Log in

Könsmognad eller olydnad?
Hej,
Jag har en kleiner münsterländer som är snart sex månader gammal. Hittills har all träning gått utmärkt men nu lyssnar han inte alls på oss ute i skogen, det är precis som han har skygglappar över öronen! Han bara vill bara springa och söka. Är han i någon trotsålder? Börjar han bli könsmogen? Vad ska vi göra, låta bli träningen för en tid eller fortsätta ändå?
Amanda

Kalla det könsmognad, kalla det trotsålder om du vill. Men gör du det är risken stor att du lurar dig själv att tro att det är någon övergående, något som försvinner när ”den besvärliga perioden” är över. Det gör det nämligen inte.

Vad det i stället handlar om är att din münsterländer fått större självförtroende och blivit mer självständig i och med att han lämnat den tidiga valpåldern bakom sig. Under sitt första halvår har han varit starkt beroende av er och hållit sig nära under till exempel skogspromenader. Och ni har gjort misstaget att tro att det berott på lydnad.

Ni måste alltså göra något åt problemet, och det genast!

Först och främst ska du sluta släppa honom lös där han kan få tillfälle att springa som han vill och strunta i att lyda. Näst systematisk och målinriktad dressyr och mer eller mindre avgörande upplevelser är vanor, och tyvärr också ovanor, det som främst formar en hunds beteende. Blir det till en vana för honom att strunta i vad ni säger är alltså loppet mer eller mindre kört, forever.

Dags alltså för koppel i skogen och dressyr när tillfälle ges. Träna inkallning och annan lydnad såklart, men lika viktigt är att jämt och ständigt vara den som bestämmer vad som är tillåtet och vad hunden inte får göra. Sätt upp konsekventa gränser för vilka rum och eventuella möbler hunden får vara i, om den får gå ut genom en öppen dörr eller ej, trampa i rabatter eller ej, lämna tomten eller ej, om den får börja äta eller ska sitta och vänta framför matskålen en stund till och så vidare. Med andra ord, visa vem som bestämmer! Detta skulle ni börjat med när valpen var nio-tio veckor gammal, men det är inte för sent om ni verkligen bestämmer er för att vara konsekventa från och med det ögonblick du läser detta. Nu, alltså!

En väl upplagd kurs i apportering är också ett sätt att förstärka er egen image i hundens ögon.

Genom att visa att ni bestämmer i princip allt tvingar ni fram en uppmärksamhet som i sin tur gör att hunden underordnar sig. Keith Erlandson, den klok brittiske jakthundskribenten, har uttryckt det med att man i alla lägen ska vara centrum för hundens uppmärksamhet. Detta är alltid lätt att bli inomhus, där i stort sett inget konkurrerar i popularitet med husse och matte, men utomhus och i skogen är det en helt annan sak. Men ni ska vara världens nav för hunden även där, om det så springer harar och rådjur hit och dit och pilska löptikar kastar förföriska blickar genom halvslutna ögonlock mot er lättförledde hundyngling…

Om man når ända hit, vilket naturligtvis alla inte gör, kan man alltid ha hunden lös utan att den söker och jagar efter annat än på kommando. Klarar man inte det är det givetvis koppel som gäller på alla sådana platser.
Sätt igång!
Sten Ch
Tillbaka


Wachtel eller kleiner münsterländer?
Hej!
Jag har en wachtel som börjar bli till åren och ska skaffa en ny hund och funderar lite grann på en kleiner münsterländer som jag tycker verkar vara en trevlig hund. Jag undrar därför om det är en lämplig familjehund då det finns småbarn i familjen. Jag jagar det mesta och vill därför ha en allroundhund. Är münsterländer även lämplig till stötjakt på rådjur och i så fall, driver/stöter den med skall?
Med vänlig hälsning,
Per Persson

Valet av jakthundras är beroende av så många olika faktorer att endast man själv kan ta det slutliga avgörandet.

Mitt första råd till villrådiga jakthundköpare brukar därför vara att man ska välja hund efter det jaktliga behov man har och inte stirra sig blind på en ras för att man tycker den är snygg eller annorlunda eller för att någon man känner har rasen och talar varmt om den.

Mitt andra råd är att alltid hellre ta en vanlig ras än en ovanlig, helt enkelt för att om en ras är vanlig, är den det för att den är bra. Motsatsen gäller, med ett fåtal undantag, för ovanliga raser.

Wachtelhunden är främst en kortdrivare, men kan också bli en duktig apportör och eftersökshund.

Med tanke på det behov du säger dig ha, låter det som om du borde fortsätta med wachtelhund. Den rasen är utan tvekan mer allround än de flesta med bra anlag för att driva klövvilt, räv och hare kortare sträckor, spåra skadat klövvilt och apportera från land och i vatten.

OK, kleiner münsterländer fungerar på ungefär samma sätt, men är främst en stående fågelhund, medan wachtelns specialitet är att driva klövvilt.

De tyska stående fågelhundarna är visserligen ganska allround, men eftersom münsterländern egentlig inte är en kortdrivare, bör den inte kunna konkurrera med wachteln på detta område. Framför allt kan du inte räkna med att den ska driva med skall, utom när den ligger mer eller mindre i hasorna på drevdjuret.

Vill du alltså snarare ha en ”viltskrämma” än en verkligt skalldrivande hund, ligger således münsterländern närmre till hands. Jagar du däremot i sammanhängande skogsterräng som kräver att rådjuren transporteras en lite längre sträcka av hunden, ligger wachteln bättre till.

Tittar vi på eftersöksbiten är wachteln absolut förstklassig, förutsatt att man tränat den ordentligt. Men jag måste erkänna att ett par av de bästa eftersökshundar jag någonsin sett har varit kleiner münsterländer. Oavgjort.

Denna kleiner münsterländer var den kanske bästa eftersökshund jag någonsin stött på.

Jag har långvarig erfarenhet av wachtelhundar som apportörer och hyser mycket höga tankar om deras förmåga därvidlag. Men i dag var det länge sedan jag såg en wachtel som verkligen gjorde skäl för benämningen apportör. Sannolikt beror detta på att wachteljägarna inte tränar apportering tillräckligt. Att anlagen skulle försvunnit på de två decennier som gått sedan jag hade min senaste wachtel, tror jag inte. Däremot har jag väl aldrig sett någon klart lysande apporteringsstjärna av rasen kleiner münsterländer. Men det finns säkert en och annan. Anlagsmässigt ligger nog raserna ganska lika i denna disciplin, så det mesta beror på föraren. Oavgjort även här.

Innan jag låter pennan vila vill jag påpeka något mycket viktigt: Ingen köper en allroundhund. Man tar fram en. Även om en ras har förutsättning för både det ena och det andra, är det genetiska underlaget bara en grund att bygga vidare på. Det bara är din uppfostran av hunden, den dressyr och injagning du bibringar den, och inte minst den erfarenhet hunden får i skog och mark, som kan göra den till en verklig allroundhund. Du får ingen drömvilla genom att bara köpa en vackert belägen tomt och en hoper byggmaterial, och du får ingen duktig jakthund genom att endast köpa en valp av ”rätt ras” och några säckar hundmat. Du måste själv bygga din jakthund, precis som man måste bygga ett hus. Visst, du kan lita på turen och bara släppa hunden i skogen och hoppas på det bästa. Men då får du skylla dig själv om vindskupan hamnar i källaren och ytterdörren på skorstenen…

Sist, men långt ifrån minst, måste du ha klart för dig att wachteln är en utpräglad jakthund. Münsterländern avlas däremot i stor utsträckning även för sällskap. Det är därför av största vikt att du väljer en valp efter föräldradjur som verkligen visat framtassarna i skog och mark. Tro inte på fagert tal från uppfödare som inte kan bevisa att deras hundar verkligen är duktiga på jakt.

Jag anser naturligtvis inte att uppfödare av münsterländer skulle vara oseriösare än andra uppfödare och särskilt benägna att skönmåla sina egna hundar. Sådant förekommer inom alla raser. Men risken att verkligen ”gå på en mina” är alltid störst inom de raser där det också förekommer sällskapsuppfödning.
Sten Ch
Tillbaka


Sluta pipa
Jag har en flattik som blir två år i april. Hon är väldigt förtjust i att apportera dummies. Hon har ett väldigt tempo när hon apporterar. När vi är tillsammans med andra och tränar så har hon mycket svårt att vara tyst. Binder jag upp henne för att hjälpa den andra att kasta dummies så piper hon hela tiden. Är jag hos henne så kan jag med hjälp av klicker få henne rätt tyst, det vill säga jag klickar när hon varit tyst några sekunder. Jag vet ju att det är helt ohållbart att hon piper, och det är därför jag nu vänder mig till er.

Vi är nybörjare men hon är väldigt arbetsam och har fått mycket beröm för sitt tempo och sin uthållighet, så jag tror hon kan bli jätteduktig. Hur kan jag nu aktivt passivitetsträna henne utan att hon tappar lusten?

Jag har läst liknande frågor men känner att det inte är riktigt samma fråga som jag har så jag chansar och skriver en egen fråga också.
Stort tack på förhand!
Hälsningar Carina och Caddie

Hej!

En retriever ska på jakt och jaktprov alltid vara lugn och tyst, men ändå koncentrerad och arbetsvillig.

Jag kan nog inte komma med så mycket annorlunda svar än jag gjort tidigare. Är du tvungen att ta henne med då du hjälper dina kamrater? Ett koppel orsakar ofta att hunden går upp i stress och det ska du försöka undvika. Måste hon vara med under andra hundars träning och du inte kan ha full koncentration, underlättar det att genom lydnad och utan koppel kommendera henne ”sitt stanna kvar”. Hon är på så sätt med i arbetet, och inte fast vid ett träd för att ett koppel håller henne kvar.

Annars får du be att först träna din hund och sedan sätta henne i bilen. Därefter kan du hjälpa dina kamrater. Din hund är fortfarande ung och med tiden kan hennes olater minska. Men att helt få bort pip från en hund som lätt stressar upp och ger ljud ifrån sig är svårt. Hunden är nog inte medveten om att den låter.

Att genom hård bestraffning försöka få bort hundens olater, handlar nog mer om att minska lusten till arbete och träning. Visst, om du kan hålla intresset för arbetet på ”rätt nivå” genom den metoden, är det helt okay. Men jag skulle nog föredra att du undviker situationer som gör henne triggad, och istället ägnar dig åt perfekt lydnad i alla situationer. Därefter när hon är mogen för det kan du försiktigt utsätta henne för mer och mer stressade träningar.

Det går dock inte att blunda för att det vanligen också finns en genetisk bakgrund till gnäll och otålighet hos en hund. Just retrieverraserna ska vara medfött lugna och sansade hundar med stor förmåga till lugn koncentration. Men tar man inte aktivt vara på sådana egenskaper i aveln, är det lätt att tappa bort dem. Tyvärr ser vi ofta exempel på detta – ivriga och okoncentrerade retriever som har svårt att sitta still och hålla tyst på jakt och när andra hundar arbetar. Visst kan det bero på uppfostran, men långt ifrån alltid. Och då är det mycket svårt att få någon rätsida på problemet.
Lycka till!

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida