Mest allround?
Hej
Jag undrar vilken ras som är mest lämplig till allround jakt, tysk jakt terrier eller wachtelhund?

Jag jagar i norra Blekinge och vi jagar det mesta. Det har blivit mest rådjurs jakt på grund av jaktlaget endast har haft tillgång till drever och tax.

Nu har rådjuren minskat och vildsvinen ökat och det ställer ju lite större krav på hundarna. Så min fråga är vad är vilken ras är bäst lämpad till jakt på rådjur, vildsvin och lite älg? Både tysken och wachtlen är ju bra eftersökshundar.
Mvh Stefan Berntsson

Båda fungerar, men för mig är wachteln det bästa alternativet. Den är ju egentligen en typ av fågelhund och är därför lättare att jobba med. Jag har själv tränat wachtlar att stöta hare och kanin och att då sätta sig i uppsprång för att sedan apportera på kommando, och även tränat wachtlar till att fungera som stående fågelhundar. Jobbar du med hunden bör du därför kunna få den komplett lydig så att den alltid håller bra kontakt och går att kalla in från drev.

Visst har jag träffat tyska jaktterrier med dessa egenskaper, men de har varit sällsyntare. En ytterligare fördel med wachteln är att du med en måttlig träningsmängd gör en wachtel till en bra apportör, kanske speciellt i vatten. Och en sådan har ju de allra flesta jägare stor nytta av. Förr behäftades wachteln med mycket sjukdomar (HD, ögon), men klubben har varit mycket framgångsrik i sin defektbekämpning och wachteln är nu lika frisk som de flesta andra raser.

Även mot bakgrund att du tänker ha hunden till vildsvin och älg tycker jag wachteln är det bättre valet. Med träning, erfarenhet och kanske lite tur kan man göra sin wachtel till en utmärkt ställande hund för båda viltslagen. Kombineras detta med lite klokhet och försiktighet snarare än dödsföraktande skärpa, kan en wachtel därför bli en utomordentlig vildsvinshund.

Men som så ofta när det gäller jakthundar är det hundens erfarenhet och dessutom inte sällan de rena tillfälligheterna som avgör. En lyckad start kan betyda allt. Därför är det sällan tillrådligt att släppa hunden på farligt vilt för tidigt, inte heller att hetsa den på till exempel inhägnade grisar eller nyflådda vildsvinshudar. Går det illa första gången kan det bli svårt att få "hund" av hunden.
Lycka till och låt mig få höra vad du valde och hur det sedan gick!
Sten Ch
<< tillbaka

Koprofagi igen.
Till Marie S angående din fråga om Koprogafi.
Vår äldsta hund hade samma otrevliga vanna att äta avföring vi fick då tipset att ge henne ananas. Sagt och gjort, under en vecka fick hon dagligen en skiva ananas till maten och problemet var löst för oss. Vi fick sen veta att det gick med papaya också dessa frukter innehåller tydligen något som hunden behöver vi har upprepat detta en gång sen dess.
Mvh
Bengt Svensson

Papaya är en mycket god frukt som odlas allmänt i tropikerna. Tyvärr finner man sällan någon verkligt god papaya i svenska butiker.
Foto: Sten Christoffersson

Ett mycket intressant tips, Bengt, tack för det! Normalt är jag alltid lite skeptisk till denna typ av till synes ”hemmagjorda” lösningar på olika problem. Men det finns också ett annat samband mellan ananas och papaya, och det ökar chansen för att de ska ha liknande egenskaper även i andra sammanhang.

Papaya innehåller nämligen enzymet papain (uttalas papa-in), som länge använts för att möra kött. Den som har en burk så kallat mörsalt stående i kryddhyllan ska nämligen se att det innehåller just papain. Ananas tillhör en helt annan växtfamilj (Bromeliaceae, dit även Vriesea, prästhavre och andra strutformade krukväxter som ska vattnas uppifrån hör – de är egentligen sydamerikanska regnskogsepifyter med förmåga att samla upp regnvatten, därav det annorlunda sättet att vattna dem), men innehåller likväl ett om papain påminnande ämne som jag glömt namnet på, men som har egenskapen att kunna möra kött. Varvar man till exempel utbankade biffar med ananasskivor i god tid före stekningen och gärna steker skivorna med biffarna, blir de verkligen möra.

Nåväl, om det nu finns ett sammanhang mellan papaya och ananas i två helt skilda sammanhang ligger det nära till hands att likheterna har samma orsak, det mörande (bindvävsnedbrytande) enzymet. Är det på det sättet, borde också en nypa mörsalt på maten avhålla hunden från att äta avföring. Eftersom mörsalt är godkänt att tillsätta människoföda kan det knappast vara någon risk för hunden att få i sig en nypa då och då. Jag skulle i varje fall inte vara rädd för att prova på mina hundar. Vad säger förresten vår hundmatsexpert Marie Sallander om saken?

Alltså, Mari S, och andra med hundar som visar koprofaga tendenser. Pröva papaya, ananas eller – mörsalt. Rapportera resultatet till www.birddog.nu, så publicerar vi dem.
Sten Ch
<< tillbaka

Hundsim.
Vi har en weimaraner som snart är 14 månader och som "avskyr" vatten. Vi strävar med att försöka leka henne till att tycka om detta element. Vi går på dressyr hos en erkänt duktig jakthundsinstrutör. Hans medicin är att ro långt ut på sjön och lugnt och fint släppa i hunden. Det ska vara så långt till land att den första panik och stress-simningen hinner gå över. Min hustru kom med idén att i så fall sätta på hunden flytväst. Det skulle kanske hjälpa vår hund att hitta rätt sätt att ta sig fram i vattnet. Weimaraner har annars en viss tendens att i början simma som en sjöhäst. Vad tycker du om dessa funderingar?
Thomas Roslund i Vansbro

Vattenglädje kan inte framtvingas.

Det är min absoluta övertygelse att hundar ska läras tycka om vatten under positiva former. Att ro ut på sjön och släppa i hunden – med eller utan flytväst – är därför inget jag rekommenderar. Visst kan det hända att den hinner komma underfund med att vatten inte är så farligt innan den är tillbaka vid stranden, men vad händer om den inte gör det? Jo, då har den en traumatisk skräckupplevelse i bagaget som är svår att komma över och som gör all fortsatt vattenträning i stort sett omöjlig.

Bättre är därför att locka hunden i vatten med hjälp av en apport (som i videon Fågelhundar del 1: Valpfostran & apportering), godis eller avundsjuka (en annan hund får apportera ur vatten framför nosen på weimaranern). Gå också själv ut i vattnet och locka på hunden.

Var nöjd med MINSTA framsteg. En hund som bara doppar tassarna dag ett och dag två tar ytterligare ett steg ut och så vidare, kommer förr eller senare att börja simma. Jag vill minnas att jag utvecklar ämnet mer i min bok Fågelhundar – dressyr & jakt. Vad det i grund och botten handlar om är att hunden inte fattar vad en vattenyta är och blir mer eller mindre skräckslagen när den brister under tassarna. Får den då bara tid på sig att inse att det inte är något farligt, utan tvärtom faktiskt ganska kul, blir den snart hemtam i det nya elementet. Tvingar man den, blir det däremot lätt som med ett barn man tvingat äta till exempel blodpudding; skräcken och avskyn kan sitta kvar hela livet.

Beträffande själva simtekniken är det så att hundar ofta simmar a là sjöhäst i början, men efterhand som de lär sig behärska tekniken, går det allt bättre. Jag tror inte flytvästen avkortar denna process, däremot kan den bidra till att göra hunden osäker i vatten.

Men även erfarna hundar kan plasksimma på ett högst ineffektivt sätt, speciellt när de har bråttom. Ivern förstör tekniken. Många hundar simmar på det sättet till apporten, men lugnt, plaskfritt och effektivt tillbaka med den. Särskilt gäller detta korta vattenapporter och det kan därför vara bra för deras teknik om de ofta tränas med långa vattenapporter.
Lycka till i det våta!
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida