Näsblod
Är det farligt om hunden blöder ur nosen? Idag har min hund blött två gånger i höger näsborre. Är det farligt? Tyder det på nån sjukdom? Jag är villrådig.
Med vänlig hälsning,
Helene Jansson

Näsblödning (i det här sammanhanget heter också hundens nos näsa) behöver inte vara farligt, även om det finns tillstånd då det kan vara det.

Eftersom näsblödningen på din hund är enkelsidig (höger näsborre), kan man misstänka att det sitter något främmande föremål i just den delen av näsan. Det förekommer också nybildningar som polyper och annat som kan förorsaka blödning.

För säkerhets skull bör man dock alltid kontrollera antalet trombocyter (”blodplättar”) i blodet hos en hund som blöder näsblod. Trombocyterna ska normalt bilda små pluggar som snabbt täpper till blodkärlen vid småskador. Vid vissa sjukdomar bryts trombocyterna ner och hunden kan börja spontanblöda ur till exempel näsan.

Jag tycker alltså att du för säkerhets skull ska boka in en tid hos din veterinär.
Christer Nälser

Båda mina wachtelhundar har uppvisat samma bild. Första gången gammelhunden råkade ut för detta var jag övertygad att han skulle dö. Eftersom jag är narkosläkare är jag inte direkt lättstressad av akuta situationer, men bilden var verkligen dramatisk. Ytterligare tre gånger inträffade detta under en två-årsperiod under mitten av hans 11-åriga levnad. Nu har även unghunden som hunnit bli fyra år drabbats vid två tillfällen. Karaktäristiskt är att hundarna aldrig visat några sjukdomstecken före eller efter anfallen, ingen medvetandeförlust men med paniken lysande i ögonen, stelnad i muskulaturen som leder till att hunden faller, inga kloniska eller toniska rörelser, duration på fem till 15 minuter, följt av återgång till normaltillstånd under samma tidsrymd men kvarstående trötthet och påtaglig "hussighet" under ca en halvtimme. Senast inträffade detta en torsdag och den följande helgen var det full fart i jaktskogen.

Även den veterinär jag pratat med har gissat på Erlichia men jag har svårt att få in i min skalle att en kroniserande erlichios eller halsdiskbråck kan ha så snabbt förlöpande bild och ett så snabbt och fullständigt normaliserat tillstånd.

Nu till min fråga: Ska jag byta min skalle eller kan det finnas någon annan förklaring som kan tillfredsställa den?

Den som tackar för ett klokt svar är.
Göran Lindskog

Byt för guds skull inte skalle! Då gör jag hellre några försök med ytterligare några tänkbara förklaringar till episoderna:

Det verkar ju uppenbart att anfallen är av spontant övergående neurologisk eller neuromuskulär natur. Bland listan på tänkbara orsaker bör då tas med endokrina tillstånd som lågt blodsocker (hypoglukemi) och mineralrubbningar som hypokalcemi. Däremot tycks ju hela gruppen av metaboliska upplagringssjukdomar uteslutas (de kan visserligen ge kramper men är alla progressiva med en över tid successivt mer sjuk hund). Ytterligare tänkbara orsaker kan vara värmeslag (hypertermi), speciellt vid varm/fuktig väderlek med medsatt förmåga hos hunden att reglera temperaturen. Det tråkiga med alla dessa varianter är att det oftast inte i efterhand går att påvisa, men några av dem kan du själv kontrollera i fält:

Mät kroppstemperaturen på hunden nästa gång. Om det rör sig om hypertermi ligger kropps-temperaturen på inemot 42 grader eller högre. Snabb avkylning och gärna lite druvsocker är då bästa boten i fält.

Eftersom du är läkare kan du också ha med dig ett stetoskop och lyssna av hundens hjärta under anfallen. Rör det sig om elektrolytrubbningar kan du bland annat höra avvikelser i amplitud och ibland också arytmier (obeservera dock att hundar har sinus-arytmi normalt – jämför med hans normala hjärtljud i vila).

Trots allt håller jag inte någon av ovanstående tänkbara orsaker till symtomen som särskilt vare sig vanlig eller trolig. Liksom du själv är jag också rätt tveksam till tanken på ehrlichios. Dock kan alla fästingburna sjukdomar med centralnervös affektion (borrelios, ehrlichios och TBE) utredas med hjälp av blodprov och ryggmärgsprov. Finns det inga antikroppar, så är det troligen inte heller fråga om någon av de varianterna. För min del – utifrån dels beskrivningen av en helt frisk hund mellan episoderna, dessas relativt korta duration och sällsynta förekomst – tror jag hellre på någon form av epilepsi. Frånvaron av klassiska tecken på grand mal gör att den i så fall är något atypisk, men det förekommer olika varianter i olika hundraser. En intressant aspekt kan vara om dina båda hundar är besläktade? Utred vidare alltså!
Christer Nälser

Livmoderinflammation börjar som en hormonell rubbning där oftast en eller flera blåsor (cystor) på äggstockarna producerar för mycket hormon. Normalt skall det föreligga ett balanserat cykliskt förlopp mellan brunsthormonet (östradiol) och dräktighetshormonet (progesteron). På grund av cystorna ändras den hormonella balansen och livmoderväggen börjar växa till i i grovlek. Också i livmoderväggen uppstår då cystiska bildningar och man har då ett förstadium till livmoderinflammation som kallas cystisk endometriehyperplasi. När den har uppstått är livmodern också mer mottaglig för inväxt av bakterier från slidan genom livmoderhalsen in i själva livmodern. Man brukar säga att livmodern är ”triggad” för inflammationen.

Klassiskt uppstår inflammationen någon eller några månader efter avslutad löpning, men den hormonella förändringen kan ha påbörjats flera löpningar tidigare. När väl infektionen av bakterier ägt rum, uppkommer en varbildande inflammation i livmodern (pyometra). Det är nu tiken börjar visa symtom: Ökad törst (på grund av att njurarna blir påverkade), ökat bukomfång, flytningar ur slidan (dock inte alltid!), nedsatt aptit och successivt försämrat allmäntillstånd.

Livmoderinflammation är relativt vanligt förekommande. Främst är det medelålders eller äldre tikar som drabbas och fetma anses vara en predisponerande faktor. Hos vissa raser kan man se tendenser till att livmoderinflammation uppkommer även hos mycket unga hundar, i sällsynta fall redan före ett års ålder. Behandlingen är operation, i absoluta undantagsfall kan det bli fråga om att kombinera hormonbehandling och antibiotika.

Kastration är det enda sättet att helt förebygga sjukdomen, men man kan åtminstone fördröja utbrottet genom att hålla sin tik i god fysisk trim.
Christer Nälser.

Vid senaste sökträningen fick vi avbryta efter första sökslaget på grund av att hon gnällde kraftigt när hon sprang. I vardagslag märker vi dock inte av någon smärta.

Efter veterinärbesök fick vi reda på att det finns ett litet, nytillkommet blåsljud på hjärtat och vissa tecken på EKG som tyder på hjärtmuskelinflammation. Prover är tagna med bland annat Borrelia och Erlichia men vi har inte fått svar på dem ännu. Det gick inte att provocera fram någon smärta när veterinären böjde igenom henne, så ledproblemen låg inte så nära tillhands enligt honom.

Min fråga är om en hjärtmuskelinflammation alltid har någon bakomliggande orsak (till exempel fästinginfektion) eller om det kan uppkomma ändå? Om det nu inte är en sådan, kan ett blåsljud ge symtom som stämmer på min hund? Anser du att röntgen är värdefull även om ingen hälta går att provocera fram vid undersökningen?
MVH
Maria

Få se vad borrelios- och ehrlichiosproverna säger. Kanske kan svaret sitta där. Vid äkta hjärtmuskelinflammationer rör det sig nästan alltid om en utifrån kommande infektion. Blåsljud kan förekomma hos hund utan att det har någon klinisk betydelse (”fysiologiskt blåsljud”), men oftast finns det en påvisbar bakomliggande orsak. Helt klart kan symtomen på din hund bero enbart på en inflammerad hjärtmuskel, men det finns inslag i din berättelse som snarare leder tankarna på andra orsaker. Jag tänker då framförallt på oviljan att hoppa och att hon kan gnälla när hon springer. Bland annat följande olika diagnoser bör också utredas om hundens symtom inte går över:

Inflammation i mellanöron, förändringar i ryggkotpelaren, ledpålagringar framben och – eftersom det är en tik – livmoderstatus.
Lycka till!
Christer Nälser