Log in

APPORTERING
Min labrador på elva månader har från början spontant apporterat bra – hämtat, gripit, levererat och avlämnat till handen. Nu tänkte jag börja träna att han ska sitta still med apporten och släppa på kommando loss. Det var lättare sagt än gjort då det visade sig att han vill leka med den, döda den och så vidare. Så här gör han aldrig på det fria söket då han har farten uppe. Nu kom jag på ett knep som visade sig fungera utan att det behöver bli konflikt. Han sitter alltid och väntar på ett varsågod-tecken vid matskålen. Jag höll dummyn framför honom och sa apport och stilla. Det fungerade. Nu håller han fast dummyn tills jag säger loss och ger honom ett varsågod till maten. Detta gör vi två gånger om dagen.

Kan jag efter en tid gå vidare i apporteringsträningen med denna hjälp av "matskålen och varsågod" ? Eller är det ett dåligt inlärningssätt?

Ge gärna förslag på steg 2,3,4 osv i apporteringsträningen inomhus. Jag vill gärna skynda långsamt.
??

Nej, det är absolut inget dåligt inlärningssätt. Du har visat prov på just den kreativitet som kännetecknar en duktig dressör. Utan tvång eller konflikt har du fått din vilja igenom och hunden gör precis vad du önskar och upplever dessutom situationen som positiv eftersom maten står och väntar på honom. Träningsmomentet har blivit en aptitretare eller pikant förrätt som ha ser fram emot. Rätt tänkt, fortsätt så!

Efter ett tag ska du naturligtvis begära att han ska kunna göra samma sak utan matskål. Det kommer säkert att gå bra om du inte har för bråttom. Kanske ska du till en början låta honom utföra övningen en meter från matskålen, nästa dag två meter från den, därefter i angränsande rum och så vidare, så att sittandet med dummy i mun omärkligt blir frikopplat från förväntan på käk.

Därefter ska du kunna gå ifrån honom när han håller dummyn, kalla på honom, kommendera sitt och därefter be honom lämna av. Träna honom också att resa sig och gå fot en bit, sätta sig och lämna av. När du tycker dessa saker fungerar hundraprocentigt är det dags att begära samma under apporteringsträningen.
Sten Ch
Tillbaka


Please, help me!
I would like to know what does my labrador retriever have to do in the CACIT field trial.
Thanks,
Kristina from Hungary

Complete steadiness is paramount in a trial on live game.

In a CACIT field trial for retrievers your dog must be able to walk to heel or sit absolutely quiet and without a lead while you and the other handlers and their dogs follow or stand behind the line of guns.

Here in Sweden the trial is normally carried out as a walking up shoot, in which a few spaniels flush the game in front of a slowly advancing line of guns. But sometimes the game is driven over standing guns by beaters. This goes especially for pheasants and ducks. Game shot walking up are mainly pheasants, partridges, hares and rabbits.

Your dog must be absolutely quiet and completely obedient at all times, even if game falls in full view and another dog is assigned by the judges to retrieve it. A dog that whines or tries to run in is immediately expelled from the trial. It frequently happens that a dog runs into unshot game during a retrieve. It must then ignore it and continue searching for the dead or wounded bird he is sent for, be it on land or in water.

Off you go!

The judges try to give each dog equally difficult retrieves and the same number of opportunities to show their merits – or disclose their weaknesses... Normally you can expect them to pick a dog from the far side of the line for a retrieve in order to make it more challenging. Sometimes two or more birds are down simultaneously. Another dog may then be sent for a bird just in front of you when the judges tell you to send your dog for the other bird, maybe a hundred meters to the left or right in front of you or even behind. Therefore it’s always an advantage if your dog calmly marks down every piece of game accurately and takes commands and directions from you without delay or hesitation. But it must also be able to show initiative if it is sent out for a piece of game that is wounded or if you or the dog do not know exactly where it is.

Before entering a field trial of any kind for the first time, it’s always wise to participate as a spectator in a trial or two. Here in Sweden the official CACIT trials are arranged by the Swedish Spaniel- and Retriever Club (SSRK) www.ssrk.se. The Jaktretrieverklubben (www.jaktretrieverklubben.nu) also arranges similar trials.
Sten Ch
Tillbaka


Kortdrivare eller stötande?
Hej,
Jag undrar var gränsen går för hur länge en kortdrivare får driva eller förfölja vilt går. Och hur jobbar en stötande hund kontra en stötande som man vill använda på rådjur?

Min erfarenhet är att en stötande hund aldrig förföljer vilt, den stöter upp vilt i såten men stannar och förföljer ej. Precis som en spaniel arbetar. Min gamla golden använde jag till att stöta ibland då han hade ytterst liten lust eller ingen att förfölja levande vilt. Han gick in i såten, stötte och återvände till mig då viltet gick undan. Han fart i skogen resulterade att viltet gick undan snabbt och rörde sig bra i såten även om hunden egentligen inte hade intresse för viltet.

En kortdrivare för mig är en hund som går in och stöter upp vilt och förföljer en kortare stund med skall.

Här kommer fråga nummer1: Vad är skillnaden mellan stötande hund på rådjur och en kortdrivare på rådjur?

Nästa fråga blir: En kortdrivare, hur länge får den egentligen arbeta? Är det som jag har hört, att det inte får ta längre än ett par minuter, speciellt om det är en snabb hund eller är en kortdrivare en hund som driver 5-15 minuter? Skulle vara intressant att höra vad som verkligen är vad och varför.

Vad blir sen en hund som driver 5-15 minuter? Om den inte skulle vara en kortdrivare... Som min blandis kanske som får en jäkla fart i såtarna men som inte driver längre än 30 och oftast i 5-15 minuter. Jag kallar honom såtsprängare då han får allt vilt på fötter, får han till ett drev kan det bli riktigt trevligt att höra – en liten stund. Han är som tur är kortbent, annars hade jag inte ens funderat på att släppa honom på jakt eftersom han går på allt. Men vad kallas en sådan hund. Är han också en kortdrivare?
Med vänlig hälsning,
Peggy Westerlund

Att beaglen är en drivande hund är vi alla överens om, men vad ska vi kalla alla de hundar som förföljer vilt från några sekunder upp till kanske en kvart, som sällan går med nosen i backen och som inte alltid skallar?

Beteckningen stötande hund ska rätteligen endast användas för en spaniel (eller annan hund) som stöter småvilt inom bösshåll och inte går efter. Svaret på fråga 1 blir då att den stötande hunden inte får springa efter vilt, medan den kortdrivande ska göra det.

Vad gäller nästa fråga finns ingen fix gräns för hur länge en kortdrivare får arbeta. Lagen skiljer mellan hundar som förföljer vilt och hundar som inte förföljer vilt. Bland jägare brukar man dock kalla en hund som driver från fem upp till kanske en kvart eller tjugo minuter för en kortdrivare. Men kraven varierar efter terräng, viltslag och jägarnas personliga preferenser.

En hund som driver längre än så kallas ibland ”mellandrivare”, men det är ingen bra term. Det får vara någon måtta med etiketterandet av våra jakthundar.

I den nya Jägarskolan, som kommer ut nästa år, har vi delat in hundar som förföljer vilt i drivande hundar (drever, stövare, basset och så vidare), kortdrivare (främst wachtel och tysk jaktterrier, som driver en kortare stund på löpan, med skall) och stöthundar (diverse raser som vanligen inte driver på löpan i egentlig mening, mer än på verkligt heta slag, utan snarast följer luftvittring och som strax släpper djuret och inte alltid ger skall).

Att försöka dela hundarna in noggrannare än så tycker jag är meningslöst. Terminologin kommer ändå att tolkas olika och vi måste acceptera att inte varje hundindivid går att passa in i ett prefabricerat fack med fixa dimensioner.

Svagheten med min indelning är att ”stöthund” är alltför likt ”stötande hund”. Bäddat för missuppfattningar alltså. Jag skulle vilja byta ut stöthund mot något annat. Viltskrämma är ett ord som väl beskriver många stöthundars arbetssätt, men det har ett visst förnedrande tonfall och kan därför inte användas. Du använder ordet ”såtsprängare” och det är ganska bra. Fast jag skulle vilja använda det ordet på en stöthund och inte som du på en kortdrivare…
Sten Ch
Tillbaka


Konkurrens vid apportering
Hej
Jag har en flathane på 2,5 år. Vi tränar apportering under ledning av uppfödaren tillsammans med andra flattar. När jag tränar ensam med dummy eller vilt så är lydnaden god. Han fattar snabbt dummyn/viltet, kommer tillbaka med fart och avlämnar sittande vid sidan.

När jag tränar tillsammans med andra hundar händer det att han dröjer en stund med att fatta tag i viltet (ej så vanligt med dummy). När han har tagit upp viltet måste jag påkalla hans uppmärksamhet och när han kommer tillbaka så är det ibland ganska långsamt med sämre avlämning.

Även lydnaden fungerar sämre i detta läge. När jag tränar apportering/sök med mera upplever jag att han "stänger av" till exempel inkallning med pipa. Att "sätta honom" på avstånd med hjälp av pipa samt att kalla in honom med pipa fungerar jättebra i skogen och vid ensamträning. Men när jag kallar in honom med pipa i ovan läge kan jag få blåsa både två och tre gånger.

Min fråga är: Hur kan jag träna honom till att vara lyhörd även när han arbetar tillsammans med andra hundar?
Undrar Dorothea

Hej!
Att rätta till ett problem är lättare om man förstår varför det uppkommer. Med risk för att vara tjatig måste jag upprepa: Alla hundar är individer och reagerar olika starkt vid olika former av störningar och stress. Detta beror på flera saker, bland annat ledarskap, intresse för arbetet och hur hunden reagerar för omgivningen. Din hund går lätt upp i stress, den blir påverkad av de andra hundarna eller kanske av viltet och har då svårt att koncentrera sig.

En hund som är helt fokuserad på sin uppgift, som litar på sig själv och på sin förare, hamnar inte lika lätt i frustration vid yttre påverkan.

Det du lärt hunden hemma i lugn och ro klarar den inte av att utföra, därför att den har så mycket annat att hålla koll på.

Att lära hunden diverse övningar är rätt enkelt, så länge inget annat mer intressant lockar eller stör den. Då fungerar oftast träningen utan bekymmer. Hunden väljer alltid det som är mest gynnsamt för den själv.

Eftersom du vet att din hund blir påverkad, ska du aldrig pressa honom med alltför svåra övningar under denna gruppträning.

I ert fall visar sig problemet redan vid upptaget av apporten. Grunden för apportering är att korrekt hämta en apport. Under en period tycker jag att ni enbart ska ägna er åt träning av markeringar, inlevereringar och avlämningar. Lägg upp motiverande arbetsuppgifter med apporteringsövningar som gör honom glad och pigg – grundapporteringen måste utföras med glädje och trygghet.

Din hund är inte klar att kliva ett steg högre i träningen så länge den visar sig bli påverkad. När denna situation inte stör hunden kan ni fortsätta ett steg till och börja med stoppsignal och dirigering.

Skapa en trevlig och trygg träning, då han lär sig att koncentrera sig på sina uppgifter. Givetvis måste den enkla övningen genomföras korrekt och med krav från dig.

Din hund behöver lära sig att dessa situationer inte är märkvärdiga. Det är extra viktigt att de andra hundarna inte skapar ett hot eller konkurrens om apporten. Du måste vara stark och trygg som ledare, inte tillåta honom att göra annat än det du begär.

Fortsätt dock hemma att avancera träningen, då han ej blir påverkad utan kan ta emot dina direktiv.

Hur ser era träningar ut? Släpper ni ut alla hundar så att de får rasa av sig? Låter ni dem springa och hälsa på varandra? Sluta i så fall med det!

Jag anser att en hund inte behöver hälsa och leka med alla hundar den möter. Livet blir enklare för honom om han slipper ta ställning till allt och alla. Det räcker med ett par kompisar hemma till vardags.
Lena

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida