Log in

Stirrig setter
Hej!
Jag har en setter som jag använder jaktligt. Han är ung och oerfaren och nyss hemkommen från sin första ripjakt.

Ett problem blev tydligt. Han stressar upp något otroligt, framförallt när någon annan hund jobbar och han är kopplad. Var alla hundar kopplade var han lugn. Han skäller, skriker och är alldeles stirrig. När det väl är hans tur är han för okoncentrerad för att jobba bra. Har försökt lägga honom med mera för att få honom att slappna av, men det fungerar inte. Han har även fått bära dummies och träna apportering och lydnad.

Det går på så sätt att få honom fokuserad på annat en stund. Men samtidigt blir han ju trött av att vara så koncentrerad så effekten på fågelarbetet nästan blir detsamma. Har fått förslag på att använda citronella-halsband eller en tyngre apport som han inte kan greja med i munnen. Har Ni fler tips?
Marie

Ditt problem är inte direkt ovanligt och någon patentlösning har jag dessvärre inte. Du skriver att hunden stirrar upp sig i kopplet när någon annan hund är lös och när alla hundar var kopplade är han lugn. Är det så att han går och drar i kopplet samtidigt som han stressar? Då är det idé att se till att komma tilllrätta med det, för även detta bidrar till att öka stressen. Lydnadsövningar kanske inte gett resultat ännu men kan ändå vara rätt i längden.

Däremot kan man inte kräva av hunden att gå under "fot" kommando hela tiden, utan det räcker att han går vid sidan med löst koppel. Hunden bygger ofta vid jakt upp en stark förväntan att något intressant skall ske, som till exempel ripor i luften.

Jag får intrycket av att du jagat ihop med ett flertal hundar. Kanske har denna större grupp bidragit till det uppskruvade läget. Sedan bidrar det säkert att hunden är ung och ivrig. Att han sedan blir okoncentrerad och till sist så trött i huvudet att inget fungerar är inte alls ovanligt.

Mitt råd är att du försöker träna och jaga i ett litet sällskap, kanske med bara en eller maximalt två andra hundar till en början. Starta gärna jakten med att släppa din hund så att han inte hinner bygga upp stressnivån utan förhoppningsvis kommer "rätt" från början av dagen.

Ett annat råd om han stressar upp sig när han är i sällskap med andra hundar är att träna lydnad och apportering i grupp så han blir van vid andra hundars närvaro.
Britt-Marie
Tillbaka


Skogsfågeljakt
Jag har tänkt skaffa en ny hund och står då inför det svåra valet att välja ras. Jag har jaktmark där det finns hyfsat med skogsfågel och dessutom brukar jag åka och jaga ripa i fjällen en vecka om året.

Valet står just nu mellan pointer och vorsteh. Jag var och tittade på ett fältprov för pointrar och blev mycket imponerad av farten, vidden och mentaliteten, men hur bra kan man få en pointer att anpassa söket till förhållandena i skogen? Jag vill inte ha en hund där jag måste använda pip för att kunna hitta hunden på stånd i skogen.

Jag undrar även om man kan få en pointer att bli en duglig apportör/eftersökshund på land och i vatten? Vorsteh är naturligtvis "bättre" på apportering, men jag har inte tänkt delta som hundförare på en klappjakt.
Med vänlig hälsning,
Johan

Fågelhundar blir mångt och mycket vad vi gör dem till. Traditionellt brukar man anse vorstehn som den bättre skogshunden men det finns många brittiska fågelhundar som är utmärkta skogshundar.

Samma sak med apporten och viljan att gå i vatten, det varierar mycket mellan individer. Jag har själv haft flera pointrar som haft utpräglad vattenpassion och aldrig tvekat att hoppa i kallt vatten även under tjuriga förhållanden, medan andra kan vara mycket mycket känsliga för vatten och kyla. Även apporteringsviljan varierar och dressörens kunnande avgör till stor del resultatet.

Reviering är en viktig egenskap för skogsfågelhunden, viktigare än formatet på söket. Den välrevierande hunden är mycket lättare att hitta på ståndet än den som söker mer planlöst eftersom man då hela tiden vet var man skall leta efter hunden.

Det säkraste kortet är nog vorsteh, men har du fastnat för pointer så är det än viktigare att kontrollera föräldrarnas egenskaper beträffande reviering och kontaktvilja samt apport- och vattenpassion.
Britt-Marie
Tillbaka


Avkommebeskrivning
Jag satt och läste om mentaltest på retriever och min fråga är nu hur utbrett det är med Jaktlig avkommebeskrivning? Jag vet att det börjat komma igång bland flattarna, men hur är det med övriga retrieverraser? Precis som ni tidigare skrivit anser jag att MH och avkommebeskrivnig säger minst lika mycket om avelsvärdet som provresultat!

Det är riktigt som du skriver, Flatcoated retrieverklubben har för många år sedan utarbetat en test för sin ras, "retrievertest" eller "avkommebeskrivning". Den är mycket omfattande och framtagen som ett komplement till våra kallviltsprov. Testen ska ge en bild av resultatet av en kombination av två hundar (far och mor till valparna). Klubben riktar sig i första hand till uppfödare som vid till exempel en unghundsträff kan samla en kull valpar, och då bjuda in en av klubbens utbildade testledare. Det är en trevlig form av släktträff, samtidigt som man kan få viss information om hundarnas egenskaper.

De första testerna utformades och genomfördes för 15 - 20 år sedan. Sedan dess har flatklubben fortsatt att utveckla sin beskrivning av unghundarna. Under de senaste tio åren testas i genomsnitt cirka 20 kullar per år.

Golden retrieverklubben har även utarbetat en funktions- och mentaltest för sin ras. Funktionstesten är inte lika omfattande som flatklubbens avkommebeskrivning, men kan ändå ge en fingervisning av hundarnas apporteringsegenskaper. Mentalbeskrivningen kan liknas med den som utförs på Svenska Brukshundsklubbens Mentaltest (MH).

Goldenklubbens mentalbeskrivning är förhållandevis ung och i dagsläget är 507 avkommor testade från 56 hanhundar. Vad gäller funktionsbeskrivningen har jag ingen riktig uppgift. Men vill du veta mer kan du kontakta de olika rasklubbarna som du finner under Svenska Spaniel- och Retrieverklubbens hemsida www.ssrk.se.

De övriga rasklubbarna diskuterar att införa en typ av beskrivning, men i dagsläget är det bara flatklubben och goldenklubben som gjort slag i saken.

Alla tester som genomförs på hundar är bra, ju mer information vi kan samla desto bättre utvärdering kan göras. Men man måste lära sig att läsa testresultaten på ett för rasen riktigt sätt. Om vi jämför till exempel en retriever och en brukshund så skiljer sig deras testresultat avsevärt vid de olika momenten under till exempel en mentaltest. Det är ju rasernas specifika egenskaper som gör att vi arbetar med dem för olika ändamål.

Att mentalbeskrivning och avkommebeskrivning hos flatcoated, eller som hos golden funktionstesten, skulle säga lika mycket om hunden som ett jaktprov är inte sant.

Mentaltesten säger mycket om hunden som hund, men säger inte mycket om hur hunden är som apportör. En hund oavsett ras ska ha normal dådkraft och en stabil mentalitet för att den ska fungera både i det sociala livet och i den träning den är ämnad för.

Vid apporteringstesten beskriver testledaren hundens reaktion för dagen. Man beskriver bland annat hundens reaktion inför apportering, passivitet, skott, viltintresse, följsamhet och vattenarbete. En otränad och oerfaren hund har inte samma förväntningar som en tränad individ och kan aldrig till fullo mätas med en hund som till exempel startat på jaktprov.

Uppfödare, hundägare och framför allt avelsråd får ta del av testets resultat. Ju fler kullar efter en avelshund som testas, desto bättre utvärdering kan man göra på föräldradjuren. Beskrivningen är inte en merit för den enskilda hunden, utan en hjälp och ett komplement i avelsarbetet.

Jag hoppas att jag lyckats ge dig lite information och svar på dina frågor.
Lena B-K
Tillbaka


Byter apportgrepp.
Hej jag har en fråga.
Jag har en labbetik på ett år som jag håller på att träna till apportör.

Det är så att jag har ett problem. När jag till skickar ut henne på fritt sök och när hon har hittat en dummy och ska komma in till mig så håller hon ibland på att byta grepp om dummyn. Detta leder ibland till att hon tappar dummyn, när hon sen ska ta upp den så velar hon och liksom letar efter ett bra grepp om dummyn.

Hon håller bara på att byta grepp på dummyn när jag tränar henne i lättare terräng. Tränar jag i lite svårare terräng så fungerar allt felfritt.

Varför slarvar hon när det är lättare terräng och inte när det är svårare? Hur kommer jag till rätta med problemet att hon vill byta grepp på dummyn när hon ska komma in med den? Lär hon sig med tiden att ta ett bra grepp om dummyn direkt eller går det att träna bort?
Skulle vara väldigt tacksam för svar.
Med vänlig hälsning,
Martin Sköld

Hej!
Varför din hund slarvar när hon kommer nära dig eller när hon får kontakt med dig, tror jag beror på att hon anser att det mer eller mindre är klart med uppgiften att hämta dummyn. Du finns där och det är en trygghet för henne, hon tycker att hon i princip är "hemma" med sitt byte. I täckt terräng känner hon sig mer vilsen och behöver din trygghet och flockkänsla.

Detta beteende tyder på att din hund behöver dig och det är i sig positivt. Men för att hon ska förstå att du inte accepterar hennes slarv måste du på ett positivt sätt förklara vad du begär av henne.

Hon måste lära sig att hålla i apporten ordentligt, att du inte är nöjd förrän apporten är i din hand. Det verkar som hon är mycket lös i greppet vilket precis som du nämner, kan rätta till sig då hon blir säkrare och mer erfaren. Men det kan även befästas och bli till ett större problem.

Med risk för att vara tjatig, visar hon dig respekt och ödmjukhet? Är det du som är bossen? Gör hon allt hon kan för att vara dig dill lags?

Men hur förklarar man för en hund vad man vill? Det finns lite olika vägar att gå beroende på hur din hund är och hur er relation är.

Men jag utgår ifrån att detta enbart är en hund med lite slarvigt och löst grepp som egentligen gärna vill göra rätt.

Backa i träningen och återgå till träning inomhus. Detta för att ni i lugn och ro ska befästa ett beteende utan yttre störningar. Börja om som då hon var liten, rulla iväg en boll eller dummie, låt henne apportera och locka henne till dig. Skulle hon visa den minsta tvekan genom att tjafsa eller lägga ned apporten på väg in till dig, säger du till ordentligt.

Antagligen kommer hon inte riktigt att förstå varför du blev så konstig och missnöjd, men nu gäller det att utnyttja hennes osäkerhet och vid nästa apportering då hon greppar apporten måste du direkt överösa henne med beröm.

Det gäller att du spelar med ditt kroppsspråk så att hon kan upptäcka när du är glad eller missnöjd. Hon måste förknippa din glädje med att hon ger dig apporten direkt utan slarv. Var inte rädd för att ställa krav. Det kan även fungera genom att bestämt men milt sätta in apporten i hennes mun och träna "håll fast". Vet hon sedan vad detta betyder kan du genom kommando be henne hålla ett fast och stilla grepp på väg in till dig.

Träna inleverering genom att sätta henne med en apport i munnen, backa ifrån henne och gör en inkallning. Pröva att använda olika storlekar och vikter på apporten för att se om det ena eller andra går bättre. Ibland kan det vara en fördel att ta bort handtagen på apporterna för att undvika att hunden greppar och strular genom att bära i det.

För att lura henne att komma snabbare till dig utan slarv kan du försöka få henne att tänka på annat. Kasta två apporter, en framför och en bakom er. Skicka henne att hämta den först kastade. Eftersom det finns en till att hämta och den är bakom dig är hon tvungen att passera dig för att kunna nå den andra apporten. Se till att den först hämtade blir korrekt avlämnad innan hon får rusa efter nästa apport.

Även om hennes slarv enbart uppstår vid det fria söket är det grunden för inleverering som brister och detta måste tränas separat. När du tycker att allt fungerar igen kan du utmana med att lägga ut ett fritt sök. Om du lägger apporter på bägge sidor om en stig, kan du få hennes dragning till dig starkare precis som i övningen innan då du kastar en apport bakom en framför er.

Vad jag kan läsa av ditt brev är din hund mer lös i munnen än hård. Hon är dessutom ung, så genom erfarenhet och träning kommer hennes grepp att bli bättre. När hon fått vara med om höstens jakter kommer hon antagligen att inse att det gäller att hålla i den kanske skadade fågeln.

Men risken finns att detta slarviga apportgrepp blir en vana och kanske ännu värre då hon blir äldre och tuffare gentemot dig och sin omgivning. Därför gör du rätt i att stämma i bäcken direkt och inte acceptera ett slarvigt apportgrepp.
Lycka till!
Lena B-K

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida