Hagelskottets verkan på rådjur. (till Sten Christofferson)
Hej Sten,
Jag vet att det här kanske inte är rätt forum för att ställa den här typen av frågor men jag skulle bli mycket tacksam om jag kunde få dina åsikter då det har framkommit att du är kunnig i ämnet.

Jag för en diskussion på jägareförbundets hemsida i ämnet, dels under jakttråden "jobbigt" och dels vapen och utrustningstråden "buckshots".

Lite om min bakgrund. Jag har arbetat som jägare sedan 1986 och nedlagt fler än 1000 rådjur, cirka hälften med kula hälften med hagel, Jag har skjutit rådjur med alla US nummer från 1-6.

Jag hävdar att det inte finns någonting som heter chockverkan vid hageljakt. Hagelsvärmen dödar med en massiv mekanisk effekt. I de fall där rådjuren slår ihop i skottet så har det centrala nervsystemet träffats (hjärna, ryggmärg). Jag anser för övrigt att man inte ska använda för fina hagel då man inte får någon djupverkan (enligt uppgift så har du räknat på det) i de fall där svärmen missar det centrala nervsystemet så bör man alltså använda tillräckligt grova hagel för att säkerställa djupverkan och få en mekanisk effekt.

Jag har som sagt sett och upplevt alldeles för mycket för att kunna tro på någon chockeffekt, ifall du går in på nämnda rubriker så kan du läsa om en del av mina erfarenheter.

Jag försökte först gå in på birddogs kontakt men kom inte in så nu provar jag här.

Som sagt så blir jag MYCKET tacksam för dina åsikter då vi är många som hyser den största aktning för dina kunskaper! Du får gärna svara här eller på Jägareförbundets hemsida eller till mig direkt (ruger1@hotmail.com).
Bästa hälsningar,
Mikael

Hagelbössan är det bästa vapnet för skott mot snabba rådjur, men hur verkar egentligen hagelskottet?

Åja, bre på lagom! Min erfarenhet vad gäller rådjursjakt är blygsam jämfört med din. Men jag försöker hänga med och samla kunskap och erfarenhet så gott det går. Att jag skulle ha ”räknat på” någonting som har med hagel och rådjur att göra stämmer nog inte. Däremot har jag räknat en hel del på alternativhagel jämfört med blyhagel för att utröna vilket hagelnummer man ska välja. Men det är en annan historia.

Min begränsade erfarenhet till trots håller jag fullkomligt med dig. Det där om hagelskottets chockverkan är nog betydligt överdrivet. Visst uppstår en viss chockverkan när en organism träffas av en projektil eller ett hårt slag. Men den dödar nog bara i undantagsfall, om ens någonsin, såvida det till exempel inte rör sig om tryckvågen från en kraftig explosion.

I dag verkar alla experter vara överens om att hagelskottet dödar precis som du säger – genom att träffa centrala nervsystemet så att det sätts ur funktion eller tränga in i vitala organ som hjärta och lungor. Allt annat kan resulterar i mer eller mindre fatala skadskjutningar.

Jag är just nu upp över öronen engagerad i att tillsammans med några andra skriva en ny lärobok för jägarexamen. Så här skriver jag i vapendelen om hagelskottets verkan när det gäller rådjur:

”Rent allmänt kan sägas att större vilt som rådjur bör träffas i framkroppens vitala delar av uppemot tio hagel med god inträngning. Med vitala delar menas i jaktsammanhang hjärta, lungor och större blodkärl samt det centrala nervsystemet, alltså hjärna och ryggmärg. I praktiken rör det sig endast om hjärta, lungor och stora blodkärl. Hjärna och ryggmärg erbjuder en liten träffyta och skyddas dessutom av tjockt ben som ett hagel sällan har förmåga att tränga genom hos lite större vilt som rådjur eller räv.”

På ett annat ställe rekommenderar jag följande hagelstorlekar: ”Rådjur: blyhagel US4-5, stålhagel US2-3.”

Och när det kommer till skotthåll skriver jag: ”Man kan tillåta sig att skjuta på upp till 30 meter mot mindre vilt och 25 mot rådjur och räv om man behärskar framförhållningen och har tränat på detta långa skotthåll.…

... Jagar man hare, räv eller rådjur, kommer djuret ofta snett mot en. Vid ett sådant snett motskott är den vitala träffytan mindre. Väntar man med skottet tills djuret visar mycket av sidan, är det effektivt upp till 20 meter på rådjur och räv och 25 meter för hare.”

Texten kommer att granskas noga av en massa experter innan den går i tryck, så vi får se om någon har något att invända. Det vore faktiskt intressant att få din synpunkt på den. Ligger det jag skriver i linje med dina erfarenheter?
Sten Ch

P.S. Ovanstående citat ur jägarskolemanuset får du inte kopiera till diskussionsforumet på Jägareförbundets hemsida eller ens hänvisa till. De är konfidentiella, men jag litar naturligtvis helt på dig och övriga besökare på birddog.nu!
<< tillbaka


Skillnad i träning.
På vilket sätt skiljer sig jaktträningen för spaniel och retriever?
Bia

Grundträningen är densamma, det vill säga både spaniel och retriever måste vara mycket lydiga och samarbetsvilliga innan själva jaktträningen tar vid. Dessutom är den grundläggande apporteringsträningen densamma.

En retriever ska kunna vänta passivt i timmar…
… för att sedan på kommando arbeta med liv och lust.
En spaniel ska frejdligt plöja fram genom den tätaste vegetation….
… men när viltet går upp ska det vara tvärstopp.

Men sedan skiljer det mycket eftersom hundarna har helt olika uppgifter på jakt. Spanieln är ju en stötande och apporterande hund som under många hundra år genetiskt programmerats till att bli en mästare på att jaga upp kaniner, rapphöns och fasaner ur deras legor. Retrievern däremot är ”bara” en apportör, ”uppfunnen” på 1800-talet när klappjakten kom på modet i England och man inte behövde en hund som satte fart på viltet före skottet, utan i stället en som var specialist på att samla ihop skjutet vilt när man jagat färdigt

Detta krävs av en retriever:

• Att snabbt och effektivt apportera såväl fågel som hårvilt från land och vatten. Dels ska hunden kunna minnas flera apporter den sett falla och på kommando hämta in dem i den ordning föraren bestämmer. Dels ska den självständigt kunna söka av ett område och hämta in allt vilt den finner. Den ska också kunna ta dirigering med handtecken över långa sträckor, ofta över hundra meter, till apporter som inte den själv, men väl föraren, vet var de ligger. Slutligen ska den inte bry sig om levande vilt, alltså fasaner, harar eller vad det kan vara, som den råkar på under apporteringen. Att lära hunden dessa saker ingår i retrieverns jaktträning, men det finns naturligtvis en ärftlig disposition att bygga på, och det är dessa egenskaper som gör en retriever till en retriever.

• Dessutom ska en retriever ha ett lugnt och stadigt temperament, men ändå en utpräglad arbetsvilja. Den ska kunna sitta stilla och absolut tyst så länge som behövs, medan vilt rör sig i omgivningen och skjuts inför dess ögon. När den väl får kommando att börja apportera, ska den ändå kunna arbeta effektivt och med fart. I princip är denna förmåga ärftlig, men kan påverkas av dressyr och träning.

Av en spaniel krävs följande:

• Spanieln ska i snabbt tempo söka av all mark inom ett tjugotal meter på ömse sidor om jägaren. Den ska ge sig in i allt ris och bråte i sin jakt på småvilt, och när den får viltkontakt genast få villebrådet på vingar eller ben. I samma ögonblick som viltet tar till flykten ska spanieln tvärstanna och helst sätta sig. Den ska, helst utan kommandon, begränsa sitt sök så att den inte stöter vilt längre från jägaren än 20-25 meter. Om vilt fälls ska spanieln på kommando apportera det. Hunden bör vara dirigerbar inom åtminstone 50 meter under apporteringen, både på land och i vatten.

• För att klara utbildningen till en lydig och effektiv stötande hund ska spanieln visa mycket stor samarbetsvilja och en vilja att hålla sig tätt intill sin förare. Den måste också ha viljan att ständigt ta den svåra vägen genom taggiga snår och buskar i stället för den lätta omvägen runt om. Jaktlusten måste också vara så stor att den förmår arbeta i timmar i hög fart även i svår terräng. Dessa är först och främst ärftliga spanielegenskaper, men de måste tas till vara genom massor av konsekvent genomförd träning.

Som du ser Bia, så är skillnaden stor. En retriever kan du träna till hygglig nivå om du har tillgång till varierande marker och någon vassbevuxen strand, några kaniner, kråkor och måsar i frysen och ett knippe dummies. För spanieln krävs viltrika och snåriga marker med i första hand fasan och vildkanin.
Sten Ch
<< tillbaka


Wachtelträning.
Jag har köpt en wachtel och ska jaga in den. Jag jagar på stora marker med stora såter, så den bör driva längre och bli spårnoga. Hur gör jag?

Jag vill också ha den till att ställa/stöta fågel. Hur gör jag?

Finns det ingen wachtellitteratur?
Vänliga hälsningar,
Bosse

Hej Bosse,
Nyckeln till framgång med en wachtel (och alla andra hundar) ligger i förarbetet. Uppfostra valpen med bestämda gränser och konsekvens, blandat med vänlighet och kärlek. På så sätt lockar du fram samarbetsvilja och uppmärksamhet och blir en självskriven flockledare.

Jaga in unghunden ensam den första säsongen, ungefär som en drivande hund. Du ska alltså uppmuntra ett självständigt sök genom att röra dig ytterst sakta i skogen eller helt enkelt sitta ner och överlåta initiativet åt hunden. Hunden ska lära sig driva på löpor, inte rusa efter vilt den mer eller mindre ser framför sig eller känner vindvittring av. Lär den sig det kommer den inte att lära sig driva tillräckligt länge för dina behov.

Ställa fågel (tänker du på trädskällare?) lär du inte få din wachtel att göra annat än i undantagsfall, ungefär som hundar ofta skäller på träad katt. Men du kan göra det till en stötande fågelhund, som en spaniel. Samma dressyr gäller, men du måste först ha en absolut perfekt lydnad på hunden så att du kan tvärstoppa den om en hare går upp framför nosen. Och det kostar på, det vet jag som dresserat ett par wachtlar till det och vunnit spanieljaktprov med dem.

Det finns wachtellitteratur på tyska:
Rudolf Friess: Der deutsche Wachtelhund (Jagd- und Kulturverlag Sulzberg/Allgäu, 1988) ISBN 3-925456-07-4
Heinrich Hecker: Der Deutsche Wachtelhund (Verlag Paul Parey, 1990) ISBN 3-490-39712-6

På svenska finns ingen bok enbart om wachteln. Emellertid har jag skrivit om dressyren i min bok Jakthundar (ICA bokförlag 1997). Tyvärr är den slut på förlaget (ring och skäll på dem om du vill göra mig en tjänst!). Den finns dock på en hel del bibliotek, så du kan få tag på den med hjälp av en bibliotekarie. I den boken kan du också läsa om den valpfostran som jag inledningsvis framhöll som så viktig.
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida