Alla fält utom gröna måste fyllas i.