Log in

Hund eller tik?
Hej vi står i dilemmat av att välja en tik- eller hanvalp.

Vi äger mamman till kullen och en av anledningarna till att vi har valpar är just den att vi ska behålla en valp själva. Från start hade vi bestämt oss för att det skulle bli en tikvalp, men nu när de växer, snart sex veckor, så har vi hittat en underbar hanvalp i kullen, ja hanarna över huvudtaget har en himla härlig karaktär.

Hur blir det för oss om vi väljer en hanvalp? Kan det fungera bra? Bör vi välja tikvalpen då vi ju redan nu har en tik? Vi har sådana kval eftersom vi aldrig tidigare ägt hane.

Rasen är golden retriever av det arbetande slaget, med sådana linjer som gör att de bara har det arbetsmässigt.

Meningen är också att vi kommer att hålla på med apportering med denna valp. Snälla, hjälp oss att ge lite riktlinjer i val av tik eller hanvalp!
Maria Andersson

Hej Maria,
Ingen kan råda dig bestämt i detta. Du är uppenbarligen medveten om de problem som kan uppstå om man har både hund och tik samtidigt. Men hur stora problemen blir beror till stor del på sådant som ingen annan än ni själva har koll på – vilken ordning ni har på era hundar, hur ni och hundarna bor och hur hundarna är.

Jag har själv haft både hund och tik samtidigt vid några tillfällen och inte tyckt det varit något större problem. Men har man små möjligheter att hålla dem åtskilda när tiken höglöper, eller om man till exempel har små barn som inte i det läget har vett att stänga alla dörrar extra noga, fungerar det givetvis inte.

Gillar ni en av hanvalparna, så behåll den och ställ in er på att lösa kommande svårigheter under löpning på ett sätt som kommer att fungera och som alla kan ställa upp på. Verkar detta inte realistiskt, välj en tikvalp i stället. Man ska hur som helst inte dra för höga växlar på vad en valp visar upp vid sex veckors ålder.
Sten Ch
Tillbaka


Vilken ras?
Jag är intresserad av att skaffa mig en stående fågelhund, har dock inte en aning om vilken ras jag ska välja. Jag har hittills endast haft retriever, men vill nu prova en hund som kan hjälpa mig på fjället.

Hur mycket skiljer sig de olika raserna från varandra, vilka förtjänster och brister har de generellt sett (jaktlust, mentalitet, sjukdomar etcetera)? Vad skiljer de kontinentala från de brittiska?

Slutligen, vad är viktigast att tänka på inför val av ras och linjer vid valpköp?
Anna

Hej Anna,
låt mig börja med att tala lite om skillnaden mellan brittiska (setterraserna och pointer) och kontinentala (vorsteh- och münsterländerraserna, breton, vizsla, weimaraner, spinone, bracco italiano, gammel dansk hønsehund med flera) fågelhundar.

Vorsteh – pålitlig mångsiding.

De brittiska raserna är mera specialiserade, det vill säga de är bara avsedda för fågeljakt. Av de kontinentala begär man dessutom att de ska kunna kortdriva klövvilt, spåra skadskjutet vilt, apportera hare, mink och räv med flera däggdjursarter och kunna utföra ganska avancerade vattenapporter. Ett undantag är breton, som på prov ska göra samma saker som pointer och setter.

De kontinentala hundarna är därför lite kraftigare och ofta tyngre än motsvarande brittiska raser. De har lättare för att sänka nosen under söket, något som på ett jaktprov för brittiska raser eller breton direkt klassar ner hunden. Man menar att en hund som rotar och går på markvittring arbetar för långsamt, nej högt huvud, full fart och vindburen kroppsvittring ska det vara!

De kontinentala raserna är de facto också generellt långsammare, vilket främst brukar märkas på öppna fält vid rapphöns- och fasanjakt. Ripjakten är dock lite annorlunda och jag upplever inte skillnaden lika stor där. En klok, erfaren och systematisk vorsteh presterar alltså lika mycket på fjället som en vindsnabb pointer.

Engelsk setter – svacka i söder?

Ur apporteringssynvinkel är de kontinentala hundarna oftast bättre, men jag har sett skickliga dressörer göra settrar och pointrar till utmärkta apportörer. Och har man som du en retriever och tar med den, behöver den stående hunden aldrig apportera, vilket är bra för stadgan.

De kontinentala hundarna är kända för att vara lite tuffare och jobbigare att dressera än de brittiska. Men det finns naturligtvis undantag åt båda hållen. Jag skulle dock vilja påstå att har man problem med ledarrollen ska man inte skaffa en vorsteh. Å andra sidan är en verkligt väldresserad och genomarbetad vorsteh någonting av det bästa man kan uppleva i jakthundsväg.

Friskheten vill jag inte uttala mig bestämt om och det tar lika lång tid för dig som för mig att kolla den saken med rasklubbarna. HD finns inom alla raserna, men inte i någon alarmerande hög frekvens inom någon av de stora och väl etablerade. Ögonen behöver du nog inte tänka på.

Irländsk setter – drabbad av förskräcklig farsot.

Däremot drabbas settrar, münsterländer, weimaraner och en del andra raser av en förskräcklig farsot, som jag vill kalla utställningssjukan. Det finns stammar av dessa raser som främst avlas för framgångar i utställningsringen, och dessa ska du naturligtvis sky som pesten. Värst är det för irländsk setter. Här kan jaktrasklubbarna hjälpa dig (det finns åtminstone i den irländska setterns fall dubbla rasklubbar, en jaktintresserad, SISK, och en utställningsfixerad).

Som alltid vid val av ras är det bäst att hålla sig till de stora och etablerade raserna. Sträv- eller korthårig vorsteh, pointer och engelsk setter. Jag vill dock infoga brasklappen att jag tycker att engelsksettern har gått kräftgång på senare tid, åtminstone i södra Sverige. Man har problem med bland annat ringning och på de sydsvenska jaktproven dominerar ofta pointrarna stort. Främst gör de naturligtvis detta av egen kraft – det finns för närvarande flera ruskigt bra pointrar – men en svacka bland settrarna hjälper nog också pointrarna att framstå i extra god dager. I norr Sverige finns däremot fortfarande en hel del bra settrar.

Pointer – ett säkert kort.

Valpvalet är alltid svårt. Naturligtvis ger jaktprovsmeriter alltid en fingervisning. Men å andra sidan tycker jag att man på proven främst belönar fart och stort sök framför lättfördhet och god lydnad i fågelsituationer. Jag tycker att det viktigaste är att hunden sköter sina fåglar på ett enkelt och självklart sätt utan att föraren behöver ingripa med stoppsignal. Är söket sedan stort och farten den rätta, så mycket bättre. Men den inställningen tycker jag inte att jaktprovsdomarna delar med mig.

Ska du bara jaga på fjället och inte bor i den kallaste delen av Sverige, rekommenderar jag i första hand nog en pointer. Vill du ha en mera allround hund och även jaga skogsfågel och själv har skinn på näsan i dressyrsituationen, ska du kanske i stället skaffa en vorsteh. Men se till att båda kommer ur en stam av mjuka och lättförda hundar.

Breton – intressant outsider.

Breton är en intressant outsider som absolut inte får glömmas bort i sammanhanget. Vill du ha en liten hund, är breton utmärkt. Välj ur en stam med danskt eller kontinentalt (franskt) blod, inte amerikanskt.

Jag vill absolut inte avråda från setterraserna, men jag tror att genomsnittsnivån för tillfället är högre bland pointrarna. Men tveka inte på en setter om du hittar rätt kull. Däremot har jag bara blivit besviken på de weimaraner och vizsla jag hittills sett.

Lycka till, skriv och berätta vad det blev och hur det gick!
Sten Ch
Tillbaka


En fråga angående wachtlar.
Sten, du skrev i ett svar på en fråga om vilken hund som var mest allround, att du hade tränat wachtlar som stötte hare och kanin och som satte sig i uppsprång. Fungerade dessa hundar även som vanliga wachtlar det vill säga drivning med skall i skogen på hare och rådjur? Eller du använde dessa hundar enbart till att stöta. Använde du signaler (pipa) eller de satte sig av sig själva?

Jag har själv en wachtelhane som jag tränat med signaler på visselpipa. Vi har tränat kontaktsignal, stanna/sittsignal och inkallningssignal, men han har lite svårt för stanna/sittsignal när det hoppar upp en hare framför honom.

Han jagar nästan uteslutande i skogsmark (nordöstra Skåne) med god tillgång på rådjur och hare och har lagom långa drevtider (5-10 min). Är rädd för att, om jag tränar för mycket med stopp/sittsignalen, att det inverkar på hans vilja att driva.

Hoppas du förstår min fråga/frågor.
Med vänlig hälsning,
Håkan Nilsson

   En wachtel ska ha ungefär samma anlag för    kontakt och lydnad som en fågelhund.

Hej Håkan,
jag använde mina wachtlar även på klövvilt, men inte förrän de var ordentligt injagade på småvilt, och det tog ett par, tre år. Vid småviltjakt vill jag minnas (det var 20 år sedan) att jag så gott som alltid använde pipan för att sätta dem i uppsprång. Men så småningom kunde jag sluta med det, eftersom de lade sig till med vanan att stå för fågel och hårvilt – kanske frukten av min ambitiösa stadgedressyr. I och med att de stod, kunde jag släppa ut dem mer i söket och de revierade med 50-75 meters bredd, stod hyfsat stadigt och reste bra.

Naturligtvis påverkar sådan intensiv och lydnadsbetonad dressyr det frimodiga söket under skogsjakt. Men det brukar gå över i takt med att hundens intresse för rådjur tilltar och den lär sig förstå skillnaden mellan de bägge jaktformerna. Min tik sökte verkligen rejält och drev länge på gamla dar, men när hon var ung och nydresserad på småvilt var det inte mycket med vare sig sök eller drevtider.
Lycka till!
Sten Ch

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida