Följdfråga, mentala och jaktliga egenskaper.
Tack för ditt svar Marie!
Jag upplever att det är mycket okunskap om retrievers mentalitet och svårt att får reda på mer om detta. Vid jaktprov får man en prisvalör som anger kvaliteten på hundens arbete för dagen men på MH (MH=Mentalbeskrivning hund enligt brukshundklubbens modell) får man enbart beskrivet och ingen "bedömning" om vad som är bra eller dåligt för en retriever. Jag har enbart sett protokoll från SBK:s MH där det beskrivs hur hunden reagerar i olika situationer och min egen erfarenhet är mentaltester hos Rolf Johansson som beskriver de olika egenskapern (tillgänglighet, kamplust-jakt, kamplust-social, temperament, försvarslust, skärpa, nervkonstitution, dådkraft, hårdhet, skottreaktion) med poängsättning vilket sammanräknas och summan anger om hunden anses godkänd eller inte. Det är enkelt att testa hundarna men svårt att utvärdera resultatet, som du skrev. Är det olika intensiteter vi vill ha fram hos olika raser men finns det någon "mall" för retriever?

Hej!
Vi har idag jaktproven, som enligt reglerna ska vara till gagn för avelsarbetet. Att enbart sätta en total prisvalör på utfört arbete ger endast en vägledning om ifall hundens prestation varit god eller inte. Priset säger ingenting om hur hunden egentligen har betett sig i de olika momenten. Om vi seriöst menar att vi vill använda jaktproven till ledning för avelsarbetet, måste vi använda så kallade intensitetsskalor med egenskapsbedömning. De specialklubbar som ansvarar för olika fågelhundsraser måste gemensamt bestämma vilka egenskaper man anser viktiga för sina hundar i en jaktlig situation. Alla egenskaper som är viktiga vid jakten ska också bedömas vid jaktprovet. Dessa egenskaper ska sedan överföras och bedömas vid ett jaktprov.
Under en period är det ofta bra att enbart registrera vad hunden gör i olika situationer, det vill säga utan att sätta en bedömning på vad hunden gör. Denna registrering ska ske på ett särskilt utformat protokoll med kryssrutor med olika svarsalternativ för exempelvis jaktlust, apportgrepp, inleverering, simsätt eller vattenpassion.
Då vi registrerat hundar på detta sätt under kanske ett år, ska materialet samlas in och databearbetas av en person som kan bearbeta denna typ av data. Sådan personal finns exempelvis vis Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Efter en utvärdering kan man eventuellt gå in och lägga koefficienter på de egenskaper man anser vara av störst vikt. Alla egenskaper kan alltså få en viktning (koefficient) som man multiplicerar egenskapens värde med, och då kan varje jaktprov få en poäng. Man skulle även kunna redovisa prestationer från olika avelshundars avkommor genom att visa hur avkommorna skiljer sig från rasens medelvärde i olika egenskaper. Dessa visas på ett bra sätt genom så kallade spindeldiagram, där man lätt kan se och välja avelsdjur efter de egenskaper de ger till sin avkomma. Man måste återigen dock komma ihåg att det INTE är en enskild hunds prestation på prov som egentligen visar att den är en god avelshund, utan det är avelshundens avkommors prestationer som avgör om föräldradjuret är en god avelshund. En god avelshund har alltså avkommor som presterar bra resultat på jaktprov.
Alla fågelhundstyper har troligen olika mallar för vad som är ett önskvärt beteende, men innan vi bestämmer oss för hur det ideala beteendet bör se ut, är det oftast bra att under en tid endast registrera spännvidden av beteenden. Jag kan därför bara ge några synpunkter på hur jag personligen anser att en retriever bör vara mätt med de i Svenska Brukshundklubbens (SBK:s) mentaltest valda egenskaperna. En hund som har mer av en egenskap, kanske också kan klara sig med mindre av en annan egenskap, och ändå vara bra som jakthund. Man kan också omforma eller göra tillägg på SBK:s mentaltest för att den skulle passa ännu bättre olika jakthundar (som exempelvis Golden retrieverklubben gjort). Svenska Spaniel- och Retrieverklubben har också gjort ett förslag till egenskapsregistrering.
SBK’s mentaltest testar följande och dessa intensiteter är enligt min bedömning bra för en retriever:
Dådkraft (= hundens förmåga att övervinna rädsla). Bör vara stor, eftersom hunden då ofta är en säkrare hund som dels ej behöver bli rädd så ofta, men som dessutom kommer över rädslan relativt snabbt.
Skärpa (= aggressivitet). Bör vara liten, eftersom retrievern ej bör visa aggressivitet varken i kontakt med andra hundar, människor eller djur. En tänkbar situation då retrievern bör visa skärpa är ändå då den ska apportera en skadskjuten fågel. I övrigt kan man nog påstå att retrieverns skärpa bör vara liten.
Försvarslust (= hundens benägenhet att försvara sig själv, flocken eller reviret). Bör vara liten hos en retriever.
Jaktkamplust (= hundens vilja att leta efter och förfölja ett byte). Bör vara stor hos en retriever, annars vill den ej söka efter skjutet vilt.
Social kamplust (= hundens engagemang i bytet). Bör vara tillräckligt stor så att den bär hem bytet till föraren, men får ej övergå i att hunden biter sönder, skäller på eller äter upp bytet.
Nervkonstitution (= hundens förmåga att reagera på ett ändamålsenligt sätt i olika situationer). ”Goda nerver” mycket viktigt för en god retriever, till exempel förmåga att koppla av vid vila och reagera rätt vid en jaktsituation.
Temperament (= hur livlig hunden är, graden av snabbhet i uppfattningsförmågan). Viktigt att hunden är snabb i att uppfatta i en jaktlig situation, men det får ej slå över så att hunden blir ”nervig”. Hundar med ett lågt temperament har man mindre nytta av jaktligt sett, de är ofta för långsamma vid jakt, men kan vara mycket bra som exempelvis spårhundar.
Hårdhet (= hundens benägenhet att skapa bestående minnesbilder av lust/olust). En retriever bör vara relativt vek socialt sett (mot sin förare), vilket ofta gör den lättdresserad. Detta brukar vi kalla ”vilja att vara till lags”. Hunden ska ändå ha självförtroende, så att den kan vara relativt hård fysiskt sett. En alltför vek hund kan dock för alltid komma ihåg att en skadeskjuten and bet till vid apportering, och kanske därför inte vill apportera mer. Har den veka hunden en stor jaktlust övervinns oftast denna vekhet med jaktlusten. Har man en hund med mindre jaktlust kanske vi då önskar en något hårdare hund, som trots att anden bet den en gång ändå vill fortsätta apportera vid nästkommande jakter.
Tillgänglighet (= om och hur hunden söker kontakt med främmande människor och med föraren). Stor tillgänglighet är en typisk retrieveregenskap, även om den ibland kan bli överdriven om hunden vill fram och hälsa på varenda människa man möter.

Jag vill här nedan också visa några vilka egenskaper en rasklubb respektive specialklubb valt att testa för retriever.
Golden retrieverklubben testar i sin kompletternde funktionsbeskrivning även:
Apportering - engagemang, grepp vid upptag, grepp vid bärande, inlevereringen.
Minnesförmåga – att komma ihåg en utkastad apport, förmåga att ta sig ut och undersöka, apportera.
Viltkontakt – reaktion.
Passivitet vid annan hunds arbete.
Vatten – att gå i vattnet, simteknik.
SSRK’s (Sv Spaniel och Retrieverklubbens) egenskapsregistrering (med ett protokoll med kryssalternativ) har testats på vissa håll i landet. Där ingår följande:
Apporteringens olika delar – apportgrepp, inlevereringen, avlämningen.
Vatten – effektivitet, fart, simteknik.
Sökarbete – systematik, vidd, fart.
Markeringsförmåga.
Passivitet.
Skottreaktion.
Allmänt uppträdande, koncentrationsförmåga.
Samarbetsvilja.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att man i SBK:s mentaltest, i Golden retrieverklubbens funktionsbeskrivning och i SSRK:s jaktprov ofta mäter samma saker, men man kallar det vid olika namn. Jag tror att man genom att lära sig mer om andra hundgrenar ofta kan lära sig oerhört mycket och då också få en större ödmjukhet inför nya sätt att testa och utvärdera våra hundar.
Marie S
<< tillbaka

Hunden spårar och kissar!
Förstår inte min hund. När han spårar så kissar han ett par gånger i början. Bara skvätter litet. Kan det vara så att spåret är för lätt ? När jag avbryter med ett NEJ så slutar han. Försöker även hitta annat bus. Är det vatten i närheten så försöker han hoppa i. Han är 20 månader och av retrieverras.
Lalla

Hej!
Min uppfattning är att en hund som har en stor spårmotivation, och vet vilken smaskig belöning den ska få då spåret är slut, inte har tid att springa runt och kissa. Utan att ha sett hunden kan det vara svårt att exakt veta varför han kissar då han spårar, men det kan röra sig om att han inte riktigt vet vad han ska göra eller att ni har en konflikt er emellan. Hur många spår har du egentligen lagt till honom? Förstår han vad han ska göra? Har ni mycket konflikter i det övriga livet just nu? Kanske finns kvarstående aggressioner från eventuell olydnad då ni ska spåra? Då du säger nej då han kissar, ökar troligen konflikten er emellan.
Pröva att börja helt från början med spårträningen, lägg ett 30 meters spår som han ej får se läggas ut, lägg ett stort läckert köttben på slutet. Låt spåret ligga en timme, låt hunden sen ta spåret. Var tydlig men mjuk mot honom, säg inte nej om han kissar utan nonchalera detta. Sätt på spårselen, för handen neråt marken och låt hunden göra jobbet. Ryck ej i linan, korrigera eller prata helst inte. Beröm eventuellt lugnande om han spårar bra. När han hittar köttbenet ska det vara julafton. Låt honom få ha benet, beröm och klia honom långs hela sidan, visa att han gjort årets prestation och att du är sååå nöjd. Låt honom sen bära hem benet och få det att tugga på. Gör ett nytt spår en eller ett par gånger i veckan, med långsamt ökande svårigheter i spårets längd, vinklar, föremål, bloduppehåll (om du gör blodspår), spårets liggtid, vind och så vidare. Hunden måste hela tiden ha en stark motivation att spåra och att hitta belöningar i eller i slutet av spåret. Detta görs med spårföremål som hunden antingen gillar att äta, apportera eller leka med. Då du lägger belöningar i spåret, använder vissa godis medan andra tar klövar eller föremål hunden gillar. Du kan lägga flera apporter i spåret och ha ”julafton” flera gånger då du spårar. Då hunden ska fortsätta spåra kan du säga loss, och så får den jobba för nästa apport. Kom ihåg att då och då gå tillbaka i träningen så att hunden ibland gör lätta spår som varvas med svårare jobb.
Det viktiga är att du inte bråkar på hunden utan driver upp hans inneboende lust att arbeta för att finna det du lagt ut i spåret. Lycka till!
Marie S

  << tillbaka

 
Startsida