Log in
 Nedärvda egenskaper ...  
Namn: rospigan
Datum: Söndag den 28 Februari 2010 Kl: 17:16
Söket är naturligtvis arvbart precis som de flesta "grundläggande funktionerna" (om man nu skall jämföra hunden med en maskin). Det är lätt att konstatera om man låter en utställningssetter sedan 20 generationer tillbaka söka sida vid sida med en jaktsetter sedan 20 generationer tillbaka. Sannolikt blir det överhuvudtaget ingen jämförelse, kvalitetsskillnaden är alltför stor för att ens kunna jämföras.

Men en hund kan i och för sig ha ett bra sök om vi enbart ser på sökert som sådant. Den kan söka utmärkt i en timme men får den ingen belöning snart så ledsnar den och börjar rota.

En annan hund kanske har ett sök som inte är sådär perfekt med tanke på biotopen men den ledsnar inte efter en timme, inte ens efter att ha gått tomt en hel dag utan orkar och vill jobba utan att låta sig nedslås av utebliven belöning, dag efter dag.

Personligen föredrar jag den senare då jag blir gråtfärdig av lycka av att se sådan okuvlig jaktlust och envishet. En hund som aldrig, aldrig ger upp. Orkar man inte galopera längre så travar man och till slut går man tills man stupar men före det ger man inte upp hoppet och söket. Vi har haft två sådana och åtminstonde blev jag full av beundran för dem.

Så jag förmodar att vi får definiera "söket" bättre innan vi diskuterar dess arvbarhet. Vad skall vi lägga in i ordet sök? Skall det vara 10 minuter perfekt sök på ett jaktprov eller skall det vara något mera i den och vilka koefficienter ger vi då de olika delarna?

Torsti


Namn: azta
Datum: Torsdag den 25 Februari 2010 Kl: 06:35
Tack !

Torsti, för ditt för ditt fina inlägg. Jag håller med mycket i det du skriver. Kommunikationen med sin hund är oerhört viktigt. Att man utvecklar ett ömsesidigt kommunikationssystem med sin hund.

Just att man inte bara stirrar sig blint på "mina" behov/ krav osv utan även ger sig tid att tolka hundens signaler. Att man som ledare gärna ligger steget före sin hund i de olika miljöerna man vistas.

Jag jagade och vistades så mycket ute i skog och mark med min förra hund att redan på hennes sätt att arbeta/söka/stå för fågeln medförde att jag kunde tolka henne och oftast, inte alltid, veta vilken fågel hon stod för. Naturligtvis så tolkade jag ju även viken typ av bonitet vi befann oss i och på så sätt anade vilken fågelsort hon arbeta med. Men mest tydligt var hennes "avslöjande beteende" då vi tillsammans arbetade med de svåra gamla tjädertupparna.

Jag tycker även det är viktigt att då man tränar sin hund i olika dressyrmoment har i åtanke att det oftast inte är hunden som gör fel utan det är jag som ledare som är otydlig. Hunden gör oftast rätt om jag är en god pedagog. Det är sällan som hunden på ren illvilja gör fel. Oftast ursäktar man hundens felaktiga beteende med att det är hundens fel.... Mycket sällan hundens fel, utan istället går felen att hitta hos dig som ägare.

I unghundsklassen (Vorsteh) så ska ju domarna beakta de nedärvda egenskaperna. Oftast menar de ju då söket- med allt vad det innebär- fart, vidd osv. Men de tittar ju även på andra faktorer.

Jag tror (är novis) att hundarna till stor del ärver ett bra dåligt sökmönster. Att hundarna även ärver "det"- intresset för att timme in och timme ut söka efter fågeln med ihållande enveten frenesi. Antingen har de ett starkt fågelintresset- (jaktidioter- ej i negativ betydelse) eller så ett mer balanserat intresse. Naturligtvis så präglas detta sedan på miljön- hur vi som ledare uppmuntrar utvecklar hundens intressen för respektive viltslag.

Jag vet inte riktigt vad jag tror rörande rapportering och att de spontant respekterar vilt (fågel som lyfter). En del man talar med säger att hunden ärver dessa faktorer andra att man måste öva det.

Vad tror ni... ?

MVH: Tor



Namn: rospigan
Datum: Torsdag den 25 Februari 2010 Kl: 00:00
För min del är det en sak som har legat mig om hjärtat under ett antal år, kanske 10 - 12, och som jag ångrar bittert att jag inte grundligt började med tidigare.

Det är att i vardagslivet göra sitt yttersta för att försöka läsa och kommunicera med hunden, att försöka förstå vad den vill och att vara den till lags och därmed visa för den att det lönar sig att kommunisera med husse. Kan låta konstigt i konservativa öron, att vara hunden till lags och inte tvärtom, men det ena utesluter inte det andra.

För att kunna göra det gäller det förståss att ett ledarskap har etablerats tidigt och på ett sådant sätt att hunden har en trygg respekt för mig, att den vågar be om hjälp.

De enklaste är naturligtvis signalerna som hunden ger när den behöver gå ut och uträtta sina naturbehov. Alla hundägare kan ju dom men det gäller att snabbt svara på dom och inte sitta och glo på TV:n tills matchen är slut och hunden dansar vid dörren med benen i kors.

Sedan kan man svara på lekinviter lite oftare än vad man kanske vill normalt. Ibland vill hunden pocka på uppmärksamhet. Om man då följer den, det kan vara till köket där hunden genom att titta på steken som ligger och tinar på köksbordset visar att den skulle vilja ha en bit av den. Man säger då Nej, om man nu inte vill ge den lite rens.

Hur man gör med den saken är inte det väsentliga utan det väsentliga är att man uppmärksammar hundens signaler och låter den visa genom att följa den. Hunden förstår då att det lönar sig att konsultera mig. Nästa gång kanske den visar på något annat som man direkt kan belöna den för. Det kan vara att den visar mig till vattenskålen och när jag kommer fram tittar den mot kökskranen. Vattenskålen är tom, säger hunden och genom att jag fyller den får den belöning direkt och lär sig att det lönar sig att kommunisera med mig.

Åtminstonde jag började finna stort nöje i att försöka förstå våra hundars signaler utöver det man behöver förstå för att hålla hunden vid liv. Det utvecklade sig till en ganska omfattande vokabulär som hundarna lärde sig att använda. T,ex, satt Foxy gärna på verandan och spanade på fågellivet runt huset. När jag kom ut genom dörren kunde hon titta ner mot sjön, dit hon inte fick gå utan lov, sedan tittade hon på mig och sedan ner mot sjön igen. "Skall vi gå ner til sjön och titta på svalorna som jagar mygg över vattenytan?" betydde det. Och då gick vi ner.

Hon, och de andra hundarna, kunde också visa att hon ville in i hundgården, till benet som hon hade gömt där. Eller att hon inte nådde någon leksak som vi lagt högt när vi dammsugit. Jaa, det var massor och det var en säregen känsla när vi började känna och lita på varandra ordentligt.

Hennes dotter Briz hade åsikter om det mesta och då jag redan var inriktad på att verkligen försöka förstå vad hon ville så tog det inte länge innan hon hade lindat mig runt sitt lillfinger och jag hade blivit hennes ödmjuka tjänare.

Det betalade hon tillbaka genom att alltid hålla fin kontakt och att vara oerhört lättförd. Det blev så småningom, när hon vuxit ur det ungdomliga, ett rent nöje att gå ut med henne, med eller utan bössa.

Jag har aldrig haft möjlighet till vettig skogsjakt men vad jag har förstått av de stora pojkarna med hängselbyxor så är det många unghundar som försöker rapportera spontant, men då föraren inte förstår deras signaler så får de ingen belöning för sina försök. Och då ett beteende som inte belönas inte heller upprepas, jaa då slutar de med det snart.

Så jag förmodar att rapporteringen grundas hemma i köket och på tomten, genom att hund och förare lär sig att kommunisera och lita på varandra.

Det gäller dock att man lagt en ömsesidig respekt genom ledarskap, annars kan en framfusig hund börja missbruka kommunikationsövningarna genom att stressa ägaren till vansinne :-))

Söket grundläggs väl även genom tidig erfarenhet. Hittar den fågel några gånger i rad enbart i dikeskanten blir den förståss en dikesrännare o.s.v. Den kan gå väldigt långt ut från föraren, "gå stort", men väl därute kanske den lägger upp ett litet sök. D.v.s. den har egentligen ett litet sök men helt utan kontakt med föraren. Den kanske inte ens vill vara i närheten av föraren.

Allt vi ser på fältet är en kombinationa av arv och miljö och i miljön räknas även förhållandet till ägaren/föraren in. Variationsmöjligheterna är oändliga med andra ord.

Vi har haft en hund som respekterade stött vilt spontant, en som förföljde hejdlöst och så någon mittemellan. Vad man behöver fundera över när hunden förföljer är väl sitt eget beteende. Hur uppfattar unghunden mina vrål och frenetiska visslingar när den går efter med adrenalinet kokande i skallen?

Det kan vara som så att den uppfattar vrålen som Heja-rop, "Ta den jäveln, spring och ta den för fan!" 60 sekunder senare när jag får tag i hunden så får den ett kok stryk! "Varför?" undrar hunden, "jag gjorde ju precis det du ville, jag sprang ju som satan men den var snabbare än jag"

Slutresultatet är ett svårreparabelt brist på förtroende för mig.

Grundproblematiken här är väl det samma som med älghundar. Någon råkar få en valp som av en slump skäller älg vid 6 månaders ålder. Någon annan en fåhelhund som av en slump står för och respekterar fågel vid 5 månaders ålder. Ryktet sprider sig, ursprunget till den försvinner i glömskans dimmor och den blir till en norm, en sanning som sedan skapar ogrundade förväntningar hos noviser.

Men ogrundade positiva förväntningar med hundar visar sig alltför ofta fungera som kräkmedel med fördröjd verkan. Och det blir alltid hunden som får lida mest...

Därför är det bättre att låta tiden ha sin gång och låta valpen växa till unghund och sedan låta unghunden mogna i lugn och ro. Ge den möjlighet att själv lära sig och få erfareneher, för det är så att vi kan inte lära den jaga. Visste vi hur man hittar och behandlar vilt så att det blir skjutbart, då behövde vi ju inte hunden!

Detta betyder naturligtvis inte att man inte behöver styra upp de flesta hundarn på ett eller annat sätt, men det bör ske försiktigt och genomtänkt så att man inte riskerar att hunden missförstår något.

Ju mindre den missförstår dessto snabbare går det och dessto bättre sitter det sedan. För att skapa minsta möjliga missförstånd måste man lära sig själv att se saker ur hundens synpunkt och den som inte lär sig det kommer aldrig att få framgång med sin hund.

Någon kan tycka att "det verkar jobbigt det där". Kanske, men lägger man av med både golfen, innebandyn och sin dyrkan för fotboll och ishockey och kommunalpolitik, till förmån för sin hunds utveckling så finns det både tid och råd att få till det rätt så bra, för de flesta! Det är med hundar som det är med barn. Deras framgång står i stora drag i direkt proportion till den tid och kärlek vi ger dem.

Men visst, glöm för den skull aldrig arvets betydelse.

Torsti

Namn: azta
Datum: Tisdag den 23 Februari 2010 Kl: 20:55

Hejsan !

Vad anser ni om att dessa egenskaper hos hunden beror på arvet (att hunden ärver det till stor del, liten del eller ingen del alls = måste då tränas in):

ett bra "sökmönster/systematik i söket"

att hunden rapporterar (skogsfågeljakt)

att hunden spontant respekterar vilt (fågel som lyfter)


Vore roligt att få höra era tankar teorier tom även fantasier om detta.

(själv så fantiserar jag om den perfekta skogsfågelhunden man parar en trädskällare och en stående fågelhund. Perfekt på senhösten- då skogsfågeln är skygg)

MVH: Tor

  << tillbaka
EftersöksService: 798    ApportService: 451    Forum: 28 806    
Startsida