Är bollhämtning skadligt?
Kasta bollar är något som de som tränar brukslydnad
är förtjusta i. Min fråga är om jag som även
tränar jakt kan använda bollar och dylikt vid bruksträning?
Jag har hört från flera håll att det skulle skada jaktträningen.
Till saken hör att jag har problem med att min hund "tuggar"
och ibland krossar vilt.
Tacksam för svar,
Lotta
Hej Lotta!
Min uppfattning är att hunden kan skilja mellan vad som kastas
som belöning (i detta fall en boll) och när det är apportering.
Ett exempel: Då du tränar själva snabbheten i en inkallning,
kan du då hunden är på väg mot dig som förare,
kasta bollen bakom din rygg för att få upp hastigheten på
hundens inkallning. Hunden får springa och ta bollen, och sen
kommer den med bollen till dig och lämnar av som vanligt. Hunden
får ju inte springa iväg och tugga eller gräva ner bollen,
utan ska bjuda upp den till dig. Samma boll eller en dummy kan vid ett
annat tillfälle kastas som en vanlig apportering, och det brukar
inte betyda att hunden krossar eller tuggar på viltet.
Att hunden tuggar på vilt kan bero på flera saker, exempelvis
att den är lite för stressad i sitt arbete. Redan i hemmet
kanske din hund börjar ladda då han ser dig klä
på dig jaktträningskläderna, ta bilen med alla dummies,
och sen möter du hela träningsgänget i skogen. Kanske
har du sen låtit hunden få väldigt mycket synintryck,
fått sitta och se på då många apporter fallit,
du kanske har kvackat då du kastat apporterna. Har
man själv bara en hund, är det vanligt att man går ut
och tränar och då låter den apportera alldeles för
många apporter. Jag har en tumregel där man med en het hund
kanske bör låta den apportera en av tio dummies eller fåglar
för att skapa andra förväntningar än att rusa på
varje apport. Övriga apporter kan du själv hämta. Du
kan också lägga ut apporter i vind (så att det blåser
motvind på det ställe där hunden ska börja söka),
sedan gå och hämta hunden. Genom att hunden tvingas att använda
näsan, lugnar den ofta ner sig, vilket kan resultera i ett bättre
apportgrepp.
Kanske tuggar hunden på vissa vilt bara? Det finns mer tuggvänliga
vilt, ofta små fåglar som kajor och skator, och är
detta problemet, så får du träna mer lydnadsapportering
på just dessa vilt. Man kan också pröva att sätta
vingar av ett vilt på en dummy. Detta kan ofta vara en bra övergång
mellan att ta ett helt vilt och en dummy. Mitt förslag är
att du tränar ren lydnadsapportering i koppel eller inomhus, och
ser då till att hunden håller ett mjukt och fint grepp.
Börja med dummies och gå sen över till vilt. Senare
kan du träna hundens apportering lös ute, men inte nu i början.
Med vänlig hälsning
Marie Sallander
<< tillbaka
Eldressyr plågsamt och onödigt eller
Har läst en hel del på working-retriever.com. Det verkar
vara mer regel än undantag att dressera sin retriever med hjälp
av elhalsband i USA. De börjar redan från sex månader
om jag förstått saken rätt. Vad kan man säga om
den metoden? Är den plågsam och onödig för djuret,
eller är det som förespråkarna säger, den minst
plågsamma av träningsmetoderna. Diskuterar man detta med
amerikaner säger de ju att ingen träningsmetod är helt
utan obehag/korrigering och att eldressyren är överlägset
som inlärningsinstrument. För mig låter det grymt och
känslokallt, men det kanske är för att jag vet för
lite. Har aldrig sett el användas i praktiken. Vad säger ni?
Tacksam för svar/diskussionsunderlag.
Tack på förhand,
Billan
Det
blir ett långt svar, men jag kan nog inte säga det kortare.
Jag tror faktiskt att det är mera undantag än regel att retrievertränare
i USA använder el. Undantagen är just de som du kommit i kontakt
med via working-retriever.com. Proffstränare och utpräglade
jaktprovstävlande amatörer använder nog el till inemot
100 procent, men de är i minoritet. Själv har jag kontakt
över nätet med jägare med såväl stående,
stötande som apporterande fågelhundar over there och bland
dem är eldressyr snarast impopulärt. Anledningen till eldressyr
av jaktprovsretriever är att man kräver en otrolig precision
på proven. Hunden ska ta en rak linje på kanske ett par
hundra meter till en apport och minsta avvikelse från en snörrät
linje genom terrängen innebär minus hos domarna. Till träning
av sådant lämpar sig den fjärrkontroll som ett elhalsband
utgör naturligtvis utmärkt. Med sändaren i hand behärskar
man hunden fullständigt. Halleluja!
Men detta ger ingen jakthund! En bra jakthund ska naturligtvis vara
dressyrmässigt genomarbetad, men den måste dessutom kunna
ta egna initiativ. Eldressyr av den typ man tillämpar på
retriever i USA dödar alltför lätt hundens initiativförmåga
och kreativitet.
Men det är bara en aspekt av det hela. Alla som jobbat med bra
jaktretriever vet att hundarna är oerhört följsamma och
lättpåverkade. Anledningen är naturligtvis att brittiska
tränare och jägare i snart 150 år har avlat på
hundar som med minsta möjliga dressyrinsats kan fås att prestera
det mesta möjliga. Börjar man tillämpa eldressyr på
dem äventyrar man detta avelsarbete. Hur ska man kunna urskilja
lämpliga, följsamma avelsdjur om de inte får tillfälle
att visa upp sin följsamhet, utan mer eller mindre tvingas till
lydnad av en zappande förare med fjärrkontroll i handen? Man
kommer snarare att avla på hundar som är tuffa nog att våga
arbeta med fart trots ett ständigt hot om en strömstöt.
Efter vad jag hört är amerikanska labbar också mycket
hårdhudade jämfört med de hundar vi föredrar.
Men
Låt oss för den skull inte ta all heder och ära av eldressyren.
Först och främst är elstöten inte så rysligt
farlig. Obehaglig, skulle jag kalla den efter att på eldressyrkonferensen
i Stockholm häromåret ha satt på mig ett halsband och
känt efter. Vid lägsta styrka kändes det som om en ollonborre
eller humla landade på min hals och kröp på bara skinnet.
Vid högre styrka tilltog obehaget, men jag har varit med om värre
saker hos tandläkaren. Dessutom är sensationen kortvarig.
Detta hindrade dock inte vissa av konferensdeltagarna att tala om elchock
och de visade sig därmed besitta samma sublim kontroll över
sina språkliga uttrycksmedel som den genomsnittlige kvällstidningsjournalisten
Jag tror att elhalsbandets effektivitet till stor del ligger i sensationens
oförklarlighet. Hunden kan inte relatera den till något som
den är genetiskt programmerad att förstå innebörden
av. Jag har någonstans skrivit att samma hund som käckt ger
sig i strid med en grävling, försträckt ryggar tillbaka
vid mötet med en dammsugare. Kända, reella faror uppfattas
som mindre farliga än det okända, om det än är helt
ofarligt. Många av oss är räddare för att gå
genom en mörk skog än på en mörklagd, trafikerad
landsväg utan reflexer.
Och nu till elhalsbandets verkliga fördelar
Jovisst finns de. Obehagets oförklarlighet gör att hunden
försöker relatera det till något. Det måste ju
finnas en orsak. Om en fågelhund stöter på en hare
och försöker förfölja den och i samma ögonblick
får en kyss av elhalsbandet, är det troligt att
hunden ser haren som förklaringen till obehaget och slutar förfölja.
Träffar den på en ny hare, gör ett nytt försök
och råkar ut för samma sak, blir den övertygad om att
harar på något outgrundligt sätt kan förorsaka
utvärtes halsont om man försöker jaga dem. Resultat:
hunden förföljer inte fler harar, den har snabbt, nästan
smärtfritt och effektivt blivit harren. Observera att det hela
bygger på att föraren är helt passiv och till en del
också på att hunden inte har några tidigare, positiva
upplevelser av harjakt. Den som först fyar hunden för att
den ränner efter haren och sedan trycker på knappen om hunden
inte lyder, lär hunden att det är föraren som ligger
bakom. Då kan den få för sig att jaga hare i smyg.
Men
Skulle man däremot med hjälp av eldressyr försöka
få samma hund att låta bli att rusa efter fågel, är
man farligt ute. Uppfattar hunden att obehaget har med fågeln
att göra, blir den viltskygg, trög (om det är en stående
hund) och vägrar kanske att resa fågel och då är
man illa ute.
Det stora felet med elhalsband är inte halsbandet i sig självt,
utan alla de felaktiga sätt det kan användas på.
Sten Ch
<< tillbaka
Dårlig viltbehandling.
Jeg har en ung golden tispe, som behandler viltet dårlig. Til
hun var 9 månader var det aldri skader på viltet. Hun har
stor arbeidsiver, og var tidlig på et slikt nivå, at jeg
syntes det var forsvarlig å stille henne på jaktprøve.
På den første prøven gikk alt glimrende, til hun
fant et reir med fuglunger. Etter dommerens anvisning, ble hun nektet
å søke videre i området, og ble irettesatt med et
kraftig NEI 2-3 ganger. Den neste fuglen hun hentet inn var litt klemmt,
den neste var flat.
Etter dette har vi ikke klart å bli kvitt problemet. Vi kuttet
å trene med vilt, men nå er hun til tider hard på
dummiene. Hun klemmer dem ikke lenger, men bytter tak, og biter til.
Å trene en hund frem til EK tar tid og krever mye. Flere har sagt
at har du først fått problemer med hardt bitt, er det umulig
å bli kvitt. Vi har valgt å ikke ta henne med på praktisk
jakt, på grunn av at vi ikke vet helt hvordan det vil virke på
henne. Det rare er, at hvis jeg ber henne "Ta pent" før
hun plukker opp apporten, ja så gjør hun det, og viltet
har ingen skader.
Finnes det håp?? Hvordan skal jeg trene henne da??
Hilsen Line og Spica
Hej Line !
Apporteringsproblem av olika slag är nästan alltid svåra
att lösa. Mycket på grund av att det alltför lätt
uppstår missförstånd mellan hund och förare. Dessutom
kräver korrigeringar av en hund med vilt i mun både känsla
och en mycket god "timing" hos dressören.
Du beskriver din tik som en individ med stor arbetsiver. Det är
bra att hon är arbetsvillig, men om arbetsvilligheten övergår
i alltför stor iver eller stress, så är det inte alls
ovanligt att detta kan ge sig uttryck i hård mun eller tuggning
av vilt.
Stressen och tuggandet kan naturligtvis också uppstå i situationer
där hunden korrigeras för saker som den inte riktigt "förstår".
En av de vanligaste "förvärvade tuggninsorsakerna"
kommer ofta fram i samband med slutfasen av inlevereringen och i avlämningssituationen.
En hund med stor arbetsiver vill ofta snabbt bli av med apporten för
att få komma ut och söka igen och redan här kan tuggningen
vara ett faktum. Släpper den dessutom apporten och kanske kommandot
"håll fast" inte riktigt är befäst, kan en
kombination av hundens osäkerhet i avlämningssituationen och
eventuell förarirritation också bidra till att förvärra
tuggandet.
Mitt råd blir därför att i första hand försöka
få din hund att varva ner lite och att du själv tänker
på att uppträda lugnt. Ge din hund tydliga signaler och kommandon
som du vet att hon förstår. Din tik är ung så
du har inget att förlora på att gå tillbaka några
steg i krav och träningsintensitet. Bygg upp kontakten och skapa
ett bra förtroende.
Jag tror dessutom att du är inne på rätt spår
genom att arbeta med ren "lydnadsapportering", gärna
med hjälp av lugnande ord som "ta pent". Utför dessa
övningar i lugn miljö, gärna inne. Lär tiken hålla
apporten både sittande och under förflyttning. Korrigera
tiken lugnt och med kända kommandon, om apportgreppet blir oroligt
eller till synes hårt. När detta går bra kan du förflytta
dig ut i skog och mark fortsätta övningarna där. Ett
annat måste är att tiken ovillkorligen kommer raka vägen
in med apporten, det vill säga att inkallningen måste fungera
utan problem.
Hård mun är i många fall troligtvis en ärftligt
betingad egenskap. Hundar som notoriskt tuggar och förstör
vilt är så gott som omöjliga att göra något
åt. Att använda spikapporter eller andra mer eller mindre
sofistikerade "tortyrredskap har mig veterligen aldrig fungerat
och är dessutom rent djurplågeri.
I rent jaktliga sammanhang kan vissa hundar förvärva en hård
mun eller börja tugga på vissa vilt på grund av olika
negativa erfarenheter. Till exempel kan en hund som används mycket
som apportör vid kråk- och vitfågeljakt av ren självbevarelsedrift
börja klämma livet ur nypande och hackande fåglar. Samma
hund kan dock apportera fasaner och änder och annat matnyttigt
vilt helt korrekt.
En del hundar kan vara irriterade av allt dun som en nyskjuten ringduva
släpper ifrån sig och tugga just på detta viltslag,
men apportera allt annat på rätt sätt. En vanlig varning
är att inte låta den unga oerfarna hunden för tidigt
och utan en bra grundutbildning komma i kontakt med skadeskjutna fåglar
av ovan nämnda viltslag.
I ditt fall Line, tror och hoppas jag att din hund faller under den
första kategorin hundar som nämnts och att det därför
finns hopp om att kunna, åtminstone till viss del komma till rätta
med problemen. Det krävs dock en god portion tålamod och
här som i nästan all annan dressyr är genvägar ofta
senvägar.
Lycka till
Lasse Johnsson
Alla fält utom gröna måste fyllas i.