>Marktyp för spaniel.
Vilken typ av mark måste jag ha för att jakt med en jaktspringer eller jaktcocker ska vara försvarbart? Hur mycket måste hunden jaga för att trivas? Vad kan man mer använda de bägge raserna till förutom att stöta under bössan, här menar jag dock inte kortdrivande.

Jag har tillgång till ganska goda fågelmarker och till ren skogsmark, vilken är belägen i Småland. Jag har också förmånen att få jaga på en mark med ett väldigt gott andsträck. Kan en liten spaniel vara till nytta på dylika marker?
Med vänlig hälsning,
Uffe
Andjakt med jaktcocker. Jaktspaniel kan bli utmärkta vattenapportörer, liksom många andra raser

Det finns naturligtvis inga måsten i dessa sammanhang. Men det är alltid klokast att välja hund utifrån den jakt och den mark man har tillgång till. Den perfekta marken för en jaktspaniel är tätt snårig med slån, björnbär, rishögar, tätt och tuvigt gräs, åkanter och vassar. Och så ska där finnas gott om vilt. Kanin och fasan är de viltslag en jaktspaniel är allra bäst på. Men annat småvilt duger naturligtvis också.

När du beskriver din småländska jaktmark, är det inte precis en jaktspaniel jag ser framför mig som den ideala jakthunden, speciellt som du inte ska ha hunden som kortdrivare. Har du däremot fågelmarker och bra andjakt, kan jaktspaniel vara ett alternativ.

En jaktspaniel älskar att jaga, men naturligtvis behöver den inte jaga för att trivas. Annars skulle den inte klara av vår och sommar. I stället är det så att den bör aktiveras och få rejält med motion för att trivas riktigt bra.

Så om du är en aktiv hundägare som tar med dig hunden överallt, på cykelrundan och fisketuren, under svamp- och bärplockning och så vidare, plus att du tränar den regelbundet (apport, sök under bössan, blodspår, kanske agility och så vidare), klarar hunden sig utan särskilt många jaktdagar.

Jaktspaniel gör naturligtvis god nytta som eftersökshundar för klövvilt, men räkna med att de är ivriga spårare jämfört med till exempel en lugn och fin labbe eller bayrare. Men jobbet klarar de.

Som andapportör är en rätt tränad jaktspaniel suverän, speciellt om det inte rör sig om långa dirigeringsapporter. Då är jaktlabben utan konkurrens.

Ett alternativ för din andjakt och dina smålandsmarker är en wachtelhund. Kortdrivare, eftersökshund, apportör – de flesta jägare behöver inte mer. Själv har jag haft wachtelhundar som väl kunnat mäta sig med mina jaktspringrar som vattenapportörer.
Sten Ch
<< tillbaka

Ovillkorligt stopp?
Jag har en weimaranertik på två år som jag tränar en del jakt med. Jag behöver tips på hur man kan öka störning vid liggträning. Hon lägger sig på signal på distans under störning i form av människor och hundar i dagsläget. Hur tar jag mig till att hon lägger sig på signal efter stöt av fågel eller annat vilt?

På våra morgonpromenader passerar vi ett tiotal harar och kaniner som hon inte går efter. Jag funderar på om dessa kan användas i störningssyfte, till exempel om man i lina uppmuntrar henne att stöta för att sedan stoppa henne med liggsignal?

Har du några andra tips på hur jag under kontrollerade former kan öka svårighetsgraden?
Hälsningar,
Hanna Brolinson och Dini

Jag tycker inte att du ska gå med henne i lina mot harar och kaniner som sitter fullt synliga och lägga henne när de ger sig av. De ska i stället nonchaleras, annars är risken att du odlar hennes intresse för synligt vilt. Korsar de er väg, ska du naturligtvis sätta eller lägga tiken.

Däremot kan du ge dig ut i har- och kaninmarkerna och sätta eller lägga henne i varje uppsprång ur en lega, oavsett om tiken känt vittring eller ej.

Om du inte bara ska jaga fågel med hunden kan du också uppmuntra henne när hon står för hårvilt i lina och låta henne resa och naturligtvis kräva sitt/ligg i uppsprånget. När det fungerar slopar du naturligtvis linan.

Annars tycker jag att du ska träna stadga i alla upptänkliga sammanhang. Låt henne söka i marken och lär henne sätta sig direkt i kast och skott, förutom på handtecken, röst och visselsignal. Se till att det fungerar absolut perfekt.

Har du möjlighet att låna några brevduvor, kan du kasta en av dem i luften alldeles framför henne och kräva direktstopp. En kompis kan också gömma sig (i fel vind, så att tiken inte känner vittring) och kasta en duva framför nosen på tiken när ni passerar.

Givetvis ska du också försöka få till fågelsituationer och då se till att stadgan fungerar perfekt. Markera gärna med skott, men skjut ingen fågel förrän du kan lita på att hunden är perfekt stadig. Undvik apporter i början.

Över huvud taget är det klokt att inte låta en fågelhund apportera annat än när man inte själv har möjlighet att plocka upp villebrådet.
Sten Ch
<< tillbaka

Working springer spaniel.
Hejsan!
Jag skulle behöva lite råd. Jag funderar på att skaffa hund nummer två och har nu en snart fyraåring engelsk springer spaniel men vill veta lite mer om working varianten. Den är vad jag har förstått nästan bara för jakt eller? Jag vill nämligen arbeta lydnad, agility och bruks med den. Och prova på lite jakt naturligtvis. Är workingtypen som jaktgolden i goldensamanhang? Smidigare, arbetsvilligare? Själv så har jag haft turen att få en mycket bra springer, men har kanske inte samma tur nästa gång, då det finns nästan bara utställningsmeriter i stamtavlan på dem.
Tacks så mycket på förhand!
Josefin Å

Jaktspringer och jaktcocker är otroligt entusiastiska och arbetsvilliga och blir mycket lydiga och följsamma om de från början fostras med bestämd vänlighet och benhård konsekvens.

Hej Josefin,
Först och främst vill jag anmärka lite på ditt ordval. Jag har i många år arbetat för att vi ska gå ifrån ordet ”working” och i stället prata om jaktspaniel, jaktspringer, jaktcocker, jaktretriever, jaktgolden och jaktlabrador. Dels för att det är ord som är lätta att komma ihåg och använda och fungerar språkligt, och dels för att de är bra etiketter som på ett rakt och enkelt sätt beskriver hundar som bär dem.

Så är jag också emot utländska ord i språket om de inte är nödvändiga. Jag tillhör de som hotar med att sluta betala TV-licensen när någon ekonomireporter pratar om management i stället för styrelse, feed back i stället för återkoppling och så vidare.

Jag brukar i sådana sammanhanget citera gamle finansministern Gunnar Sträng: ”Varför använda krångliga utländska ord, när det finns en adekvat nationell vokabulär?”

Så till saken.
Visst, man kan säga att jakttypen av springer spaniel förhåller sig till utställnings- och sällskapstypen ungefär som jaktgolden till utställningsgolden. Båda jakttyperna har ju avlats så gott som uteslutande på sina jaktanlag sedan mer än hundra år (i jaktspringerns fall i flera hundra år). De står därför nära den ursprungliga spaniel och den ursprungliga golden, som båda var jakthundar och ingenting annat.

Den utpräglade utställningsaveln är bara cirka hundra år gammal, men på den tiden hinner man ändra mycket hos en ras, och i dag är en utställningsspanieln i praktiken en annan ras än jaktspringern. Det enda som håller dem samman är ett förlegat synsätt inom kennelklubbarna och FCI, den internationella kennelunionen.

Jämför du till exempel hamiltonstövare och finsk stövare har de haft skilda stamböcker under bara cirka 75 år, och de är utan tvekan mycket mera lika varandra till såväl utseende som mentalitet och jaktsätt än jaktspringer och utställningsspringer. Ändå betraktas de som olika raser.

Förlegat synsätt var ordet, sa Bill.
Just det, sa Bull, förlegat synsätt. Eller en obsolet aspekt, som Gunnar Sträng skulle ha sagt…

Och nu ännu mera till saken.
Du undrar om jakttypen av springer spaniel är smidigare och arbetsvilligare. Utan tvekan. Jaktspringern är dessutom mera uppmärksam och samarbetsvillig, apportvilligare, orkar jaga timme efter timme i hög fart och är en friskare hund. Ögon- och hudåkommor är sällsynta och andra ärftliga defekter förekommer i betydligt lägre frekvenser än bland de rena utställningshundarna.

Men trots det ser jag fler och fler ”besvärliga” jaktspringrar nuförtiden.

Det kan bero på aveln. Jag har en känsla av att man titt som tätt tar hem nya hundar från Storbritannien och använder dem i aveln utan att först utvärdera deras första avkommor under några år.

Men minst lika troligt är det att fel förare skaffar jaktspringer. Den oerhörda arbetsvilja som ryms i en jaktspringer kräver utlopp. Därför måste hunden styras mycket bestämt från första början, så att energin kanaliseras i nyttiga banor. Man behöver inte vara hård mot hunden, men ovillkorliga krav och bestämd gränssättning ska sättas in redan från början och stress ska undvikas. Då finns det inga gränser för vad hunden vill göra för sin förare och man behöver aldrig ha den i koppel eller stänga hundgårds- eller trädgårdsgrinden. Hunden vet vad som gäller och trotsar aldrig ett förbud, hur stor frestelsen än må vara.

Men om man tycker att valpen är så gullig att den visst ska få göra både det ena och det andra och det inte är så noga med den absoluta och omedelbara lydnaden, tror jag att en jaktspringer kan bli en verklig pain in the ass, för att använda ett gammalt ursvenskt uttryck.

Tack vare att rasen aldrig varit i händerna på uppfödare som prioriterar utställnings- och sällskapsavel, har bordercollien kvar den lydnad och samarbetsvilja som gör rasen till en strålande agilityhund.

Vad gäller lydnad, agility och bruks är jag av den meningen att en jaktspringer utan särskilt mycket arbete blir lydigare än de allra flesta hundar, men att den formella lydnad som krävs i tävlingssammanhang, inte passar jaktspringern särskilt väl. Samma sak gäller nog också bruksgrenarna. Spanieln kommer att lösa alla uppgifter snabbt och entusiastiskt, men lite väl mycket på sitt eget sätt för att tilltala domarna.

Däremot fruktar jag att en jaktspringer eller dito cocker skulle bli en strålande agilityhund. Jag fruktar det för att jag är rädd för vad som kommer att hända med aveln den dag man börjar avla på jaktspaniel som agilityhundar och glömmer deras rötter. Då får vi snart ytterligare en förstörd hundras.

Bordercollien är ju en annan ras som enbart avlats för sina bruksegenskaper. När man började tävla med dem i agility visade det sig snart att de var överlägsna alla sällskapsavlade hundar. De var till den grad överlägsna att man i Storbritannien lär ha inrättat en agilityklass där de inte får vara med, ABC-klassen (Anything But Collie).

If you can’t beat them, kick them out, som vi brukar säga i gamla Svedala.

Kanske blir det något liknande om jakttyperna av spaniel börjar sopa mattan med sällskapshundarna?
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida