Könsbunden nedärvning?
Jag är spekulant på engelsk setter. Har ringt runt för
att finna den rätta uppfödaren och valpkullen. En uppfödare
som jag så när bestämt mig för att tinga valp hos
sade dock en märklig sak som jag inte riktigt förstod. Tikens
bröder är inte bra jaktligt och därför togs beslutet
att ingen hane ur den kullen skulle få valpar.
Det här förstår jag inte; den aktuella tiken är
ju syster till ovan nämnda bröder. Bör man verkligen
ta valpar efter henne då? Är arvsgången könsbunden?
Hur fungera det egentligen? Vi tycker ju att valpköpet är
en ganska stor "affär" och vill vara så säkra
som möjligt. Tiken verkar väldigt trevligt och har första
pris på jaktprov. Tack så mycket för hjälp.
Gunnela
Hej Gunnela.
Har gått och tänkt på svaret till denna fråga
ganska länge då den inte är så enkel som den låter.
Därför har jag dröjt med svaret ett tag men jag hoppas
du ursäktar.
Givetvis är inte själva anlaget för det ena eller det
andra könsbundet men det finns andra saker som påverkar anlaget
som är det.
Till
exempel talas det ofta om skotträdsla som varande ärftligt.
Detta är helt fel! En upplevd händelse kan aldrig vara ärftlig.
Däremot är vekhet och överkänslighet ärftligt
eftersom de är egenskaper. Dessa egenskaper, i det här fallet
negativa, gör det oerhört betydelsefullt hur hunden introduceras
till skott. Görs det på ett korrekt och lugnt sätt blir
hunden inte skotträdd. Görs det på ett för snabbt
och abrupt sätt blir hunden troligen skotträdd då dess
temperament inte klarar detta. Det är alltså temperamentet
som är ärftligt och inte skotträdslan. Då tikar
många gånger är något mjukare än hanhundar
betyder detta att med en stam med för dåligt temperament
(veka) blir fler tikar skotträdda än hanar.
Andra saker som påverkar tikar och hanar olika är könsdriften.
En hane med "för många hormoner" upplevs som jobbig
och svårdresserad. Den kan ha väl så bra apportlust,
arbetslust och dresserbarhet som en annan, duktig hane men den blir
aldrig lika bra. Dess intresse för det motsatta könet bryter
hela tiden dess arbete och vilja att lära och den blir helt enkelt
splittrad mellan två intressen. En översexuell och tikfixerad
hane gör man bäst i att kastrera. Numera är det ju tack
och lov lovligt även om många reagerar negativt inför
det. Jag kan inte förstå varför. Vi kastrerar ju nästan
alla andra husdjur så varför inte hundar som förorsakar
problem? Hunden/tiken blir "som ny", jag lovar. Håll
bara efter den de första fyra månaderna tills hormonerna
stabiliserat sig. Håll in på maten och motionera mer. Därefter
lever hunden precis som vanligt, slank och fin - och gladare!
Även tikar kan ha en jobbig hormonnivå. Det kan yttra sig
i en besvärlig skendräktighet, ett tjurigt temperament och/eller
obefogad övervikt med mera. En tik som blir skendräktig efter
varje löp, får mjölk och "valpar" bör
behandlas. Diskutera med veterinär och vidtag alltid åtgärder.
En tik med hormonproblem mår dåligt och har inte något
bra liv. En sterilisering kan ändra allt och du får en helt
"ny hund". En tik med ovan nämnda problem jobbar mycket
dåligt och blir ofta utdömd som jakthund.
Jag har nu beskrivit tre saker som påverkar arbetet negativt på
det ena eller andra sättet. Man bör aldrig avla på hundar
som bär på dessa egenskaper då de är starkt ärftliga.
(Slå nu inte ut bra avelsdjur för att en enstaka individ
i stammen bär på ett dåligt anlag, det är stammen/linjen
som helhet jag talar om.)
Egenskaper är alltså inte könsbundna medan saker som
påverkar egenskaperna kan vara det. Om du ska köpa din engelska
settervalp vill jag inte råda om annat än då det gäller
avel. Har du tänkt att avla vidare så avråder jag å
det bestämdaste. Ska du ha en bra jakthund och väljer en valp
av det kön som brukar bli bra så ser inte jag några
hinder till köp.
Jag hoppas mitt svar kan hjälpa dig och önskar dig lycka till!
Inger E
<< tillbaka
När börja träna?
Hej!
Jag har en fieldspanielvalp på sex månader (tik) När
är det dags att börja jaktträna den? Vi har just börjat
valpkurs, och tränar också hemma. Hon är ganska omogen,
skäller och skuttar mest omkring när vi tränar fot med
mera.
Hälsningar Malin
Det är alltid väldigt svårt att
säga när det är dags att börja jaktträna en
valp, eftersom den ena valpen inte är den andra lik. Bäst
är att pröva sig fram för att utröna när det
kan vara lämpligt att sätta igång på allvar. Två
förutsättningar måste dock vara uppfyllda:
För det första ska lydnaden vara så god att du utan
att bråka med valpen/unghunden kan få den att hålla
sig inom håll och stoppa på kommando även om det finns
någonting i närheten som frestar. För det andra ska
valpen visa intresse för träningen. Det går inte att
tvinga fram ett sök, det måste finnas hos hunden och den
måste tycka det är kul att söka. Sedan är det ditt
jobb att skola söket så att det blir lagom stort, marktäckande
och så vidare, och utan att påverka hunden med så
starka medel att den tappar lusten att söka. Det är alltså
fråga om en balansgång som går ut på att låta
hundens spontana jaktglädje blomma ut inom av dig fastställda
ramar. Slutresultatet ska vara en hund som helt automatiskt håller
sig inom dessa ramar med bibehållen spontan arbetsglädje.
Börjar du för tidigt eller är för hård, riskerar
du att förstöra spontaniteten i söket, är du för
släpphänt och oprecis i ditt sätt att föra hunden
är risken i stället att hundens jaktglädje tar överhanden.
Hundens temperament och följsamhet spelar därför mycket
stor roll för slutresultatet.
Sten Ch
Alla fält utom gröna måste fyllas i.