Log in

Hård mun, igen
Hej,
Jag har en flattik på drygt två år som har startat på jaktprov en gång. Det slutade med en nolla då hon var alldeles för hård mot viltet. Hon tog ett rejält omtag och knäckte fågeln.

Jag har haft en del flattar tidigare, med mjuka munnar, så detta är en ny "erfarenhet" för mig. Hon är en dam med god självkänsla, hon lämnar gärna av till mig och släpper då direkt i min hand (med dummies), utan att vända bort huvudet och så vidare.

Sedan en månad har jag gått tillbaka och tränat "apport-håll fast" (inne träning, inkallning med apport) och att hon skall lämna av direkt inga varv runt mig etcetera.

Hon är också en sansad tik, helt tyst i passivitet och behaglig att arbeta med och för. Jag har valt att inte ta med henne på jakt för tidigt då jag är rädd för att hon blir "hetare" i sin mun gentemot viltet.

Tillbaka till vilthanteringen. Jag har gått tillbaka till rena lydnadsapporter och inkallningar. Är jag rätt ute? Hur ska jag kunna lägga ett sök och förvänta mig att hon levererar in vilt lika försiktigt som hon gör med dummies? Det känns svårt att gå till nästa steg så att säga.

Jag har definitivt ingen brådska och behöver inte forcera fram resultat på prov. Hon är bara en jättetrevlig tik som jag vill kunna starta och använda praktiskt i framtiden.
Med vänlig hälsning,
Maria.

Hej Maria!
Hårda munnar och hundar som ej kan vara tysta är bland det svåraste som finns att komma till rätta med. Detta beroende på att hunden antagligen inte har en aning om att den låter eller att den är hård mot viltet. Dessa egenskaper nedärvs och sitter starkt rotade i generna.

Tyvärr finns det inga säkra metoder som varar för evigt, men med tålamod kan det ge ett resultat som åtminstone kan fungera en period. Hur stort problemet är och hur ofta problemet visar sig beror på individen. Miljö och stress har en bidragande orsak, men utan anlag för hård mun får man inte en hund som tuggar.

En kastad apport som hunden ser falla ger ofta en starkare retning och skapar en större stress, vilket i sin tur gör hunden mer benägen att tugga i ren iver och glädje. Att avdramatisera apporteringen och lära hunden att det naturliga och rätta är att hålla fast snyggt och prydligt och komma raka vägen in för att lämna av, är ett bra sätt att försöka komma åt problemet.

Jag tycker att du är rätt ute, fortsätt träna henne att på ren lydnad apportera in till dig. Att få henne att förstå när och varför du blir missnöjd är lättare om apporteringsarbetet sker under ordnade former. När du tycker att ni är mogna, får du försiktigt öka svårighetsgrad samt avståndet på apporteringen. Använd tyngre dummies/vilt som är kompakta och ligger bra i munnen, samt att det vilt du använder alltid är fräscht.

När du börjar med söket igen bör du lugnt och fint gå ut och lägga apporter, inga häftiga motiverande kast som kan hetsa upp henne. Om du förhåller dig lugn under träningen smittar det förhoppningsvis av sig på din hund. När du anser att hon behandlar viltet väl och utan tuggning, kan du provocera henne med skott och kast.

Om du inte tycker att lydnadsapporteringen ger rätt resultat, är ett alternativ att blunda för vad du ser och fortsätt att jobba med henne. Detta råd är helt emot det jag tidigare beskriver, men vissa hundar kan bli bättre i munnen om de får riktigt svåra uppgifter med tung terräng och svåra apporter att jobba på. Ibland kan föraren genom sitt sätt att agera få fram hundens benägenhet till att tugga. Hunden känner att något är fel men har svårt att förstå, genom osäkerhet inför sin förare kommer stressen och problemet bli ännu värre.

Ytterligare ett alternativ är att du låter henne vila ett år och tar upp apporteringen senare. En ung hund kan ibland i sin okunskap och iver visa detta beteende utan att det behöver bli ett stort problem. Vi får hoppas att det är så i ditt fall.

Vissa hundar hanterar nyskjutet fräscht vilt bättre än de kalla och ofta dåliga fåglar som används på våra kallviltsprov. Skulle det vara så i ditt fall har du i alla fall en bra jakthund som du kan glädja dig åt.

Läs gärna svar i tidigare frågor: Knäcker fåglar ibland.
Lycka till!
Lena
Tillbaka


Hur stävja intresse för harspår och annat vilt?
Jag har en flat-tik på tio månader. Jag har bara haft henne sedan mitten av december, men tycker ändå att hon är duktig och relativt lydig utomhus. Men det är en bit kvar innan jag är helt nöjd med henne.

Det är min första retriever och hon ska användas till personsök och jaktprov.

Vi tränar mycket inkallning och stoppsignaler, men när det kommer till harspår blir hon som blockerad. Hon springer bara runt och nosar/spårar och är nästan omöjlig att kalla in. Vet att jag måste lösa detta på något bra sätt, men hur?

Jag har provat att springa ifatt henne när jag ropat en gång och hämta henne, men hon är mycket snabbare än jag. Dessutom är jag orolig att hon ska uppfatta det hela som en rolig lek. Har för det mesta lina på henne när hon är lös, men känner att det inte går att lura henne längre med linan. Det måste till något mer, men vad? Törs jag hoppas på bra träningstips av erfaret retrieverfolk?
Hälsningar,
Jessica med Freja

Hej!
Vad jag förstår har du inte haft hunden så länge och känner kanske inte till hundens tidigare erfarenheter. Har den lyckats med att jaga och spåra vilt på egen hand under en längre tid? En unghund som får valuta för sitt agerande får ofta starkare och starkare vilja att ge sig iväg. Den lär sig att jaga och blir mycket duktig på sin jakt! Till slut kommer hunden att sticka så fort inget annat bättre erbjuds.

Hur som helst måste du avdramatisera hennes intresse för hare och annat spännande i marken. Detta sker genom att du bestämt talar om vad du tycker om hennes förehavande och ger henne något annat bättre alternativ att syssla med.

Du måste lära dig att tyda din hund och förutse när och var den kommer att börja spåra. Sök upp platser där du vet att det finns mycket spännande viltdofter. Se till att dessa dofter blir så obehagliga att hon väljer att nonchalera dem, hon ska välja och finna att dina alternativ till sysselsättning är mycket bättre. Försök att under en tid presentera henne för så mycket spår och dofter av vilt att hon inte tycker det är så märkvärdigt. Varje gång hon visar intresse ska du hårt och bestämt tala om vad du tycker.

Fundera på hur du skulle reagera om din hund sprang ut framför en bil? Antagligen skulle du försöka att förhindra detta med all kraft och energi. Du reagerar säkert väldigt snabbt och bestämt! En olycka får inte ske! Du måste alltid vara alert och läsa hundens signaler för att kunna ingripa vid rätt tillfälle.

Genom att skapa egna situationer, kan du förutse vad som kommer att ske. Dra ett spår av till exempel kanin i det område du tänker träna. Ta fram hunden och låt henne se en markering falla, skicka henne att apportera. Skulle hon stanna upp vid spåret av kaninen kan du snabbt korrigera henne och mana på att hämta den markering hon var sänd för.

Alternativt är att exakt då hon stannar upp vid doften blåsa en stoppsignal samt kasta iväg en markering för att fånga hennes uppmärksamhet, skicka henne sedan med tecken att apportera.

Klarar du inte att på egen hand lösa detta problem, föreslår jag att du uppsöker en duktig och erfaren jakthunds-instruktör med tillgång till vilthägn.
Lena
Tillbaka


Valpdressyr
Kan man gå för fort fram om hunden spontant gör något bra som man befäster med riklig belöning? Saken är den att jag har en 15 veckor gammal cocker av utställnings typ, som så småningom skall jagas med är det tänkt.

Då vi bor på landet med hästar finns det stora frestelser i form av hästskit. Eftersom jag inte vill att hon skall kalasa på detta säger jag åt henne och det funkar bra så länge jag kan hålla ett "getöga" på henne. När hästarna skall ledas till hagen vill hon dock hänga på "i hasorna" för att snappa åt sig det som faller ur hovarna. Eftersom hon dels kan komma till skada genom att bli sparkad, och hon också blir belönad genom att få tillgång till den åtråvärda skiten, säger jag NEJ åt henne när hon följer efter.

Första gången blev hon ju paff att jag hindrade henne att följa, vilket medförde att hon satte sig och funderade (sitt/stanna kommandot är mycket väl rotat, och använder det när hon inte vet vad jag vill). Då jag kom tillbaka fick hon mycket beröm och snask.

Det var ju väldigt praktiskt, så nu sätter jag henne och beordrar STANNA. Jag lämnar henne för en promenad på cirka 30 meter, varav hälften är utom synhåll bakom en knut. Kan jag på detta vis förstöra något av hennes vilja att hålla koll på var jag är eller något annat viktigt? Jag gillar att ha med henne så mycket som möjligt, men vill inte förstöra något av förutsättningarna för framtida jaktdressyr (jag har väl redan ett handicap genom att inte ha valt en jaktvariant).

För övrigt undrar jag hur det är med JSK. Blir man "styvbroderligt" behandlad om man söker sig dit med en icke jaktvariant på spaniel, eller är det ambitionen att göra så mycket som möjligt med sin individ som räknas?

   Valpdressyr är inte fel om den går ut på att
   uppmuntra och befästa något som valpen gör mer eller mindre på eget initiativ.

Hej!
Om man uppmuntrar och befäster något som valpen gör mer eller mindre på eget initiativ, tror jag inte att man riskerar att gå för fort fram.

Problemet kan uppstå då man kanske omedvetet ställer krav på det man ”tycker” att valpen borde begripa. Man vänjer sig vid den lilla duktiga och timida valpen och tycker att den ska fortsätta att vara lika läraktig och duktig under hela uppväxten.

Är man lyhörd inför valpens utveckling och inte ställer orimliga krav tror jag enbart att det är nyttigt för hunden att den lär sig att lära.

Att du skulle förstöra er kontakt och förutsättningen för framtida jaktdressyr på grund av att hon inte får följa dig överallt låter långsökt. Hon kommer antagligen enbart att förknippa denna lydnadsdel som situationsbundet till hästarna och den platsen. Sen är det en intressant fråga om hon stannar kvar vid stugknuten för att du blir arg och uppför dig obehagligt just där, eller för att hon verkligen förstår kommandot ”stanna kvar”.

Under vilka omständigheter som helst har du funnit ett bra sätt att undvika hästskiten. Att hela tiden säga NEJ och FY till en liten valp är onödigt och skapar enbart frustration.

Har din hund de grundegenskaper och förutsättningar som krävs för att bli en bra jakthund, har jag svårt att tro att JSK (jaktspanielklubben) skulle uppfatta dig som mindre värd för att du inte har en ”jaktvariant”. Men för att få svar på den frågan är det bättre att du kontaktar klubben.
Lena

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida