Log in
 Om hundhållning i asien...  
Namn: rospigan
Datum: Måndag den 14 Juni 2010 Kl: 17:43
>>>>När det sedan gäller hundars uppträdande i trafikerad miljö har det ofta slagit mig hur svårt för att inte säga omöjligt det är att lära dem ens elementärt trafikvett. Ska man tvingas avla på en förvildad pointerstam utan stamtavla för att få fram hundar, som har en naturlig respekt för trafik?>>>>

Det är våra hundar som är extrema, inte de sydliga strövarhundarna. Jag menar att våra är i det närmaste oändligt korkade i vissa avseenden, inte bara i trafiken.

Kan du tänka dig en vild hund som som jagar på fågeltomma fjäll dag efter dag utan att få byte? En vild hund som gör av med enorma mängder energi i en 100 kilometer lång galopp varje dag utan att ha den minsta aning om att den energin på kvällen kan ersättas med energi från ett fett byte?

Överger vi våra hundar i det vilda så kommer några att klara sig, de som är de mest sansade. Deras avkomma kommer att gallras mot ännu mera sans och vett o.s.v. och till slut har vi den beskrivna "strövarhunden" utan stamtavla och av människan reglerad fysiskt utseende - men med förmåga att överleva i de mest extrema miljöer, som spansk trafik.

Så våra bästa hundar är också jordens värsta och vi måste i aveln hela tiden balansera på en slak lina för att de inte skall balla ur helt, utan med nöd och näppe hålla sig kontrollerbara av människan, någon egenkontroll har de knappast. Naturen vill hela tiden sansa dem och vi väljer i aveln de hundar som naturen skulle ha förkastat därför att de är så sanslöst intelligensbefirade - ur en överlevnadssynpunkt i naturen.

Jaaa, livet och (ras-) hunderiet är fyllt av motsägelser :- ))

Torsti

Namn: runny
Datum: Måndag den 14 Juni 2010 Kl: 08:24
Jag ger dig fullständigt rätt i att man gör fel i att generalisera, Visst har spanjorerna skapat ett antal mycket dugliga fågelhundar vinthundar och boskapshundar. Men dessa hundar liksom här hålles av en elit av människor som förstår och uppskattar värdet av en arbetande hund.
För övrigt är din iakttagelse att man äter hundar i Asien också riktig. När jag frågade om orsaken till detta svarade man: att äta hundkött betraktas som ett helgerån. Endast mycket fattiga människor förfaller till denna last. Bruket att äta hundar torde dock vara vanligt i Kina, där man faktiskt föder upp hundar endast för detta ändamål.
När det sedan gäller hundars uppträdande i trafikerad miljö har det ofta slagit mig hur svårt för att inte säga omöjligt det är att lära dem ens elementärt trafikvett. Ska man tvingas avla på en förvildad pointerstam utan stamtavla för att få fram hundar, som har en naturlig respekt för trafik?

Namn: rospigan
Datum: Söndag den 13 Juni 2010 Kl: 20:44
Någonstans i norra spanien i Santander-trakten satt jag en dag i en stor park och studerade spanjorerna och deras hundar. Hundarna var ofta inte kopplade, de var fria att följa familjen på gatan och i parken. När familjen satte sig ner i parken lekte hundarna med andra hundar utan någon inblandning av ägaren.

På trotoarerna följde de okopplade hundarna väl sin familj och man kan ju tänka sig att det naturliga urvalet fungerade bra. Den hund som steg ut i den sanslösa spanska trafiken dog nog ögonblickligen.

Även de herrelösa, loppbitna jyckarna hade mycket stor trafikvett, annat var inte att vänta. De som inte hade det såg man ju av naturliga skäl inte till.

Någon gång i forntiden måste nog även spanjorerna haft ett gott öga till hunden. De har ju skapat många raser som spanieln och Perro de Punta, d.v.s. Pointern t.ex. (som Arkwright spårade ändå långre tillbaka i tiden, 2000 år, och hamnade då i mellanöstern)

Dessutom har de (eller har haft) ju vallhundar tuffa nog att hålla vargen borta från boskapen.

Jag vet ju inte heller hur man ser på hunden på den riktiga spanska landsbyggden, har bara sett kuststäder och Madrid och skulle tro att mentaliteten och värderingar skilljer sig lika mycket där som mellan Göteborgare och Gällivaarabor.

Asien är ju som en annan planet. Jag har seglat med Filipinare bl.a. och hade på en båt med mig en bild av min första hund. Jag visade bilden åt vår filipinske kock och frågade om de käkar sådan hundar hemma hos honom. "No, no! Not that kind of dogs, that is a special dog!"


Torsti

Namn: runny
Datum: Söndag den 13 Juni 2010 Kl: 12:16
Jag har också bevistat medelhavsländerna och kunnat konstatera att strövhundar far illa där. Men historien skiljer sig säkert något, I Asien handlar det för det mesta om en förvildad hundstam som blivit domesticerad medan det i Spanien som du anför som exempel handlar om utstötta hundar som kastats ut från en familj eller av ägare. Jag blev ofta vittne till hur hundar blev avlivade av i Spanien boende Svenskar som fått nog av strövhundarnas lidanden. Som protest mot strövhundarnas livsbetingelser gick jag en gång till en närbelägen restaurang dit strövhundar brukade samlas och bli sparkade av ägaren så snart de visade sig. Jag inköpte helt sonika en stor smaskig filé och utfordrade de utsvultna hundarna demonstrativt utanför restaurangen. Jag har alltid varit skeptisk till spanjorernas hundhållning och deras bestialiska behandling av hundar. I Asien är djuren renhållningsarbetare vakthundar och varnare. Man ska inte glömma att Asien hemsökes av diverse naturkatastrofer årligen och här fyller hundarna en mycket viktig funktion som varnare. Till yttermera visso omfattas djuren med en i det närmaste religiös vördnad ty allt levande har en själ enligt folktron

Namn: rospigan
Datum: Söndag den 13 Juni 2010 Kl: 11:39
Jag kom på att jag skrivit något för vår lokala hundklubb för många år sedan. Det torde ha varit ca. 1995. Det här handlar om hundar som inte har något hem hos människan utan lever i ett halvvilt tillstånd med människan som utgångspunkt för överlevnad. Jag kallade dem "strövarhundar", vet inte om något bättre namn.

>>Perro!
Perro är spanska för hund. Hundar jag mött i främmande länder under mina många år till sjöss kan beskrivas med det ordet. Smaka på det!

Det är lite luggslitet, strävt och hårt. Färgsätter man det kan det ha flera färger. Ljusbrunt, beige, mörkbrunt, rödbrunt och även svart, men mest är det i någon brun nyans. De flesta hundar i världen lever inte som de skandinaviska och nordeuropeiska hundarna.

De har inget hem, ingen eluppvärmd koja eller ens ett regnskydd. Ingen ger dem mat, ingen klappar dem, borstar dem eller älskar dem.

Ibland fångar man dem, skjuter dem eller sparkar efter dem. För det mesta negligeras de helt.

Det är strövarhundarna som man träffar på överallt från Medelhavsområdet och söderut, österut och västerut. Dom finns i Sydamerika, Australien och fjärran östern. De rör sig lika vant på Buenos Aires och Mexico Citys bulevarder som i dom smala gränderna i Alexandria och Buena Ventura.

De kan vara ensamma, två och två eller i flockar. De är nästan alltid magra och ibland utsvultna. Någon annan ras än just strövarhundens, går sällan att urskilja i dem.

Ofta har de skador som gör att deras rörelser är halta eller ansträngda. Det är sällan som de visar några som helst tecken på att uppfatta människan som något annat än en maskin som lämnar en jämn ström av ätbart avfall efter sig, och som kan vara livsfarlig när han på det humöret.

Dessa hundar skäller mycket sällan. De slåss inte med varandra utan samarbetar hellre. De flamsar inte omkring utan för det mesta när de är i rörelse så tycks de ha ett mål.

Blicken kan uppfattas som alltifrån smärtfylld och sorgsen, till självsäker och målmedveten. Jag förblir aldrig likgiltig inför en strövarhunds blick. I den finns en livserfarenhet som våra feta och med kärlek bortskämda soffliggare till rashundar aldrig kan få. Jag har försökt och någon gång lyckats få kontakt med en strövarhund och det är en sällsam upplevelse.

När en strövarhund övertygat sig om att du är en människa som faktiskt inte vill den något illa så tar den kontakt på ett djupt ödmjukt, vänligt och oerhört tillgivet sätt, och man är fast.

Det är en bedrövlig scen när man förr eller senare med milt våld måste övertyga hunden om att den förtrollade stunden är över och att vi måste gå skilda vägar.

Jag har slutat upp med att bry mig om strövarhundar som jag möter runt om i världen. Det är för tungt att svika dem efter att ha blivit deras vän.

En strövarhund är knappast vad man önskar sig i första hand, men att få uppleva den tvättäkta strövarhunds, ”Perro’s”, vänliga, ödmjuka blick och tillgivna puff med nosen borde vara förunnat alla verkliga hundvänner.>>

Kanske hade jag en alltför romantiserad syn på hunden på den tiden. Men denna erfarenhet kombinerat med den kunskapen jag erhållit efteråt övertygar mig om att människan och hunden genetiskt utvecklats tillsammans under årtusenden. Vi har en alltför bra naturlig, medfödd kommunikationen med varandra för att det skulle kunna vara en slump.

Torsti

Namn: rospigan
Datum: Lördag den 12 Juni 2010 Kl: 23:02
Stämmer precis med mina observationer från runt om i världen, skulle inte kunna beskriva det bättre själv. Jag kan bara spekulera i varför den moderna, västerländska världen har ett så ansträngt förhållande till djuren. Min sista teori, bland många andra före den som gäller för närvarande, fick nyligen förstärkning av ett nytt uttryck som jag hörde i radion, uttalad av någon biolog, zoolog eller vad det nu var för en jeppe: "De flesta människor i det moderna samhället är biologiska analfabeter!"

Och jag håller med honom helt och fullt. Folk lever i en bubbla som helt och hållet innehåller sånt som människan själv har skapat och vad därutöver är, är oväsäntligt, onödigt och eftersom man är okunnig om det är det även väldigt skrämmande.

Jag pratade nyligen med en chefperson inom en länsstyrelse som beklagade sig över de underlydande djurskyddsinspektörerna som var rädda för både djuren och djurägarna!

Med sådana tjänstemän kan vi inte vänta oss annat än koppeltvång och hur många andra restriktioner som helst för våra husdjur.

Numera får ju inte ens ledarhundar följa sin blinda ägare in i de flesta affärer, restauranger eller andra institutioner!

"Min son! Vet du inte med hur lite förstånd världen styrs?"

Torsti

Namn: runny
Datum: Lördag den 12 Juni 2010 Kl: 19:09

Hemkommen från Filippinerna efter att ha tillbringat mer än en månad där hos en filippinsk familj kommer en hel del tankar kring hundhållning och hundförbud.
Vad som frapperade mig var att hundarna, blandrashundar av dingotyp var så väl anpassade till människan och den miljö de levde i. Man såg sällan eller aldrig bundna hundar. I stället såg man välnärda slanka hundar som rörde sig vant i den traffikerade miljön utan att komma till skada. Den familj jag bodde hos höll sig med fem dingohundar som ursinnigt vaktade plantagen utanför boningshuset. De vaktade höns grisar och kaniner med sådan föredömlighet att familjen helt kunde lita på att inget djur försvann stals eller kom till skada. De kände till och med igen grannens höns, som om de kom in på reviret genast blev bortdrivna på spanielvis d.v.s. stötta. På dagen då behovet av vakttjänst var mindre brukade de hoppa över den höga muren som omgärdade egendomen och bege sig ut på egna äventyr såsom dopp i en närbelägen flod eller besök vid någon av de många matstånden, där man sålde färdiglagad mat för en billig penning. Spillet tog hundarna hand om. Man såg aldrig en aggressiv hund som anföll andra hundar med blodvite som följd. Stora respektingivande bestar passerade en dagligen på gatorna utan att de så mycket som nosade på en. Vad jag här velat beskriva är den perfekta anpassningen till människan och miljön, en anpassning, som vi antagligen har haft men förlorat. Det är möjligt att hunden i Sverige var lika anpassad till människan och miljön för två tre hundra år sedan, men sedan har något blivit fel. I dag förs de flesta hundar i flexikoppel eller hålls instängda i hundgård.

  << tillbaka
EftersöksService: 796    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida