Log in
Varför står inte hunden?
Hej!
Jag har en engelsk setter hane på ett år och åtta månader efter mycket meriterade föräldrar och med redan meriterade kullsyskon. Jag har haft en engelsk setter tidigare. I litteraturen om träning av stående fågelhundar står mycket om liggträning, eftergångsproblem, apportträning och så vidare, men inte mycket om vad som är lämpliga övningar så länge hunden inte står. Vi tränar huvudsakligen i skog och alltid med "pip", några gånger också på fjället. Han har presterat ett cirka 15 sekunder långt stånd för ripa, varefter han reste och gick måttligt efter. I skogen skallar han när han stöter fågel, vilket händer kanske två gånger per skogsrunda, och av pipsignalen vet jag att han åtminstone inte då stått i över åtta sekunder, troligen bara gått rakt på. Han förföljer i regel mycket måttligt och låter sig lätt läggas och lugnas. Söket sker i högt tempo och mycket intensivt med god kontakt även om det vill bli lite väl stort emellanåt – och det är oftast då han skapar sina, av mig okontrollerade, fågelkontakter. Rapphöns utsatta i bur har han markerat kort stånd för, men när jag inte hållit honom i lina har han velat gå upp i direktkontakt ganska omedelbart. Jag har också lika resultatlöst försökt med övningarna i "scent pointing" som man hittar på Rospigans hemsida.

Hur ska jag göra? Skapar jag problem för framtiden med mina skogsövningar eller ska jag fortsätta med dem och hoppas på att han så småningom ställer sig fastare? Är det bättre att invänta någon slags allmän mognad och under resten av denna höst bara hålla på med grunddressyr, apportträning och så vidare? Min förra hund stod tämligen fast vid samma ålder.
Hälsningar,
Roffe

Hej Roffe!
Vi kan till en början nog utesluta att hunden genom arv saknar ståndsinstinkt. Jag tror att han helt enkelt har lagt sig till med en dålig vana som det nu gäller att bryta. Han saknar tillräcklig respekt för fågeln. Det kan också vara så att "pipen" har blivit en del av det mönstret, så ta av den.
Det kan vara problem med att jaga in en unghund i skog på grund av att situationen ofta är oöverskådlig och därmed är det svårt att korrigera hunden. Det kan vara långt mellan fågelkontakterna och under långa perioder trycker fåglarna dåligt.
Att träna på rapphöns i bur vill jag bestämt avråda ifrån eftersom fågeln ej då uppvisar ett naturligt beteende. Vad "scent pointing" innbär vet jag inte men att överhuvudtaget använda sig av artificiella metoder vill jag avråda ifrån. De lämpligaste fåglarna för din träning är ripa eller rapphöns.

Mitt råd är att du över vintern fortsätter att befästa grunddressyren och apportträningen. Fåglarna börjar vid den här tiden bli samarbetsovilliga och inte lämpliga för din unghund.

I mars eller ännu heller i början av april brukar riporna bli "snälla" speciellt om vädret är soligt och fint. Försök ordna träning i viltrika marker, vilket inte alltid är samma marker som har gott om fågel på hösten. Låt din hund gå i ett begränsat sök så att du hela tiden har den under uppsikt. Ser du att den drar an så kan du med rösten varna hunden – detta råd gäller bara i detta speciella fall. Har du tur räcker detta. Stöter hunden, ta tillbaka den och lägg den på uppflogsplatsen med näsan mot vinden. Låt den ligga några minuter och tänka över sina synder och framförallt koncentrera sig på vittringen. Därför skall du i denna situation varken berömma eller prata med hunden. Fortsätter stötandet efter några sådana övningar kan du öka trycket på hunden genom ett ännu mer bestämt uppträdande.

Till slut vill jag trösta dig med att säga att du inte behöver vara orolig. Ditt "problem" är betydligt lättare att komma tillrätta med än det motsatta, hundar som står mycket tidigt, eftersom dessa riskerar att uppvisa andra oönskade sidor som kan vara betydligt svårare att komma till rätta med.
Britt-Marie
Tillbaka


Spårträning.
Hej,
Jag har en flatcoated retrievertik som är fem månader gammal. Jag planerar att både köra lydnad och "bruks"(spår) med henne. Jag vill även träna för jaktprov samt eftersök och lägga blodspår. Vad jag nu undrar över är: Spelar det någon roll vilken spårträning man börjar med, blod- eller personspår? Ska viss tid gå mellan träningarna så här i början eller? Min "gamla" flat-tik körde jag båda varianterna med. Skillnaden var dock att jag började mycket senare med denna träning (vid 1,5 års ålder). Den tiken var min första hund. Nu känner jag mig mycket motiverad att börja träna tidigare, men vill ha goda råd från er med erfarenhet. Det är ju viktigt att inte gå fram för fort heller.
Vänligen,
Liselotte Nordensten med flat-tjejen Mimmi

Det är lätt att vara oerhört träningssugen då man har en ny valp. En sak du kan tänka på är dock att det faktiskt brukar vara bra att ta det lite lugnt så att du inte tränar alltför mycket med den lilla valpen, och framförallt inte alla aktiviteter på en gång. Lagom kan vara att träna lite lydnad (5-10 minuter per dag) och ännu mindre spår (ett eller två korta spår per vecka). Jag tror inte man kan säga att det måste gå någon viss tid mellan träningarna i början, huvudsaken är att hunden upplever träningen positiv och orkar koncentrera sig. Lägg upp en stegringsplan så att du tränar olika länge, olika tider på dygnet, i olika terräng, med olika belöningar och så vidare. Använd din fantasi för att utveckla och variera träningen.

Då det gäller olika typer av spår, finns det ingen som säkert vet vilket man bör börja med, personspår eller blodspår. En del hävdar nog att man inte ska blanda dessa båda överhuvudtaget för att hunden inte ska blanda ihop begreppen av misstag någon gång. Lär man hunden att följa två olika sorts spår finns alltid en viss risk att hunden kan missuppfatta det vi vill att den ska göra. Jag anser att en hund kan läras båda spårtyperna, hundens begränsningar ligger oftare i dess förare än i hunden kapacitet. En hund som lärs att följa båda spårtyperna kan eventuellt få olika signaler för olika spårtyper. Till exempel kan det vara bra att ha spårsele vid människospår medan man använder ett brett halsband för blodspår. Man kan också ha olika ritualer då man ska börja spåren. Jag har själv börjat med människospår till mina hundar. Detta avger lite mindre dofter än det för hunden troligen ”stinkande” blodspåret. Man bjuder alltså mindre vittring i början för att hunden ska koncentrera sig. Börjar man med blod först kan det finnas risk för att hunden inte bryr sig om att följa bara människospår senare. Det kan säkert gå bra att börja med vilken spårtyp man vill om man är tillräckligt duktig som förare. Man sätter ju hunden på ett spår som den ska följa, sen är det bara en skillnad på om det är människovittring, blod- eller viltdoft i spåret.
Marie Sallander
Tillbaka


Träna med bock.
Hej,
Min labrador apporterar gärna och duktigt dummies, och nu tycker jag att det är dags att hon lär sig apportera träapportbockar också (vi ska tävla i lydnad). Problemet är att hon nästan aldrig bär trägrejer utan att tugga på dem. Hon gör det bara när det är väldigt ojämn vikt, så att hon får svårt att balansera föremålet. Jag har ännu inte vågat försöka med trä, hur ska jag introducera apportbocken? Vi har apporterat med metallapport, och det går mycket bra
Med vänliga hälsningar,
Maja

Jag vet inte hur du har lärt in apporteringen med dummies, men ska träningen med apportbock ske systematiskt bör du lära in en så kallad lydnadsapportering. Har man tränat in lydnadsapportering på ett positivt sätt vet din hund vad som förväntas av den och felbeteende undviks. Apporteringen indelas i fyra delar, vilka tränas var för sig.

Dessa fyra delar är:
1. Att springa ut
2. Att greppa apportbocken
3. Att inleverera
4. Att lämna av
Att springa ut mot en apport innebär sällan så stora problem, särskilt om apportbocken kastas. Pröva att lägga ut apporten ibland, på olika avstånd och i olika terräng.

Att träna hunden på att greppa apportbocken kan innebära att kommendera apport då hunden sitter vid din sida, se till att hunden håller träapporten stilla medan du smeker hunden på hakan och nedåt halsen. Hunden ska alltid hålla apporten (och detta ska ske utan någon tillstymmelse till tuggning) tills du säger loss. Nästa steg kan vara att röra sig i högervarv med kopplad hund på vänster sida och under rörelse kommendera apport. Vitsen med att röra sig i högervarv är att du då hela tiden rör dig från hunden, vilket gör att hunden oftast bjuder upp apporten mot dig. Vitsen med att röra sig med kopplad hund är att hunden sällan tuggar då den är i rörelse så här under kontroll. Låt hunden bära apporten under rörelse, tillåt återigen inget tugg. Du lär på detta sätt in rätt beteende och visar hunden vad du vill.

Då du rör dig i cirkel med hunden i koppel och tränar apportgreppet (som beskrivits ovan) kan du börja med att backa från hunden. Detta blir en början till inlevereringen. Har du en lydig hund kan detta även göras med okopplad hund. Se då till att hunden inte tuggar eller börjar leka med apporten. Detta är ett arbete som du kräver att hunden ska göra, ingen lek! Däremot ska du se till att det ni tränar tillsammans blir mycket positivt och trevligt.

Då hunden ska avlämna träapporten kan du till en början låta hunden avlämna utan något krav på att den t ex ska sätta sig vid sidan som vid lydnadsprov. Sätt dig gärna ner och ta emot den med stora famnen. Beröm och smek hunden över hela kroppen. Låt hunden bjuda upp till dig och ta därefter apporten genom att säga loss. Så småningom kan du lägga in ett sitt-kommando då hunden ska sitta vid sidan eller framför dig.

Om du på detta grundliga sätt tränar apporteringen, ska inte föremålet i sig vara ett så stort problem. Då du tränar med apportbock, köp en ny som inte är tuggad på tidigare. En redan söndertuggad apport inbjuder till mer tugg. Min erfarenhet är att tunga träapporter hålls mer stilla. Börja därför din träning med en tung träapport, men träna senare in samma saker med en lätt apport. Ha naturligtvis aldrig en träapport som leksak i andra sammanhang.
Lycka till!
Marie Sallander

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida