Log in

Dual purpose
Hej,
Jag satt och läste igenom frågor och svar och såg till min förvåning att Sten Ch skrev att dual purpose golden skulle frågeskrivaren absolut inte köpa. Jag tycker att det vore bra med en förklaring till detta. Jag har en "dual" och undrar om jag skall lägga ner all träning med honom eftersom de inte verkar vara nåt att ha?
Micke

Hej Micke,
Synd att du inte anger vilket frågesvar det gäller. Då kunde jag kollat vad jag skrivit i just det fallet. Nu blir svaret mera allmänt hållet.

Det är svårt att rekommendera andra att välja hund. Jag blir då och då ombedd att göra det, och har då alltid som målsättning att vara så objektiv som möjligt. Med det menar jag till exempel att jag inte föreslår en ras bara för att den råkar vara min egen favorit. Jag väljer också att rekommendera stora och väl etablerade raser, som dominerar som jakthundar inom sina respektive områden.

Gäller det en retriever tvekar jag därför aldrig att rekommendera en labrador retriever. Jagar frågeställaren måttligt och ska ha hunden som jakthund för lite av varje och inte har som målsättning att vinna jaktprov, nöjer jag mig med att varna för rena utställningslinjer.

Är vederbörande däremot intensiv jägare med massor av fällda sträckänder på skottlistan varje år och ambitioner att visa framtassarna på jaktprov, rekommenderar jag en jaktlabbe.

Att jag i ett sådant läge även sorterar bort dual purpose beror naturligtvis på det enkla faktum att hundar som enbart avlats för jakt genomsnittligt har bättre jaktegenskaper än hundar som avlats för både jakt och utseende. Att jag har rätt i detta visar jaktprovsresultaten.

Observera dock att jag skriver ”genomsnittligt har bättre jaktegenskaper”. Givetvis överlappar typerna varandra. Den sämsta jaktlabben är naturligtvis inte bättre än den bästa dual purposehunden. Däremot är chansen större att man får en topphund om man väljer bland jaktlabbarna.

Där har du mitt principiella resonemang.

Vad gäller golden retriever har vi att göra med en stor ras som tyvärr är väldigt liten i jaktsammanhang. Antalet jaktgolden är få, och det var länge sedan jag själv såg någon som var verkligt bra. Det är anledningen till att jag rekommenderar jaktlabbe före jaktgolden när jag blir tillfrågad.

Det finns trots det säkert bra hundar bland dual purpose golden, och din kanske är en sådan. Men jag har också, och tyvärr alltför ofta, sett exempel på motsatsen. Det är anledningen till att jag inte rekommenderar dual purpose golden till en jägare.

Min rekommendation betyder alltså inte att jag är negativt inställd till den ras eller typ av hund du har. Alla hundköp är mer eller mindre lotteribetonade. Min ambition är att få presumtiva valpköpare att köpa sin lott i det lotteri där jag bedömer att vinstlotterna är flest.
Sten Ch
Tillbaka


Vidsökt pointer
Min pointer går för långt ifrån mig, för att jag ska tycka det fungerar i praktisk jakt. Att ta min pointer till skogsjakt skulle vara helt meningslöst! Jag har försökt med att kalla henne närmare mig på olika sätt. Dock verkar hennes lust att hitta vilt vara alltför stor. Hon smiter alltså inte i ordets egentliga bemärkelse. Vi har fortfarande kontakt med varandra, men på för stora avstånd. I fjällterräng kan det röra sig om 300 – 400 meter eller mer.
Vad göra?
Per C

  Ett piphalsband kan vara lösningen när söket är stort i täckt terräng.

Det väcks flera frågor när jag läser din frågeställning. Hur gammal är din pointer? Jag får en känsla av att du har en ung hund. Har du prövat att jaga med den i skog? Pointerns sök i öppen fjällterräng skall vara stort. 300-400 meter åt var sida är absolut inget onormalt, tvärtom kan man säga att det är ganska rastypiskt. Men kloka hundar brukar helt självmant krympa söket när de kommer till mer täckt terräng.

Därför tycker jag att, om du inte redan prövat på det, skall testa din pointer i skogen. En annan sak som är mer avgörande än vidden på söket hur användbar hunden är i skogsterräng är revieringen. En hund som revierar korrekt är inte svår att hålla reda på även om den går stort. Har den till exempel gjort ett slag till vänster och vänder rätt i vind så vet du ganska snart hur lång tid det tar innan hunden visar sig för dig på sin väg att göra sitt högerslag. Har hon inte dykt upp inom denna tid vet du att hon står och du vet också var du skall leta.

Har hunden inte denna reviering blir det svårare och då kan ett elektroniskt ”piphalsband” vara till hjälp. Dessa har blivit populära under senare år och går i korthet ut på att när hunden stannar ger halsbandet, efter en viss fördröjning, en pipande signal som underlättar letandet efter hunden. Signalen tystnar när hunden börjar röra sig. Så fattar hunden stånd som den självmant löser så tystnar alltså signalen.

När den allmänna lydnaden och ditt ledarskap stärks så kommer hennes vilja att hålla kontakt förbättras. Samma sak när det har jagats över henne mer och hon har insett att ert samarbete är nödvändigt för resultat så kommer hon hålla bättre kontakt.
Lycka till,
Britt-Marie
Tillbaka


Eldressyr
Hej,
Jag läste i tidningen Svensk Jakt, 4/02, en artikel av Sten Christoffersson. Artikeln uppskattades för sin saklighet och nyansering vad gäller användning av så kallade el-halsband.

Min fråga är om jag kan ha nytta av att använda mig av el-halsband för att vänja min hund (en fyraårig flat) av med sin dåliga vilthantering. Problemet har av någon anledning uppkommit vid tre års ålder, och jag vet inte hur jag skall få bukt med det.

Hunden knäcker viltet och är mycket väl medveten om att det den gör är fel, men likväl hör jag ofta ett "knak" när hunden är på väg in och är cirka 20 meter ifrån mig. Jag har försök "stressa" hunden till felbeteenden nära mig, för att då kunna rätta till det, men inte lyckats provocera fram det. Jag har försökt med kamouflerade ölburkar och liknande. Det räcker då alltid med ett litet "knak" och en tillrättavisning för att hunden skall bli försiktigare i sitt grepp, och felet är borta.

Min tanke är att om jag kan markera med ett elhalsband när hunden knäcker, kanske detta skulle få den att sluta. Frågan är hur jag i så fall skall balansera på ett bra sätt så att den inte förknippar obehaget med vilt generellt.
Jag vore mycket tacksam för synpunkter på detta.
Bästa hälsningar,
Per-Lage Götvall

Hej Per-Lage,
tack för vänliga ord om min el-artikel. Det är alltid trevligt att få feed-back från läsarna. Jag var lite skärrad när jag fick i uppdrag att skriva artikeln. Eldressyr är verkligen ett laddat (märkte ni vitsen?) ämne, och vad man än säger eller skriver om det finns det någon som inte tycker man är riktigt klok.

Denne någon har emellertid inte hört av sig till mig ännu, vilket känns skönt. Många har ringt och hört av sig och snarast varit positiva. Det verkar som om det behövdes en ganska uttömmande artikel i objektiv anda om eldressyr. Föreställningarna på detta område är många, men kunskaps- och erfarenhetsnivån låg.

För den som inte läst artikeln kan jag upplysa om att den mynnar ut i att el är ett mycket effektivt, men samtidigt riskabelt dressyrhjälpmedel. El, menar jag, ska aldrig användas i konventionell dressyr, men kan vara enda lösningen om till exempel en fågelhund inte går att hejda på annat sätt när den får upp hare eller ren.

El är alltså bra för avskräckning, inte för inlärning.

I ditt fall, Per-Lage, tror jag absolut inte på el. Jag kan förstå din tankegång – du vill avskräcka din hund från att knäcka vilt. Men det är inte den typ av avskräckning jag menar i artikeln. När man använder el för att avskräcka en hund från att rusa efter vilt är målet att få hunden att förknippa stöten med viltet och tro att det är farligt.

Därför kan man använda el för att avskräcka en fågelhund från att förfölja hare, som man inte jagar med den. Däremot kan man inte använda el för att hindra en fågelhund att gå efter fågel, eftersom man ska kunna jaga fågel med den. Om hunden bringas att tro att fåglar kan vara farliga genom att den förknippar stöten med fågeln, kommer den att blinka (= gå förbi fågel) eller, om det är en stående hund, bli mycket trög eller helt omöjlig i avancen. Om den över huvud taget vågar söka i marker där det luktar fågel.

Samma sak skulle sannolikt inträffa om du ”elade” din hund när den knäcker vilt. Förknippar hunden stöten med viltet den har i munnen, och det är risken överhängande för att den gör, lär den sig undvika obehaget genom att helt enkelt sluta ta vilt i munnen.
Då har du hamnat ur askan i elden!
Sten Ch
Tillbaka


Dags att ge upp?
Hej,
Jag har en treårig flattik. De senaste två och ett halvt åren har jag försökt jaktträna henne. Som jag uppfattar det har hon ingen samarbetsvilja, dessutom vägrar hon ta vilt.

Jag har gått många olika kurser för olika instruktörer. Jag kan få det hela att fungera någorlunda i hemmiljö utan störningar. Problemen visar sig så fort vi är i en kurssituation. Hon travar runt halvvägs ut till viltet, stannar och nosar på grästuvor. När hon kommer fram till viltet undersöker hon det noga utan någon vilja att ta upp det. OM hon förmås att ta upp det går hon i motsatt riktning och spottar ut det.

De kursledare jag gått för menar att problemet bara finns hos mig och mitt ledarskap. Jag har "köpt" det, och följt alla deras råd, men inget har förbättrats.

Senast fick jag höra att det beror på huruvida jag bestämmer mig för om det skall fungera eller ej. Visserligen menar de att hon kanske inte har de allra bästa genetiska förutsättningarna men att det går att åtgärda med träning.

Vad tror du? Jag känner mig nämligen desperat och funderar på om inte det bäste vore att hon helt enkelt får bli en sällskapshund.

Jag blir även ledsen att hela tiden få höra att detta är mitt fel, jag tycker att jag har gjort allt som står i min makt.
Hoppas du har något råd.
Eva

Hej!
Jag förstår att du känner dig desperat och kluven med alla goda råd som du får. Först av allt vill jag säga att du inte ska ta åt dig av påståenden att din hunds beteende beror på dig. Visst går det att förstöra en hunds intresse att apportera, men som du beskriver tikens agerande verkar det mer som att hennes genetiska arv inte är tillräckligt starkt.

En hund som är dresserad och tvingad att apportera kan aldrig utföra ett arbete av någon högre klass. Vid minsta motgång kommer hunden med all säkerhet att falla tillbaka till sitt gamla beteende.

Eftersom du har jobbat med henne i två och ett halvt år utan att det gett resultat, håller jag nog med dig om att det bästa för både dig och hunden är att ni ägnar er åt något annat.
Lena

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida