Log in

Mer motivation till söket...
Vi har en väldigt mjuk flattetik på två år som vi jakttränar.

Hon är väldigt duktig och snabb på markeringar och dirigeringar men vi känner att vi har kört fast i söket. Hon har bra fart ut på de första två-tre men sedan är det som att hon helt tappar lusten och man kan riktigt se på henne att hon tycker att det är tråkigt. Det känns som att vi provat allt för att få upp hennes motivation, men utan resultat.

Vi skulle så gärna vilja få lite nya tips och idéer på hur vi ska gå till väga, för vi har verkligen kört fast...

Det känns så tråkigt att det ska brista i just detta när hon är så väldigt duktig på allt annat. Kanske beror detta just på att hon är så väldigt mjuk och kanske har lite svårt att ta för sig i detta sammanhang, annars har hon inte några problem med att ta för sig.
Tacksam för svar!
Anita

Låt hunden endast gå i koppel under rastningen, låt den inte leka med andra hundar. Se till att det enda roliga som händer är när den får hämta ett par dummies. Inga dirigeringar utan svåra enkelmarkeringar och sök som hunden ser att du lägger ut. Låt den hämta två stycken, gör om proceduren med motivationssöket. Skicka igen på ett par apporter. Hämta resten själv och sätt på kopplet på hunden.

Du måste ha tålamod, det tar alltid längre tid än du tror. För varje misslyckad träning då du pressat hunden kommer ni att få bakslag. Öka därför kraven först när du ser att hunden är mogen för det.

Ibland är det så att man får acceptera sin hunds kapacitet, alla är individer med mer eller mindre motiverade för att utföra ett arbete. Vissa hundar går att bygga upp och de kan då göra ett skapligt retrieverjobb. Men har inte hunden den rätta motivationen från början är det alltid svårt att få ett säkert och stabilt resultat.

Försöker man pressa fram ett resultat från en hund med dåligt intresse, får man ofta en hund som blir mer och mer uttråkad.

Vi har tidigare skrivit om liknande frågor här på birddog. Titta under frågor och svar.
Lena
Tillbaka


Trög setter
Jag är ägare till en engelsk setter som nu är 15 månader. Efter övningar med duvor i fjällmarker under den senaste dressyrkurs som jag ställde upp på, har hunden blivit otroligt trög.

Nu tror settern att så fort det blir öppna marker finns det fågel, så hon ställer sig på en gång och börjar "smyga", springer några steg ställer sig, smyger och så vidare. Jag har provat att släppa henne på en fotbollsplan, och hon gör samma sak även där! Men om jag släpper henne i skogen springer hon som vanligt med hög fart.

Settern har ett otroligt fågelintresse så det blir mycket stressande för henne ute på fält. Hon lyder mycket bra, även i dessa lägen och respekterar fågel och är hyfsat lydig på hare (förföljer ibland i ca 20-50m).

Jag vill förbättra setterns revidering för hon vill gärna "kovända" och hon söker lite "yvigt" ibland. I skog har hon lust att komma upp bakifrån när hon ska ta kontakt, hur ska jag göra för att få bort detta?

Har du några tips på hur jag kan lösa dessa problem? Har tänkt släppa henne på fjällmarker i höst, och även på prov.

Tack för uttömmande och roliga svar i tidigare frågor! Mycket läsvärt!
Med vänlig hälsning,
Mikael Karinkanta

En trög fågelhund låser sig på ståndet och reser fågeln först efter omfattande övertalning från föraren eller kanske inte ens då. Tröghet anses ha ett ärftligt element, men det är utan tvekan så att en hund kan bli trög genom olämplig dressyr, till exempel om den bestraffas för att gå efter fågel och sammankopplar bestraffningen med själva resningen. Tröghet är ungefär lika besvärlig att få ur hunden som hård mun och det gäller därför att till (nästan) varje pris undvika att den uppkommer.( Hunden och föraren på bilden har ingenting med frågeställningen att göra.)

Jag vill först kommentera kursverksamhet där man använder duvor som hundarna skall fatta stånd för. Jag är mycket tveksam till denna form av träning. Precis de problem du beskriver är en mycket vanlig följd av denna träningsform. Om man tänker efter, varför skulle en fågelhund stå för duva? Det är lika tokigt som om man tränade en älghund att skälla ståndskall på en tamko. En stående fågelhund skall stå för hönsfågel. Dessa har ett speciellt beteende och speciell vittring. Det enda duvan har gemensamt med hönsfågeln är en liknande kroppsform och det är knappast något fågelhunden uppfattar. Ska man använda sig av duvor så anser jag att det endast bör ske som en provokation i lydnadsträningen på dressyrplanen.

Hur du nu skall komma tillrätta med det uppkomna problemet är faktiskt inte så lätt att svara på. Hur beter hon sig om hon blir släppt med någon annan hund? Smyger hon lika mycket då eller gör konkurrensen henne lite djärvare? Utnyttja det i så fall. Jag skulle satsa på träning på fjället i vår. Snön gör att det inte finns andra vittringar. Du måste också ha stort tålamod och inte försöka hasta fram. Försök att nonchalera hennes betende. Jagar du på henne för mycket blir hon antagligen bara ännu försiktigare. Bry dig inte om hon stöter, hellre det än att hon står tomt eller är trög. Försök att endast släppa henne på vild fågel. Beröm henne inte när hon står och fågeln går utan resning.

När det gäller kovändning så brukar de flesta hundar ha en speciell sida som de gärna vänder fel på. Just det du beskriver att hon kommer upp bakom dig förklaras av att hon vänt fel och därmed sökt bakåt istället för framåt i marken. Kovändningar justeras lättast genom att söka på ett mindre fält där man har en natulig gräns på den flank man har problemet till exempel en mur. Fältet skall ligga så att Du har ren motvind. Om man som förare normalt sett går ungefär i mitten av fältet så drar du dig nu ut åt problemsidan och när hunden försöker vända fel är du där och med kroppsspråk och armrörelser korrigerar hunden så att den vänder rätt.

Eftersom du nu har två problem så råder jag dig att fokusera på det i särklass svåraste, den tröga resningen.
Britt-Marie
Tillbaka


Hur tränar man ihärdighet i apportsöket?
Jag har en labrador som är en mycket duktig jakt- och provhund i de flesta avseenden, men som har en brist – hon saknar den önskvärda envisheten och ihärdigheten i apportsöket. Detta yttrar sig både vid markeringar (då hon alltför snabbt utvidgar sökområdet om hon inte finner apporten) och i det fria söket (hon kommer gärna in och ber om hjälp när det börjar gå tungt). Dessutom kan hon ha svårt att täcka djupet på ett fritt sök av elitklassformat.

Hon får aldrig någon hjälp med tecken eller dylikt under träning, men på jakterna blir det lätt hopblandningar mellan markering/sök/dirigering. Ingen vill ju att ojagad mark ska störas i onödan... Det faktum att vi under jakterna relativt ofta går som stötande ekipage i holmar och skogsdungar (med hunden i ett kort, styrt spanielliknande sök) förbättrar knappast vårt problem.

Hur ska jag träna för att komma till rätta med våra brister? Hunden är (som de flesta retriever) "något vek" enligt brukshundterminologin, och mina försök att begära mera av henne med regelrätta krav har bara gått i baklås.

Tacksam för svar. Mina idéer har sinat sedan länge...
Sofia

Din hund har som du skriver de flesta egenskaper och rutiner för att hon ska kunna fungera som jakthund. När det sedan krävs det där lilla extra som det stora ihärdiga söket eller ligga kvar i ett område för att söka rätt på ett vilt hon bevisligen har sett (markering), så händer det att hon tappar motivation och koncentration att jobba klart.

Jag tolkar på det sätt du skriver att ni är på större jakter med mycket vilt. På dessa jakter kan det vara svårt för hunden att urskilja mellan som du skriver markering/sök/dirigering. Din hund är under kontroll och är duktig på att stöta i dungar och holmar. Det är fantastiskt roligt när hunden fungerar som en spaniel och absolut värdefullt. Men om din hund har svårt att ta för sig i de stora söken kanske en annan hund kan hoppa in och göra spanielarbetet under en period. Det är inte alla hundar som klarar att pendla mellan spaniel- och retrieverarbete. Det krävs mycket rutin och träning från både förare och hund för att detta ska fungera utan bakslag på annat område.

För att stärka hennes självförtroende och motivation är det viktigt att inte skicka henne på alltför knepiga apporter. Försök att ej störa eller dirigera henne för mycket, låt henne jobba mer självständigt. Eftersom hon är "något vek" blir hon antagligen störd och okoncentrerad om du lägger dig i.

Under en jakt ska ni placera er ett stycke ifrån hetluften, det är ofta bättre om hunden inte ser allt falla utan lär sig att ägna sig åt de "markeringar" som singlar iväg och är skadade. För varje lyckad apportering stärks hundens självförtroende och motivation. Ni får dessutom ett lugnare och mer koncentrerad förhållande till varandra och till ert arbete. Det är dessutom viktigast att skadat vilt kommer in omgående.

När du tränar artificiellt ska hon till en början alltid se eller ana att apporterna läggs ut. För att få henne att gå längre ut i söket är det bra om hon får följa med och ser på när du kastar de dummies som ligger längst ut.

Hunden har alltid lättare att arbeta på bredden än på djupet, därför ska du lägga söket smalt och djupt.

Pressa henne inte att hämta in allt. Gå istället ut igen med de dummies som kommit in och stärk motivationen ytterligare.

Träna enkelmarkeringar som är knepiga och långa i svår terräng, gärna minnesmarkeringar. Det stärker hennes motivation och lär henne att bli ihärdig. Försök att lägga upp träningen så att ni ligger lite på gränsen till vad hon klarar, utan att misslyckas.

Benämningen som "mjuk/vek/hård" används oftare än förr för att försöka förklara hur hunden är. En hund med stor motivation till arbetet men som är "mjuk" och lyhörd inför sin förare är ofta en perfekt lättstyrd och kraftfull apportör. En hund som är mjuk/vek och har sämre motivation för arbetet blir ofta svårare att träna och man får undvika att pressa den och ställa högre krav än den klarar.
Lycka till,
Lena

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida