Gnager på allt.
Hej.
Jag har en labradorhane med ordentliga jaktlinjer och utan utställningslinjer som nu är snart fem månader gammal. Problemet är att när jag är borta så gnags det utan dess like på inredningen, möbler och annat som tycks smaka gott. När jag är hemma är det precis som om tankarna att gnaga vore som bortblåsta och han sköter sig exemplariskt. Jag tycker mig ha provat allt från tuggben till fysprej men utan resultat. Jag har sedan tidigare en labbehanen som nu är snart tre år och har under denna tid aldrig upplevt något dylikt.
Önskar gärna något bra tips på hur man räddar sitt hem från en bäver.
M.v.h.
Anders

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig nämnvärt, Anders. Men jag vet precis hur du har det. Jag hade en gång en sådan hund; en beagle som tuggade sig fram genom livet och vars konstant arbetande tänder skonade intet. Dessutom hade han en utsökt smak och föredrog alltid en antik stol framför en från IKEA…

Vissa valpar gnager som din, men lyckligtvis slutar de flesta när de blir vuxna. Jag är säker på att det finns många som läser denna spalt som haft liknande problem. Vad har ni gjort för att rädda ert hem undan vandaliserande hundkäkar? Har ni några bra tips som kan hjälpa Anders?
Sten Ch
<< tillbaka

Jakttid på rapphöns.
Finns det någon som kan svara på varför jakttiden är så olika för rapphöns och fasaner?
Inga Fredriksson

Det som i första hand bestämmer hur lång jakttiden för en art får vara är artens biologi, det vill säga när den kan jagas utan att föryngringen störs. Varje art får en sådan biologisk ram, inom vilken jakttiden ska ligga. Redan när det gäller denna biologiska jakttidsram är det en viss skillnad mellan fasan och rapphöna. Rapphönan, som till skillnad från fasanen är en i landet naturligt förekommande art, är bättre anpassad till vår korta sommar. Kycklingarna växer snabbt och är utvuxna betydligt tidigare än fasankycklingarna. Jakten kan därför börja tidigare.

Detta gäller för övrigt i än högre grad våra andra ”helsvenska” hönsfåglar – järpe, orre, tjäder, dal- och fjällripa – och jakten på dessa börjar ju också något före rapphönsjakten och långt före fasanjakten. I dag börjar rip- och skogsfågeljakten 25 augusti, rapphönsjakten 16 september och fasanjakten 1 oktober.

Fram till för några år sedan började fasanjakten först den 16 oktober, och knappast någon jagar fasan första lovligdagen nu för tiden. Själv rör jag inte mina fasaner (mer än möjligen någon enstaka gammeltupp) före början av november. Däremot jagar jag gärna ripa 25/8 (fast jag skonar naturligtvis då de små kycklingarna från omlagda kullar) och rapphöns den 16 september.

Även när det gäller den bortre gränsen för jakttiden finns det skäl att skilja mellan fasaner och rapphöns. Rapphönsen bildar par redan i februari, mars och bör därför inte kunna jagas då. Fasanerna är lite senare av sig (och de bildar ju heller inga par). Först i april börjar tupparna ta revir och äggläggningen kommer sällan igång förrän i början av maj (även om jag funnit en fullagd kull så tidigt som 30/4).

Men denna, den biologiska jakttidens bortre gräns, utnyttjas inte fullt ut. Som framgått ovan är den biologiska jakttiden endast en ram inom vilken den verkliga jakttiden förläggs. Från naturvårdsverkets sida är man mera rädd om rapphönsen än fasanerna (inhemsk art versus en inplanterad). I de län där rapphöns över huvud taget får jagas görs därför jakttiden kortare, dels för att färre ska fällas, men sannolikt också för att de ska få vara bättre i fred under den svåraste delen av året, vintern. Därför slutar rapphönsjakten redan 31 oktober, medan fasanerna är lovliga till och med januari i hela landet, även där de inte finns.

Det finns emellertid möjlighet att få licens att jaga rapphöns november månad ut. Såvitt jag vet är det fortfarande länsstyrelsernas naturvårdsenheter som utfärdar dessa licenser. Men för att få en sådan licens måste man bedriva en ganska omfattande utsättning av rapphöns. Jag har för mig att det krävs att man sätter ut minst 100 rapphöns för att man ska beviljas licens.
Sten Christoffersson
<< tillbaka

Växtvärk.
Jag har en elvamånaders chesapeake bay retriever som besväras enormt av växtvärk. Vilken typ av foder bör han äta? Just nu får han Nutro 22/12 för att inte växa för snabbt och för att hålla hans enorma energibehov på en lägre nivå. Jag tycker inte att växtvärken har blivit bättre mot när han åt foder med högre protein-/fetthalt. Är det rätt att ge honom foder med låga halter av fett och protein?
MVH Maria

Hej Maria!
En hund som växer behöver äta ett väl sammansatt foder som täcker hela dess näringsbehov. Detta kan ges antingen som ett så kallat högenergifoder (hög koncentration av protein och fett), eller som ett så kallat normalenergifoder (lägre koncentration av protein och fett). Ges högenergifodret, ska hunden äta en relativt liten mängd av detta, medan normalenergifodret utfodras i större mängd. Om man ger så mycket mat att hunden håller sig slank, får den ofta i sig ungefär lika stora mängder protein och fett sammantaget eftersom man ger mindre av högenergifodret och mer av normalfodret.

Man kan ge ett foder med lite eller mycket protein utan att det har någon inverkan på skelettutvecklingen, förutsatt att man inte ger ett foder med så lite protein att det ger bristsymptom. Det som däremot kan inverka negativt på skelettet är om hunden hålls tjock under uppväxten, eller om man ger extra av framförallt mineraler utöver ett helfoder. Min rekommendation är alltså: Håll hunden smal, ge inte extra av exempelvis Kafomavit eller liknande preparat, ge bara helfodret och inget godis, inga matrester eller liknande så att du har full kontroll på exakt vad hunden får i sig.

Precis som du märkt själv, spelar det alltså ingen roll om du ger hunden ett hög- eller lågproteinfoder för växtvärken. Har hunden en redan uppkommen skada i skelettet, kan denna inte botas av rätt utfodring. Man kan däremot lindra en åkomma så att den inte blir värre genom att utfodra som jag angivit ovan.
Marie
<< tillbaka

Handtecken.
Hejsan!
Vi har två tollare, som vi har börjat träna i apportering men vi är lite osäkra på vilka handtecken samt visselsignaler, som man bör använda (ni rekommenderar) för att inte förvirra hundarna med för lika tecken på olika saker. Tecknen vi har funderat över är sitt, ligg, inkallning, stanna med flera.
Tack,
Janne och Petra

De handtecken man vanligen använder är följande:
Stopp- och/eller sitt/liggsignal – armen rakt upp.
Inkallning eller kom närmare – åt sidorna utsträckta armar.
Gå åt vänster/höger – armen utsträckt åt vänster respektive höger.
Gå längre ut – armen höjs rakt upp och fälls kraftfullt framåt samtidigt som man verbalt ger kommandot ”Längre ut!”
Visselsignalerna brukar vara:
Inkallning – flera korta signaler i snabbt tempo.
Startsignal – en kort signal.
Stopp och/eller sitt/ligg – en lång signal.

En del tränare använder en kort, kraftig signal för stopp/sitt i stället för den långa signalen. Tanken bakom är att hunden reagerar snabbare på en sådan signal. Den lyder då mera momentant, och ett sådant tvärstopp ser ju snyggare ut på jaktprov. Den långa signalen brukar snarare resultera i en inbromsning, vilket naturligtvis inte ger domaren samma goda intryck.

Spanielförare och allt fler som tränar stående hundar brukar också använda skott som sittsignal. Hunden sätter sig med lite träning blixtsnabbt i skottet, och det tycks som om det även här är signalens korthet och tydlighet som gör reaktionen så momentan.

Alla hundar bör dessutom läras att sitta/stanna eller åtminstone stanna upp för ett par sekunder för att markera (retriever) när en dummy eller ett vilt kastas. Det där med att stanna till ett ögonblick gäller om hunden ligger ute på apportsök. Sedan den markerat ska hunden fortsätta med sin ursprungliga uppgift och inte ta den nyss kastade apporten förrän på kommando.

Mer om olika signaler och handtecken och hur de lärs in kan du läsa om i någon av mina hundböcker, Fågelhundar – dressyr & jakt eller Jakthundar, eller se på någon av de videofilmer i apportering som jag och P&B Broadcast producerat. Du kan köpa både böcker och videor på www.birddog.nu.
Lycka till med apporteringsträningen!
Sten Ch
<< tillbaka

Valpfoder igen!
Hej Marie,
Valpfoder anpassade för stora raser marknadsförs med bland annat argumentet att kalk- och fosforhalten är anpassad, det vill säga lägre än i motsvarande vuxenfoder. Är denna typ av valpfoder lämplig för en retrievervalp?
Anita

Hej!
Valpfoder anpassade för stora raser innehåller ibland lägre kalcium- och fosforhalt än för andra raser, men det finns också foder med högre halter av dessa mineraler. Det finns idag inga vetenskapliga belägg för att vare sig dessa högre eller lägre halter av kalcium och fosfor foder skulle vara bättre för skelettutvecklingen än andra valpfoder.
Med vänlig hälsning,
Marie

  << tillbaka

 
Startsida