Log in

Springern springer för långt bort.
Min jaktspringer Molly är idag precis ett år. Vi har just flyttat ner ifrån Norrland för att mötas av en liten vanekrock om hur man har hunden i stan. Hittills har jag tränat grundlydnad och tänkte nu skruva åt kraven några snäpp.
Nu ställs jag inför ett problem som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla. Tyvärr verkar jag ha lärt henne ett felaktigt beteende (inte ställt några högre krav!) när hon är lös. Hon har fram till sitt första löp, som är slut vilken dag som helst, hållit sig inom 25-30 meter - ALLTID. Men har på de tre senaste dagarna sprungit ut 75 meter vid tre tillfällen. Helt oacceptabelt eftersom hon på det avståndet inte har en sådan lydnadsnivå att hon kommer in direkt när jag ropar. Jag hoppas att det är hormonnoja!
Jag känner att jag måste ha ett frihetsmoment med "hopp och lek" när hon får koppla av och nosa runt, men att detta ska kunna avbrytas direkt. Men... när hon nu ska gå över och börja fälttränas, hur ska hon förstå att det nu är jakt och inte lek?
Är det "bara" att drilla in kommandona tills de sitter och träna in grundlydnaden så att hon gör rätt varje gång INNAN jag släpper henne igen? Samma sak på dessa rutinmässiga rastningspromenader, ska jag kräva hennes uppmärksamhet till l00% även då? Jag har inte tillgång till någon inhägnad tomt där jag kan släppa henne för rastningen. Jag kanske gör detta till ett problem när det egentligen handlar om att jag inte har en tillräcklig lydnadsnivå på henne?
Ledsen över att det blev så pass långt!
Mvh,
Johan W

Jag tycker du har rätt i din analys av problemet, Johan. Att hon kilar iväg 75 meter och sedan kommer tillbaka när hon vill är naturligtvis oacceptabelt. Eftersom det bara hänt tre gånger ska det inte vara så svårt för dig att komma till rätta med saken. Träna lydnad - den behöver visst bli bättre - och se till att hon inte springer så långt ifrån dig.
Efter ett tag ska det räcka med ett "NEJ" eller en grymtning från dig för att hon ska hejda sig och hålla sig nära även under rastning. Timingen är viktig; nejet ska komma just som hon får någonting i kikaren som kan få henne att dra iväg. Din egen uppmärksamhet är alltså mycket viktig!
Du har också rätt när du skriver: "Jag känner att jag måste ha ett frihetsmoment med "hopp och lek" när hon får koppla av och nosa runt, men att detta ska kunna avbrytas direkt. Men... när hon nu ska gå över och börja fälttränas, hur ska hon förstå att det nu är jakt och inte lek?"
Detta kommer av sig själv om du säger "hopp och lek" och låter henne springa omkring som hon själv vill, dock med bibehållen kontakt. Du behöver inte kräva hundra procents uppmärksamhet, men hon ska naturligtvis hålla god kontakt även då och framför allt ska du vara uppmärksam och beredd att genast ingripa om något skulle inträffa, till exempel att hon stöter på vilt eller får för sig att dra iväg.
Gör hon om dumheten och kommer hon inte direkt på inkallning, måste du ingripa. Spring mot henne, ge henne en utskällning, sätt henne, gå tillbaka och kalla in henne igen. Beröm när hon kommer till dig och ge genast ett nytt "hopp och lek".
När du sedan tränar fält ska situationen vara helt annorlunda. Gå med henne fot, sätt henne och kräv absolut uppmärksamhet innan du ger sökkommando och se sedan till att hon söker noga överallt och håller avståndet både i sidled och framåt. Hon kommer snart att förstå skillnaden, det kan du vara lugn för.
Lycka till!
Sten Christoffersson
Tillbaka


Hur botas skottberördhet?
Hej!
Jag har en ungersk vizsla som är snart 3 år. Hon blev skottberörd efter en fasanjakt där det sköts mycket fågel. Finns det någon i södra Sverige som tränar fågelhundar och kan hjälpa oss? Själva bor vi i Karlskrona.
Hans O.

Det finns såvitt jag vet ingen som kan rubriceras som specialist på att bota just skottberördhet. Men finns det någon i blekingetrakten som har erfarenhet och vill hjälpa till med råd och dåd, går det bra att höra av sig så ska jag vidarebefordra kontakten.
Problemet kan vara svårt att komma till rätta med, speciellt hos en fågelhund som ju arbetar direkt under bössan. Det du kan göra är att försöka ge skott en positiv innebörd genom att förknippa ljudet med någonting som hunden tycker om. Om hunden är matglad kan du till exempel skjuta ett skott med startpistol omedelbart (=några sekunder) innan en välfylld matskål sänks ner till hundens nivå. På så sätt kan du på sikt göra skott till en signal som gör att hunden kommer till dig för att få mat. I början kan du givetvis inte både skjuta och servera eftersom skottet måste avfyras på håll. Det går naturligtvis bra med andra positiva saker än mat, vilket som är bäst beror på din hund.
Principen för hävandet av skottberördhet är givetvis att börja skjuta på långt håll i samband med att hunden upplever något positivt och att gradvis närma sig hunden. Med gradvis menas ett MYCKET långsamt närmande, inte dagar och knappast veckor utan månader innan skott avlossas i hundens omedelbara närhet.
Jakt är positivt för en jakthund och jag tror nog att många fågelhundar står ut med alla smällar bara för att de sker under jakt. Hunden tar så att säga det onda med det goda. Jag hade en gång en strävhårig tax som blev skotträdd, men som kom över sin rädsla under jakt. Att jaga kaniner var så fruktansvärt kul att han lärde sig stå ut med skotten.
Det gäller därför för dig när hunden åter vant sig vid skott att ge den en verkligt positiv jaktupplevelse i samband med skott. Att bomma med båda piporna strax över huvudet på hunden är definitivt inte tillrådligt, men väl att hunden reser en fågel som skjuts i dess åsyn med ett enda skott av en skytt som står lite fram och till sidan. Får hunden då genast apportkommando och verkligen hämtar fågeln, tror jag att den kommer över skottskyggheten. Men träna på hemmaplan först och glöm inte att gå mycket långsamt fram.
Sten Christoffersson
Tillbaka


Hur stor är risken?
Hur stor är risken att en eller flera valpar i en kull får en genetisk defekt som HD, PRA eller liknande om båda föräldrarnas linjer varit helt fria från denna defekt i många led?
Torsti

Det beror på vad du menar med många led och hur stor kullen är…
Såväl HD som PRA är ärftliga defekter, men man anser att det hos HD också finns en miljömässig bit att ta hänsyn till. Alltför näringsrik föda med medföljande kraftig tillväxt under valptiden anses medverka till utveckling av HD, speciellt hos större raser. Det är därför många uppfödare är skeptiska till valpfoder och ger valparna vuxenfoder redan från början. Själv har jag gjort så och aldrig haft ett enda HD fall i min visserligen blygsamma, men dock uppfödning. Men det kan ju också bero på att hundarna saknat anlag. Miljöframkallade och ärftliga egenskaper är alltid svåra att skilja åt.
Den ärftliga delen av HD nedärvs polygent, det vill säga flera gener är inblandade. Det komplicerar sannolikhetberäkningarna till den milda grad att jag inte tror att någon skulle vilja eller kunna ge ett exakt svar på din fråga.
Vad gäller PRA är nedärvningen enklare. Det är såvitt jag vet fråga om enkel recessiv nedärvning, vilket innebär att båda föräldradjuren måste bära på anlaget för att sjukdomen ska bryta ut. Föräldrar, far- och morföräldrar och så vidare behöver inte vara drabbade av sjukdomen, men kan ändå bära på anlaget till den. Eftersom man bara har att göra med ett genpar är det enkelt att räkna ut sannolikheten för att en valp ska drabbas, men endast om man känner till vilka anlagsbärare som finns i stamtavlan, vilket man sällan gör. Risken avtar drastiskt ju längre bak i stamtavlan anlagsbärarna finns.
Bär båda föräldrarna på anlaget riskerar 25 procent av valparna att ärva sjukdomen. 50 procent blir friska anlagsbärare, precis som föräldrarna och resterande 25 procent av valparna blir inte bara friska, utan blir också fria från anlaget. Problemet är att endast de förstnämnda 25 procenten kan identifieras (genom att sjukdomen bryter ut). För tre fjärdedelar av kullen gäller alltså att man inte vet om de är friska eller anlagsbärare.
Bär en far- och en morförälder på anlaget blir risken att en valp drabbas av sjukdomen betydligt mindre. Då är risken 50 procent att valparnas pappa bär på anlaget och samma siffra gäller för mamman. Risken att båda ska vara anlagsbärare blir då 25 procent. Det innebär att om man vet att en mor- och en farförälder bär på anlaget så är risken att en enskild valp ärver de båda anlagen 6,25 procent alltså en fjärdedel jämfört med om båda föräldrarna var säkra anlagsbärare.
Finns anlagen hos två hundar, en på tiksidan och en på hanhundsidan, ytterligare en generation bakåt, minskar risken givetvis ytterligare. Hur mycket? Det klarar du säkert själv att räkna ut nu när jag visat hur man resonerar… Jag avslöjar bara att det inte rör sig om en fjärdedel av 6,25 procent, det hade varit för enkelt.
Sten Christoffersson
Tillbaka


Välja valp med visshet.
Finns det några specifika retrieveregenskaper man kan se redan i valplådan och finns det några enkla tester som kan rekommenderas före valet av valp?
Camilla

Den enda speciella retrieveregenskap jag tycker man kan se redan i valplådan är en omåttlig aptit…
Jag vet att det finns några mer eller mindre vetenskapligt utarbetade tester, avsedda att vara till hjälp när man plockar ut sin valp ur kullen, men jag kan inte hitta uppgifterna i mina gömmor. Kanske någon av sajtens besökare kan hjälpa till här? Även om det inte handlar om några vetenskapligt underbyggd metoder, vore det kul med tips och synpunkter på hur man väljer i valplådan. Inom kort kommer vi att flytta dessa sidor till en egen domän, och då startar Görgen, vår begåvade webmaster, upp diskussionssidan ”Forum”. Den skulle lämpa sig utmärkt för denna diskussion.
Att det inte är särskilt lätt att välja valp vet vi alla. Jag minns att jag en gång testade en kull om sex jaktspringervalpar i viltapportering. Jag hade skjutit några råkor och tog ut valparna en och en på gräsmattan på deras sexveckorsdag. Hälften av dem, alltså tre stycken, hämtade en råka som kastades cirka en meter, och släpade tillbaka den till mig. En av de som inte klarade testet nosade bara på råkan och brydde sig sedan inte vidare om den.
Just denna valp blev över när fem valpköpare valt ut sina favoriter. Hon blev därför kvar hos mig och när jag började träna henne insåg jag snabbt att hon var exceptionellt bra. Hon blev också den bästa spaniel jag haft. En del av er har kanske sett henne på kaninjakt i videon Fågelhundar – dressyr & jakt, Spaniel. Ni andra får se henne här bredvid i apporteringstagen.
Så mycket var alltså mitt valptest och valpköparnas urvalsmetoder värda!
Sten Christoffersson

  << tillbaka

EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida